Hur kommer det sig att människor som varit nära bekanta, kompisar, i fem år plötsligt slutar att träffas. Att ena dagen finner de glädje i varandra och nästa så finns inget där, inget skratt, ingen gråt, inga samtal om elaka flickor och framtiden.

Växer vänner sakta ifrån varandra eller är det något som har legat längre och grott, något som kommer fram utan förvarning. När alla har accepterat klyftan som bara blir större och större vad händer då med de som fortfarande funderar och längtar tillbaka till det som var, de som blev ensamma kvar.

Ensamma som inte vågar lyfta telefonluren av rädsla för vad "de andra" ska tänka och tycka. Kommer rädslan för ensamheten bli större än den tidigare nämnda, kanske. Att välja ensamheten gör många, nej det är inte ensamheten som väljer dem, för så länge stoltheten och rädslan står där och skriker i ett hörn och hindrar dem att lyfta telefonluren så väljer de.

Att välja förödmjukelse nu är bättre än ensamhet sedan för ingen vill väl vara den som blev kvar.

Christoffer    
 - plastkaniner och kalla lekar...  .m.