 |
...och de känner frustration när människor runt dem klagar på sina liv. Folk berättar om hur tråkigt det är att bara sitta och inte göra något; vissa av dessa försöker göra något åt tristessen medan andra bara skriker ut sin sorg. Några accepterar, är nöjda och tittar på med ansikten smyckade av chockade uttryck.
Hur kommer det sig att en människa hamnar i en situation där hon inte gör något annat än att klaga. Varför sitter vissa hemma och, samtidigt som de känner gråheten smyga sig närmare, struntar i att förändra sin situation. Många försöker kanske skicka ut signaler till sig själva och andra, att deras tråkiga vardag är självvald, att de trivs med tristessen. Skriker ut lögner ända tills de själva tror på dem. |
|
|
När väl illusionen är fullständig så vågar de inte röra sig då minsta spricka kan få muren att rämna. Istället sitter de hemma en fredagskväll och berättar för sin omgivning att de har tråkigt samtidigt som de "självklart skulle kunna hitta på något".
När väl lögnen blivit komplett kan vi då leva utan den?
Om hon visar för världen att en förändring av situationen är önskvärd, att hon inte valt att leva sitt liv som det är. Ifall detta försök att bryta sig fri från skuggvärlden misslyckas är det henne det är fel på.
Om hon misslyckas, hur ska då människan kunna intala sig att allting är självförvållat och att hon egentligen önskar sig sin gråa verklighet. Och ensamhetens börda blir tyngre.
Göm er i mörkret och tala inte, ty även den mest kluvna tunga kan riva ner illusionens tapeter. Nakna tegelväggar är kalla. De känner frustration när människor runt dem talar om sina liv.
Appropå det så är Christoffer sjuk, så tyck en massa synd om honom (skicka tröstbrev med andra ord)...
|
|
|
|
"Det finns sådana som först efter hundra år först till graven, men som i själva verket varit döda sedan sin födelse.
För dem hade det varit bättre att dö i ungdomsåren, om de åtminstone till dess levt ett verkligt liv"
Rousseau - Émile |
|
|
|
|
|