|
- Nån som vill avvara några kronor till en drogfri uteliggare? säger han och närmar sig min plats längst bak tunnelbanevagnen.
- Bara lite småpengar, det vore jättesnällt.
Han liknar vilken familjefar som helst på väg hem efter en tur i mellandagsreans land.
Jag fick en femkrona tillbaka efter presentköpet och gräver i fickan. Mannen sträcker fram handen, tackar och önskar en god helg.
Våra blickar, hans och min, glider över de övriga sätena i närheten. Kostymklädda män tittar ner i golvet (anteckna: det man inte ser finns inte). Tåget stannar, smutsgult tegel, Rådmansgatan, han går av. Kanske, tänker jag, är deras plånböcker alltför tunga, eller möjligtvis så är de hindrade av alla påsar med kläder som står runt dem. Kostymklädda ekar ihåligt.
- Man bör inte ge pengar till uteliggare.
Ägaren till rösten sitter mitt emot mig, fast ändå lite åt höger. Vänder mig bort från fönstret och tittar på honom - svart kostym.
- De använder det bara till sprit och droger, absolut inte natthärbärge.
Blå ögon, sträv röst, kanske fyrtio år.
Ser rädd ut när jag öppnar munnen (läst attackerar honom verbalt) och berättar ironin i han studerade golvet medan en student gav bort några kronor. Förklarar att det inte är alla som köper sprit för pengarna de får. Han förstår inte, tittar ner i marken (påminnelse: det man inte ser finns inte). Studenten skriker att de ta mig fan har råd, anonyma ansikten tittar ner i golvet - jag finns inte. St-Eriksplan, går av.
Kanske, tänker jag, är deras plånböcker för tunga. |
|
|
