| Ett leende på läpparna och försiktigt trippar de på tå. Ser noga efter var de sätter ner fötterna. Såpbubblevarelser.
En enorm lycka strålar ut ifrån deras individ. Instängda i en bubbla vandrar de omkring i en tunn och bräcklig illusion av skönhet och mystik. Att stänga världen ute är deras enda lösning på att slippa ifrån sina egna problem. Alla vassa kanter (må det vara människor, böcker eller musik), som hotar att spräcka deras tunna sfär, skjuts bort. Enligt dem är Prozac framtidens uppfinning, ty nu behöver ingen vara deprimerad och därmed hota deras existens. Ett piller och allt försvinner; gärna skulle hela mänskligheten gå i terapi. De skjuter snabbt åt sidan alla som närmar sig, alla som uppvisar tecken på någon annan känsla än glädje. 'Det man inte ser det finns inte' gör sig åter gällande. Låt oss bota våra problem genom att sluta våra ögon. Bränn alla böcker som inte talar om världens glädje och lycka, krossa alla skivor med musik som påminner om sorg och framförallt avlägsna alla medmänniskor som vandrar omkring med vassa nålar. Låt oss tro att alla mår bättre om vi förbjuder depressioner eller nedstämdhet. Och av någon anledning kan jag inte sluta undra över vem som egentligen borde gå i terapi. |
| Christoffer Lindahl - bit den hand som föder dig... .m. |
|