|
|
|
|
|
| "men vi får höras snart". Orden och så leendet. Blickar i samförstånd, lögn, lögn. Vi båda vet; lögn. Så många människor, så många förväntade meningar. Malätna ligger de i renstenen och väntar på att återanvändas, mer utslitna och genomskinliga för var gång de uttalas högt. Uppenbara osanningar som alla förväntas identifiera och använda. Hur kommer det sig att alla använder dessa etikett regler som vi fått lära oss sen födseln. Kanske är det av rädsla för hur samhället skulle se ut utan dem, kanske är det av rädsla för vad alla andra skulle tänka om oss ifall vi frångick det "mänskliga mönstret". Missförstånd, så perfekt för missförstånd. För hur kan du veta om någon annan är artig, menar allvar eller bara ljuger dig rakt upp i ansiktet. Vad händer när någon verkligen vill träffa dig men i dina öron låter det som en vanlig artig gest som du återgäldar. En vän som försvinner bort i mörkret. Hur många har inte förlorats på det sättet? På vilket sätt skulle världen se ut ifall vi alla tog av oss de kritstrecksrandiga kostymer som skräddarsys åt oss under vår barndom. Men ingen vågar pröva och skräddaren syr bara bättre och bättre ju länge han får öva. Och jag kryper djupare ner i dunjackans mörker. "Nej det är ingen som har lust, och jag har ingen lust" |
Christoffer Lindahl
- grårutiga konstymer eller människans jag...
.m.