|
 |
Något som alltid fascinerat mig är människor som tar precis allting personlig.
Människor som vandrar runt och tror att världen kretsar kring dem, och endast dem.
Självklart har vi det berömda exemplet kändiskulten men i detta fall gäller det vanliga, "okända", individer. Människor som får för sig att andra (som de i vissa fall inte ens känner) pratar om dem när dessa bara allmänt uttalar sig om upprörande beteenden etc.
(Paranoia kallas det i den psykologiska facklitteraturen, personligen anser jag det vara rätt löjligt).
Dessa människor tar saker som andra säger eller skriver och inleder en evig jakt på ordens egentligen innebörd. "Vad menar han med det här (vilka elaka saker försöker han säga Mig)" upprepas som ett mantra och när svaret slutligen tros vara nära visar det sig ofta, tämligen felaktigt, vara något elakt mot den egna personen.
Vad är det då som får en människa att anta att omgivningen ständigt pratar om denne även om detta antagande innebär slutsatsen att elaka saker sägs om honom/henne.
Tja..
Någon sade en gång att en människa vill bli älskad, i brist på det omtyckt, i brist på det ogillad, i brist på det föraktat och i brist på det hatad. Vi människor strävar efter att bli sedda av andra och vissa har ett så kraftigt behov av uppmärksamhet att de hellre hör många andra människor säga "elaka" saker om dem än lyssnar på de få som tycker om dem.
Det mest intressanta är kanske att dessa människor sedan ägnar massa energi åt att bli arga på folk som inte alls förstår vad de gjort. Sannerligen knepigt, inte sant?
|
|
|
|