Och så är karusellen igång igen.. samma gamla visa.. jag blir smått galen… människor, de borde skjutas..
Nu undrar ni allt vad christoffer pojken talar om.
Såhär är fallet (detta kan bli en lång historia):
För cirka ett och ett halvt år sedan, de sista dagarna på novemberlovet 1997 för att vara exakt, stod christoffer och hans vänner på centralstationen i stockholm. Tillsammans väntade det på en flicka som skulle komma resande från norr.. de visste inte riktigt vilket tåg hon skulle komma med men de stod vid den perrongen där sannolikhetsfaktorn kändes högst… tåget kom, människor gick av men flickan syntes inte till… sålunda beslutade sig den lilla pojken (christoffer) och hans kompis, en annan lite större pojke, att leta efter henne. De började gå med armarna runt varandras midjor med glada militäriska steg längst med tåget för att se om hon var där någonstans. På vägen mötte de några killar i pojkens klass och de hälsade glatt. (Pojken och hans vänner skämtade lite om att christoffers klasskillar skulle tro att han var homosexuell och skrattade gott). Flickan fanns för övrigt inte för hon hade åkt buss och inte tåg. Dumt inte sant?
Nu kommer den knepiga bitet:
En av de klasskillarna som pojken mötte vid tåget var vid tillfället tillsammans med en flicka i samma klass. Hon var i sin tur bästa vän med en flicka som heter Maria. Maria kände Lisa-Li. Lisa-Li kände Christoffer. Alright, ni fattar massor.
Några veckor efter mötet på centralen satt pojken och pratade i telefon med Lisa-Li. Under samtalet säger hon: "maria frågade mig om du var homosexuell, några killar i din klass hade tydligen sett dig på centralen tillsammans med en pojke, är du det?". Efter att ha erinrat sig episoden på centralstationen och skämten som uttalades där hade pojken svårt att ta sig ur skrattanfallet. På frågan svarade han nej, bara på onsdagar och ansåg det hela vara överstökat (efteråt insåg han att det troligen var därför som de flesta killarna i klassen tog avstånd från honom, men det är en annan historia).
Visst är det spännande, okeej. Vi hoppar fram ett år. December 1998 utspelar sig följande händelse efter ett möte med skoltidningen i lilla aulan:
Jenny: 'Jag måste fråga dig en sak christoffer, men alltså du får inte bli arg'.
(Christoffer som vid det här laget var van vid att Jenny ville prata med honom om saker svarade:)
- Visst jenny, fråga på.
- Men du kanske blir jättesur.
- Jag blir nog mer sur om du bara låter bli att fråga.
- Det är så att en av mina kompisar frågade mig om du är homosexuell, så jag tänkte att jag skulle fråga dig. Är du det?
(Christoffer blir nu lite små förbannad för han trodde det hela var glömt efter en massa klassbyten och grejs).
- Nej jenny, det är jag inte.
- Åh, okej. Inte för att det hade gjort något om du hade varit det.
- Men vem är det som undrade om jag var homosexuell?
- Det kan jag inte säga, förresten så känner du inte henne.
Yäääh. Grejt. Människor som jag inte känner går omkring och tror att jag är homosexuell bara för att jag gick med armen runt en killkompis för ett och ett halvt år sedan. Saker som flickor gör precis varje dag utan att någon ens lyfter på ögonbrynen. Sjukt. Man kanske borde byta kön för att få vara gosig med sina vänner.
Nu kommer vi till avslutningen (weee):
Som tradition kan man varje år köpa rosor inför alla hjärtans dag i skolans cafeteria. Så även detta år (1999). Christoffer köpte ingen ros till någon älskad och inte heller till någon kompis eftersom han inte kände för detta. I alla fall, fredagen innan alla hjärtans dag delades dessa rosor ut. (Nu blir det lite humoristiskt). Pojken fick en ros (Jippiii) av sin kompis andreas (hoho) som medförde en lapp med texten "happy valentine darling". Sött inte sant?
Alla tyckte självklart att det var lite roligt (även jag). Men efter att 20 personer frågat vem rosen var ifrån så tröttnade christoffer och replikerade "från min före detta pojkvän som numera är ett strul". Det känns på något sätt som om det är svaret som alla förväntar sig. Som jag ser det så tror alla ändå att jag är homosexuell så varför kan det inte få höra det de vill?
Om alla tror en sak blir det då inte sant?
Nu känns det nästan som om jag ljuger (och det ser säkert så ut) när jag säger till folk att jag inte är homosexuell eftersom alla redan tror det (då blir det väl en lögn?). Pricken över i skulle väl vara om någon av mina gamla flickor kom fram och frågade om jag även var homosexuell under förhållandet med dem. Wee, jätteroligt. Många skulle nog ta det som överhumoristiskt om folk trodde att de var gay och även jag (I ärlighetens namn så skulle det varit jätteroligt och jag hade troligen gjort värsta stora grejen av att jag var läderbög) men som det är nu så är rädslan för att bli utanför igen alltför stor. Irriterande måste jag säga. Det sjukaste av allt är att ingen i min gamla klass fick för sig att ta reda på sanningen. Människan behöver verkligen allvarlig psykhjälp. För övrigt så är jag bara homosexuell på torsdagar.
(Och vi återkommer säkerligen senare angående ämnet).
|
|
|
