|
|
Och apelsinerna
Kvart över nio konstaterade han och reflekterade inte över att skolan börjat för en halvtimma sedan. Pojken kastade en sista blick mot himlens grå tak, ytterligare några tunga regndroppar träffade hans bara huvud innan han steg in i skolbyggnadens skyddande inre.
Glada ansikten hälsade honom direkt och kastade ur sig komplimanger om den frisyr som just blivit förstörd av regnet. Nästan lycklig vandrade han genom de ljusa korridorerna. Tjugo minuter ägnades åt att studera de tavlor som prydde väggarna och att samtala med några förbipasserande.
Nästan en timme försenad och med ett leende på läpparna vandrade pojken in i klassrummet och blev genast hälsad av lärarinnans glada tillrop 'gud så roligt att se dig'. 'Fröken' svarade pojken, 'det var inte igår'. Igår var det sannerligen inte tänkte pojken. Han hade på impuls följt upp en mindre avhandling i astronomi, genom att tillbringa två nätter liggande på motorhuven tillhörande en blå Volvo blickandes upp mot stjärnorna, och därför inte haft tid att gå i skolan. Efter att ha förklarat hur det låg till för den mycket intresserade lärarinnan kände pojken sin kreativitet växa, han vill skapa, han ville rita en apelsin.
Efter att förgäves sökt efter en grön penna nöjde sig pojken med en blå. Han tillbringade en lång tid med att försöka få allting rätt, funderade och tänkte. Pojken hämtade till och med en apelsin från skolan cafeteria innan han blev riktigt nöjd. Stolt visades teckningen upp för de som satt vid samma bord. Berömmet lät inte vänta på sig, utom från en flicka som lite senare fick alla att le genom kommentaren 'min apelsin är mycket finare än din'. Pojken förstod inte hur en människa skulle kunna bedöma hans arbete. Bara för att flickan hade en väldigt stor erfarenhet av apelsinritning så ger den henne ingen rätt att avgöra om teckningen var bra eller dålig. Flickan kunde inte ens berätta för honom hur han skulle kunna förbättra den. Vissa människor är konstiga ibland tänkte han och log.
Hans funderingar avbröts av bordsgrannen, som inte funnit någon inspiration och sålunda inte kunnat skapa något och nu undrade ifall han ville stanna kvar i skolan eller göra sällskap hemåt. Pojken som ansåg att dagen givit honom mycket lärdom inom en mängd områden, som apelsinritning, var nöjd och svarade jakande. På vägen ut ur klassrummet skyndade lärarinnan ifatt dem och uttryckte sin sorg över att de skulle gå, även fast hon var glad att de kommit. På frågan om de skulle komma nästa dag svarade pojken att han inte visste, för vem kan veta om morgondagen innehåller det intresse för skolans vetenskap som gör att vi lär oss något sade han och log.
christoffer lindahl
- tidigare - allt - index
|
|
