Bakgrundsfakta:
Jag bor ensam med min mor, min far befinner sig kanske i Hongkong fast det kan man inte vara säker på (ingen kontakt med den mannen) och min mormor, den enda släkting som jag har kontakt med, bygger i stunden hus på Fuertoventura.

Verklighet:
Idag pratade jag och min mor om vad som skulle hända ifall hon dog. Jag har funderat över det ett tag, om hon försvann så skulle jag inte kunna kontakta mormor och vad skulle då hända, men inte velat/vågat ta upp det. Att prata om ett problem är att erkänna det. Möjligheten finns faktiskt att en blålackerad Volvo rundar gathörnet vid Konsum när mor min passerar över körbanan och sedan är hon inte mer.
Det är nog farligare att leva utan en far än jag tidigare insett, förutom avsaknaden av en manlig förebild så innebär det en avsaknad av en ordentlig skyddsanordning för vem vet om samhällets sociala skyddsnät håller. Nu sitter jag med en liten papperslapp där bokstäver skrivna med lila tuschpenna förklarar hur mormor kan nås (telefonnummer till grannar på ön och en postadress) ifall det otänkbara skulle hända.

När ens egen mor blivit dödlig vem kan då leva för evigt, att bygga kojor under vardagsrumsbordet lockar inte längre. Det barn som inser sin sårbarhet måste det inte växa upp?

Hon ser sig extra noga för när hon går över gatan (medveten om att mitt liv hänger på några lila skrivtecken).

Och det lilla barnet har ingen aning om vem han ska sova hos.

  christoffer lindahl   -  tidigare  -  allt  -  index