Att se brevet var som om något slängt ner mina drömmar om framtiden i gyttjan och stampat på dem. Det låg på hallbordet när jag kom hem och såg till att börja med ganska oskyldigt ut. En närmare titt avslöjade att innehållet troligtvis skulle avslöja att helvetet var min rätta destination och alla önskningar efter en resa till himlen var förgäves. Pliktverket stod det med stora otrevliga bokstäver präntat uppe i kuvertets högra hörn. Det var sådana bokstäver som utan förvarning kunde hoppa upp och skära sönder ansiktet på dig om du inte såg upp. Frågan är väl om det var klokt att använda brevkniven på kuvertet och inte på min mage. Första dokumentets titel löd: "Kallelse till mönstring" och informerade kort om vilka lagar jag skulle bryta mot i händelse av frånvaro. Efter det följde ytterligare tre blad med frågor rörandes min hälsa. Efter detta följde en hel rad broschyrer vars innehåll kan sammanfattas i följande meningar: "Såhär går mönstringen till", "Det är otroligt roligt att mönstra", "Du slipper inte undan din lille jävel". Det sistnämnda gjordes klart på nästan varje sida vilket kändes extra nedslående då slippa är precis vad jag vill. Ska jag nu tillbringa min födelsedag med att tänka "idag är det exakt en månad till helvetet" (mönstringen är den 29 april)? Helvete, för att använda ett kraftord, men vad har staten för rätt att tvinga mig till aktiviteter som absolut inte är av nytta. Människor som vill skickas hem men folk som absolut inte önskar delta i militären skickas till norrland. Tack så mycket, vad hände med mina planer på att flytta till Göteborg och plugga journalistik? Missade jag den papperskorg där de skulle slängas bort så kom den sannerligen som ett brev på posten. Vem vet hur jag kommer må efter ett år ute i skogen. Människor förändras där ute, de mest konstiga saker kan hända. Nu är jag intresserad av att studera, att röra mig vidare genom livet, men ett år i armén är att stå stilla. Att säga till psykologen på mönstringen att försvarsmakten inte är något för mig är väl som att gå till inskrivningen och skrika "Boden, Boden". Om jag inte orkar ta mig igenom alla utskick utan depressionsanfall så lär väl tolv månader i norrland vara rätt medicin.

  christoffer lindahl
  -  tidigare  -  allt  -  index