|
|
|
När det gällde pojkens vänner var telefonen något han levde för, och i. I stort sett alla han kände fanns där. Ibland kunde pojken nästan känna tvivel vad gällde om de verkligen fanns eller inte eftersom han aldrig träffade dem, det kunde gå evigheter mellan tillfällena och vissa hade han aldrig ens sett. Många bodde väldigt långt bort, alldeles för långt bort. Avstånd borde enligt pojken vara ganska förbjudet eftersom de besitter den avundsvärda egenskapen att kunna förstöra alltför mycket.
|
|
|
|
|
|
|
|
Ibland kom ensamheten krypande. Han kunde sitta ensam på sitt rum och stirra på telefonluren i avsky. Längtan efter någon som bodde tillräckligt nära för att han skulle kunna ringa mitt i natten och föreslå en promenad på stadens öde gator växte sig då och då för stark. I dessa stunder fanns ingen tröst, inte ens den nallebjörn som vid vissa sorgfyllda tillfällen fick dela säng med pojken kunde få mörkret att försvinna. Ibland längtade pojken tillbaka till den tid då han hade varit för liten för att se på ensamheten som något skrämmande och onormalt. Ibland ångrade pojken att han hade vuxit upp.
>>>
|
|
|
|
