National language:
Lite om mig själv och lite annat..
Eftersom uppväxten skedde på en ganska enslig plats, rätt långt från grannar, blev min världsliga uppfattning ganska präglad av naturen och skogen. Detta har för alltid gjort mig till en riktig "lantis".
Efter att nu ha tillbringat hälften av livet i storstaden, går drömmen ofta tillbaks till skogen och naturen som för mig är "verklighet". Staden är en artificiell värld och halvt overklig i mitt medvetande.
Att en annan hamnade i storstaden berodde naturligtvis på jobbet. Just det. När jag fick det, fanns ingen annan möjlighet i det här jobbet, än att bli anställd i storstaden. Det är säkert många som känner igen sig med det att bli hänvisad till jobb i stan. Och på den vägen har det fortsatt.
För att beskriva mitt jobb, refererar jag svenska polisförbundets kampanj för pension efter 30 år. Tydligare kan det inte sägas:
"Arbetskläderna kan du lämna kvar på jobbet, men intrycken och upplevelserna från arbetsdagen tar du med dig hem.
Du är polis 24 timmar om dygnet, år ut och år in. Polisyrket påverkar hela ditt liv. Liksom din familjs.
Det är ett av skälen till att du sällan pratar om jobbet hemma. För att skydda dina närmaste. Det du inte vill att de ska påverkas av, det påverkar dig. Och det sliter på krafterna. I ett helt yrkesliv, 40 år…
Polisyrkets upplevelser lagras i minnesbilder.
Trafikolyckan. Mötet med döden i dess mest brutala former. Överlämnandet av ett dödsbud. Brottsplatsundersökningen i ett allt mer hårt och våldsbenäget samhälle. Kontrasten i upplevelsen av att förhöra både det kränkta, chockade offret och den oberörde gärningsmannen.
Hur länge klarar man att ha det onormala till vardag?
Polisyrket innehåller en rad stressfaktorer.
Ovissheten om vad som ska hända härnäst. De tvära kasten mellan händelselöshet och extrem dramatik. Att vara övertygad om någons skuld men inte hitta det avgörande beviset. Att få ett oanvändbart erkännande vid sidan av det formella förhöret. Att tvingas överge ett spaningsobjekt av besparningsskäl.
Stress är inte alltid detsamma som att ha för mycket att göra. Känslan av otillräcklighet och frustration leder till stress av värsta sorten.
Den man inte kan göra någonting åt.
Det är inget privilegium att få använda våld i jobbet. Och inte att bli utsatt för det heller. Men det är en del av polisarbetet. Ofrånkomligt men ändå oftast oförutsägbart.
Det är därför som vi poliser är rädda oftare än andra människor. För mötet med det okända. För det påtagliga och konkreta hoten mot oss själva. För att vi vet vilka vi är och vad vi står för. Tryggheten för en del, hot för andra. Och vi kan aldrig veta vilket vi representerar för dem vi möter.
Det lär vi oss inte ens på 40 år.
Sekundsnabba beslut hör till vår vardag. Liksom att få ta konsekvenserna av dem. Frågan om rätt eller fel blir i något avseende alltid prövad. Av situationen själv eller, senare, av systemet.
Det är vårt yrkesval och yrkets krav som gör att vi har ena foten i ett förhörsrum, pendlar mellan avsked och medalj och får läsa om oss själva i tidningen. Frågan om rätt och fel har alltid ett svar. Efteråt…
Som polis är du kontrollerad, uppmärksammad och granskad. Varje dag.
Polisyrket medför en extrem psykisk belastning. Och även kroppen får sin beskärda del. Det är av det skälet som det ställs särskilda fysiska krav på nya poliser.
Men yrkets påfrestningar är ju inte större när vi är unga. Kraven på att springa fort, lyfta tungt eller att använda våld för att lösa en arbetsuppgift minskar inte med ålder.
Det gör däremot förmågan.
Polisyrkets ljusa sidor döljs ofta av att det är på samhällets bakgård som arbetsuppgifterna utförs och att de människor vi möter inte alltid visar upp sina mest sympatiska sidor
.
De ständiga mötena med den ytliga fientligheten, med lögnen, med misstänksamheten och provokationerna, trubbar av och tröttar ut. Och det påverkar vår syn på samhället, människorna och det egna jobbet.
Med åren riskerar det också att göra oss till sämre poliser.
Som polis har man knappast något att skämmas för. Ändå är det många av oss som jobbar på Ericsson eller Telia när någon obekant på en fest eller middagsbjudning frågar vad vid arbetar med.
Det är ett sätt att ta oss rätten att koppla av och samtidigt att skydda oss själva från att mötas av oförståelse, okunskap och mindre angenäma diskussioner.
Men det är också ett tecken på att vi inte orkar leva med jobbet jämt och ständigt.
Och att omgivningen inte alltid förstår det.
Kontrasterna mellan arbete och fritid är som regel stora. Det är långtifrån alla som i en handvändning kan ställa om sig från yrkesrollen till att vara make/maka och förälder.
Ofta väcker återseendet med familjen känslor och bilder från det man konfronterats med på jobbet. Sådant man inte kan eller vill belasta sina närmaste med utan behåller inom sig.
Det sliter, både i yrket och privat.
Att bli utbränd är ingenting man strävar efter. Det är inget eget val. Och det tar sig uttryck som inte kan mätas i siffror. Ändå är det en realitet.
Polisyrket sliter och tär. Och kraven ökar nu när yrket förändras i takt med att samhället förändras. Polisen kan och ska inte styra samhällsutvecklingen. Däremot ska man följa med i den utveckling som sker. För någon sörgårdsidyll existerar inte längre. Och den kommer heller aldrig tillbaka.
Att vara polis i 40 år - det orkar ingen idag."
Insändaren.
En kollega till mig skrev för en tid sedan en insändare i Södermanlands Nyheterna, som svar på en insändare:
Till SN ORDET FRITT.
Svar till " Undrande Svensson"
Du frågar dig varför polisen i allmänhet och polisen i Nyköping i synnerhet har tid och resurser att ägna sig åt trafikövervakning på de mest konstiga tider av dygnets timmar? Jo svaret är mycket enkelt. Det är lättast så. Och i bland har man tur och får en stor narkotikahaj i sitt garn och då rättfärdigas dessa insatser. Polisen genomgår just nu (och för all framtid förresten) en stor omorganisation och i denna ingår just att man skall verka närmare allmänheten och det kan man göra genom just sådana trafikkontroller. Numera heter det närpolisverksamhet och i denna verksamhet ingår att man skall verka problemorienterat! Det betyder att polisen skall vara på plats innan brottet uppstår och det blir bäst så. Då spar man pengar åt staten för då behövs ju inga fängelser osv. Sedan är det på det viset att det är mycket svårt polisarbete att sätta fast grova brottslingar som tillex. narkotikahandlare, grova ekonomiska brottslingar etc och då krävs det stora resurser från polisens sida. Dessa resurser har inte polisen längre. Det har politikerna bestämt. Utan nu är det vardagsbrottsligheten som polisen skall ägna sig åt och där ingår just sådana som du "undrande Svensson". Du kan ju exempelvis ha glömt bilbältet! Polisens insatser skall framledes inriktas på 10-12 åringar och få dessa att avstå ifrån brott i framtiden. Så ser framtiden ut och var glad åt att vi har politiker som bryr sig om framtiden.
" Också undrande Svensson men även polis "
/signatur
Själv tycker jag brevskrivaren beskriver situationen fint. Tyvärr har politiker och yrkestyckare låtit dana om polisverksamheten utan att ta tillvara den kunskapsresurs som funnits inom exempelvis kriminalpolisen. Kunskap om t ex utredningsteknik har kastats bort. Man kanske var rädd för motstånd mot det nya. Nog om detta.
Eventuella synpunkter i ämnet mottages tacksamt på mailen.
Med detta så överlämnar jag `målet` till Dig.