Clifford
Lee "Cliff" Burton
[English] [Svenska]
*
10 februari 1962
†
27 september 1986
Lars Ulrich och James
Hetfield såg honom vid ett framträdande på en klubb i
Los Angeles. De lade märke till honom, dels pga hans
headbanging, dels pga ett makalöst solo. De trodde att
det var en gitarrist som spelade, men såg inte någon
på scenen. Det visade sig att det var Cliff som gjorde
ett solo på bas.
Cliff Burton växte upp tillsammans med Faith No Mores
gitarrist Jim Martin i närheten av San Fransisco. Han
var tystlåten, men när han väl sade något, så
lyssnade folk. Särskilt Hetfield och Ulrich. De flyttade
gruppen från Los Angeles till San Fransisco 1983 för
att vara närmare Cliff.
Cliff bodde med sin familj i San Fransisco. Hans
föräldrar Jan och Ray Burton var två gamla hippies som
fortfarande levde som sådana. Efter att ha ersatt Ron
McGovney blev Cliff genast känd, bl a för sin
"väderkvarnsliknande" stil på scenen. Privat
var han raka motsatsen, avslappnad och lugn. Men varje
gång han klev upp på en scen blev han som förbytt.
Där blev han helt vild, och märktes mest av alla i
gruppen. Att han också var cool märktes vid ett
framträdande på en festival i Donnington, när någon
kastade ett päron rakt mot honom. Han duckade, plockade
upp päronet, tog två tuggor och kastade ut det i
publiken igen.
Ett tag såg det ut som om 1986 skulle bli Metallicas
stora år. Deras skiva 'Master of Puppets' hade tagit
musikvärlden med storm, och bandet blev megastjärnor
inom hårdrocken. Metallica hade äntligen fått det
stora genombrottet, och det verkade som om ingenting
skulle kunna hindra dem från att bli ännu större.
Den européiska delen av Metallicas världsturné hade
varit otroligt framgångsrikt. Efter ett triumftåg genom
Storbritannien, åkte gruppen till Skandinavien. Där
spelade de på Olympen i Lund (24 sep. 1986),
Skedsmohallen i Oslo (25 sep. 1986) och Solnahallen i
Stockholm (26 sep. 1986).
Det var nästan gryning, på lördagen den 27 september.
Metallicas två turnébussar dundrade fram på en
gudsförgäten väg någonstans mellan Stockholm och
Köpenhamn. Förutom dessa fordon var vägen helt öde.
Plötsligt, utan någon uppenbar anledning, sladdade en
av bussarna till, och började kana nerför fel sida av
vägen, och hamnade i diket på vänster sida av vägen.
Chauffören lyckades få upp bussen på vägen igen, men
fick än en gång sladd. Bussens vådliga färd slutade i
ett dike i närheten av Ljungby. Där låg bussen på
sidan. I kaoset som följde lyckades de flesta av bussens
passagerare ta sig ut ur vraket, bland dem tre av
gruppens fyra medlemmar. De överlevande hade alla haft
tur, som klarat sig med mindre skador och chock.
Svensk polis anlände, och arresterade rutinmässigt
bussens förare, men släppte honom efter att en
undersökning visat att olyckan orsakats av svart is i en
kurva.
Oturligt nog hade en person avlidit... nämligen en av
gruppens medlemmar. Metallicas framgångsrika existens
förvandlades till ett helvete på jorden klockan 6.15
på en öde svensk landsväg. Cliff Burton hade  dött, 24 år
gammal.
De chockade gruppmedlemmarna handskades med sorgen på
det sätt de var mest vana vid: supande. James slog
sönder två hotellfönster och skrek ut sin sorg. Den 29
september återvände James, Lars och Kirk till USA.
Veckor efter olyckan hyllades Cliff i musiktidningar. I
den stora musiktidningen Kerrang! kunde man läsa
hälsningar från vänner, kollegor och fans, istället
för annonser.
Cliffs familj och vänner kom ihåg honom för hans
kärlek för Johann Sebastian Bach, mexikansk mat och sin
hemstad. Hans föräldrar sade att han var en
"uppskattande och eftertänksam son". När hans
syster Connie en gång frågade honom hur det kändes att
vara en rockstjärna, blev han ursinnig och sa åt henne
att aldrig kalla honom det igen.
När Cliff Burton begravdes, den 7 oktober 1986, spelades
'Orion' från albumet 'Master of puppets'. Den
instrumentala låten var en passande hyllning för den
unge basisten eftersom han var Metallicas mest utbildade
musiker, och hade till stora delar komponerat 'Orion'.
Cliff hade också utvecklat Metallicas texter, bl.a.
genom hans och Kirks intresse för författaren H. P.
Lovecraft.
Den obehagliga sanningen är att Cliff Burton dog
alltför ung, precis när han och Metallica fick sitt
välförtjänta genombrott. Cliff var i sanning en
oerhört begåvad basist, och det är ingen tvekan om att
han var den främste basisten i hans musikgenre. Cliff
kan beskrivas som den ultimate trash-basisten, bå de vad gäller
att spela i bakgrunden av de andra i bandet, och att
själv stå i förgrunden med egna solon. Hans
'(Anesthesia) Pulling Teeth' är ett bra exempel på det
senare. Dessutom var han en trevlig snubbe, som alltid
gjorde sitt bästa för att glädja fansen. Han var utan
tvekan mycket omtyckt av fansen.
Trots att Jason Newsted, som kom in i gruppen efter
Cliffs död, spelat längre i Metallica, kommer han nog
alltid att betraktas som "Cliffs ersättare".
Cliff Burtons minne och musik kommer att leva vidare för
alltid.
|
