Badortsliv i Östhammar

ad är hälsa, heter det, och på 1870-talet blev det modernt att resa till badort på sommaren. Det drog en förändringens vind genom landet. Industrier anlades, järnvägar byggdes. Det kom mera pengar i omlopp och det kom till en medelklass, som nu fick råd att spendera pengar även på fritid.
På många ställen i landet satsades det på kurorter - platser där man kunde bada kallbad eller a medicinska bad, förströ sig i största allmänhet och bygga upp sina krafter.
Även i Östhammar började man fundera på att anlägga en badanstalt. 1882 bildades Östhammars Badhus AB med staden som största aktieägaren och apotekaren A Wingård som den drivande kraften under de första åren.

Byggdes varmbadhus och societetshus

Vid Lorentzholm bygges ett varmbadhus och ett par år senare ett societetshus. En musikpaviljong kom till, en badhuspark anlades så småningom och det gamla kallbadhuset ersattes med ett nytt.
Badanstalten lät trycka ett reklamprospekt där stadens ljuvlighet prisades: Så här stod det i prospektet:
"Östhammars Havsbadanstalt är belägen på en i den täcka Östhammarsfjärden utskjutande udde, invid men ändå utanför stadens bebyggda område. Östhammar ligger invid ovannämnda havsfjärds östra strand och har ett synnerligen friskt och sunt läge". Efter ytterligare berömmande ord om omgivningarnas naturskönhet och det behagliga kustklimatet berättades det om att landsvägarna var jämna och hårda som cement och tillhörde landets bästa velocipedvägar.
Prospektet trycktes i stor upplaga och därtill annonserades det i tidningarna i Stockholm, Uppsala, Gävle och man gjorde vad man kunde för att locka dem som bespetsade sig på en billig och rofylld semester eller som önskade kurera sig från olika sjukdomar.
Det fanns fast anställd läkare och det nya varmbadhusetk kunde erbjuda alla de slags bad, som då ansågs hälsosamma. Det var gyttjebad, tallbarrsbad, kolsyrebad, ångbad, inpackningar och senare också elektriska ljusbad. Det blev mycket att stå i för baderskorna Geta och Kasimira.

Barfotamarsch till Boda källa

Badanstalten kunde också erbjuda brunnsdrickning. Det hade visat sig att den närbelägna Boda källa hade minst lika radioaktivt vatten som den berömda i Porla, och radioaktivitet ansågs som något mycket nyttigt på den tiden.
På morgonen samlades badgästerna och tågade sedan barfota under badläkare Bergs ledning bort till Boda källa. Där höll doktorn sedan en morgonbetraktelse innan grosshandlarna och östermalmsfruarna fick sin hälsodryck. (Bilden visar kallbadhuset".
Man kan väl tvivla på att gyttjebad och tallbarrsbad medförde några mirakulösa tillfrisknande. En bondgumma, som skrivit in sig för att bli behandlad för sin reumatism, märkte ingen förbättring. Hon ilsknade till och klagade för doktor Berg.
Doktorn undrade då om hon deltagit vid dagens morgonbön och lyssnat till vad han hade sagt om Job. Då blev gumman riktigt arg och fräste:
"Jobb och jobb. Här kommer doktorn och pratar om jobb och jag som har så mycket jobb därhemma som väntar!"
Badgäster kom, mest från Stockholm och Uppsala, och badkamrern fick fullt upp att göra med att anvisa rum och stugor.
Både varmbadhuset och societetshuset var byggda i oscariansk snickarglädje och målade i östhammarsgult. Societetshuset hade en veranda, som vette ut mot fjärden. Där fanns också societetssalongen med tidningar, pianola och en servering, som så småningom utvecklades till badhusrestaurang.

Direktion för nytta och nöje

Till den tidens badsocietet hörde också en direktion för nytta och nöja. Badgästerna valde ledamöterna. Denna kommitté var något mycket viktigt i den tidens badortsliv. Det var nämligen den som skulle ansvara för badgästernas förströelse, och med tanke på stadens då obefintliga nöjesliv så var det fråga om en ansvarsfylld befattning.
Visst gjorde badhusdirektionen en hel del för badgästernas förströelse. Den ordnade med musikunderhållning. På kvällarna spelade en orkester från musikpaviljongen.
Tillsammans med direktionen för nytta och nöje ordnades också danskvällar i societetshuset. I mitten av 1880-talet bildades det f ö en mässingssextett i Östhammr, och den spelade då i societetshuset på danskvällarna.
Det hände också att badgästerna satte upp någon teaterpjäs och vid premiären blev föreställningen då ett extra nöje inte bara för badgästerna utan även för östhammarsborna.
I övrigt kan man nog säga att badortslivet i Östhammar var tämligen stillsamt. Då och då ordnades det utflykter i lövad skrinda, inte sällan till Forsmark eller Öregrund. Ibland arrangerades kvällsturer med ångslupen "Tärnan" ut i skärgården.
Man skall komma ihåg att man på den tiden inte var bortskämda när det gällde förströelser. Att sitta på en bänk i månskenet och se ut över fjärden och lyssna till en militärorkesterns toner var något minnesvärt, likaså att göra en skärgårdstur med ångslup medan dragspelets toner klingade ut över vattnet.

Blev en uppryckning för hela staden

Grundandet av badanstalten kom att betyda en uppryckning för staden. Uthyrandet av rum och stugor blev en välkommen extrainkomst för stadsborna. Badgästerna var kräsna, och detta kom i sin tur betyda en uppsnyggning av gårdarna och anskaffandet av nya möbler.
Förmodligen bidrog också tillströmningen av badgäster till att göra ångbåtstrafiken lönsam. Man kunde ju ta sig till Östhammar med tåg och hästskjuts, vilket var snabbare än tolvtimmarsresan med båt, men båten var det mest praktiska färdsättet då den tidens badgäster släpade med sig berg av bagage.
Själva badanstalten gick trots all reklam aldrig med vinst. Trots detta drevs verksamheten ända fram till andra världskriget i mer eller mindre ursprunglig form.
Trots de ekonomiska problemen med själva driften så var dock Östhammars Havsbadanstalt en lyckad satsning. Stadsborna fick extrainkomster, det blev liv och rörelse i staden på somrarna och stadens affärsmän såg med välbehag hur omsättningen ökades.