Östhammar satsar på eget rederi

atthias Lundquist i Östhammar, som redan då började bli något av en storredare, tyckte liksom stadens affärsmän i övrigt att det var på tok att man inte hade ett eget fartyg, som gick på traden till Stockholm.
I mars 1885 bildades därför Ångfartygs AB Östhammar med ett aktiekapital på 13 500 kronor. I styrelsen satt en kabinettskammarherre från Gimo, tre av stadens handlare och en skomakare och naturligtvis Matthias Lundquist.
Bolaget inköpte ångfartyget "Enköping". Detta lilla fartyg - det var bara 29.2 m långt och 4.6 m brett - var byggt på Oskarshamns varv 1868 och hade en maskin på blygsamma 110 hk. Fartyget hade haft flera redare och gått på många olika rutter innan det inköptes av Östhammarsrederiet. Det fick naturligtvis namnet "Östhammar".

Fartyget finns kvar än i dag

Fartyget gick i trafik på Östhammarstraden i många år, såldes så småningom och hamnade bl a på Västkusten. Det finns faktiskt kvar än i dag under namnet "Enköping" och torde faktiskt vara ett av världens allra äldsta passagerarfartyg. Den gamla ångmaskinen ersattes med motor år 1948.
Sträckan Stockholm - Östhammar var en av skärgårdens långrutter. "Östhammar" gjorde två turer i veckan och resan tog tolv timmar. Senare sattes det också in en nattförbindelse och den tog hela 17 timmar.
Befälhavare ombord blev östhammarsbon Gustaf Lundin, son till rådmanshustrun Lundin på gården Kanickebol. Han var en sjöbuss av det gamla gedigna slaget. Djärv och beslutsam, en man som kunde ryta från kommandobryggan så att det verkligen hördes.

Kapten Lundin en verklig gåpåare

Han var också en verklig gåpåare och tog risker, vilket knappast är en berömdvärd egenskap när det gäller en befälhavare på ett passagerarfartyg.
Han var känd för att bli stum som en fisk i damsällskap. Han hade aldrig lärt sig konsten att konversera med damer.
En dag, berättas det, ville en stockholmska bekanta sig med kaptenen på "Östhammar". Hon tittade storögt på en väldig stapel med tomma fotogenfat på fördäcket, vände sig till kaptenen och frågade:
"Vad är det i de där tunnorna?"
Svaret kom som ett kanonskott och med samma ljudstyrka som då Lundin vrålade från kommandobryggan:
"Luft!"
Damen höll på att ramla omkull av förskräckelse och lika illa gick det då någon annan av sommargästfruarna försökte sig på att konversera den barske sjöbussen.