Grundstötningen vid Fogdö

arleden var inte lika väl utprickad under årtiondena kring förra sekelskiftet som i dag.
Särskilt gällde detta den södra delen av Öregrundsskärgården.
Navigationen blev naturligtvis särskilt besvärlig i mörker och dålig sikt. Kapten Lundin var emellertid en både skicklig och intresserad navigatör. Han gjorde upp tabeller för alla kinkiga passager så att han kunde passera dem med hjälp av död räkning, dvs med hjälp av bara logg, klocka och kompass.
Väl medveten om sina tabellers pålitlighet stack han till sjöss även i tjocka och den uslaste sikt, väderleksförhållanden, som fick andra ångbåtskaptener att vänta på bättre väder.

Östhammar gick på grund

Vanligen gick det bra, men det hände också att det slutade illa. Så hände det också en gång på 1880-talet. I ett gammalt nummer av Östhammars Tidning kan man läsa vad pråmskepparen Johan Wikström kunde berätta om den gången då "Östhammar" gick på grund utanför Fogdö.
"Kapten Lundin hade skickat iland sin rorgängare, som han var missnöjd med. Då kaptenen inte hunnit få tag på någon ny rorgängare fick jag ställa upp för färden mot Stockholm.
Det var senhöst och kallt. I Herräng hade vi tagit ombord en ångpanna och det kom också en bonde med en häst, som var såld till någon i Trästa.
Jag hade just avlösts av kaptenen och under tiden stävade ångaren fram i tätnande dimma. Bonden - han var från Singö - var inte nöjd med kursen. Han sade åt kaptenen att vi höll på att komma fel i leden.
"Nej, nu går det allt galet," sade bonden.
"Det är min vanliga kurs," sade kaptenen bara.

Vattnet forsade in

Just då hände det. Båten rände med all kraft mot en vass grynna och vräkte kraftigt mot styrbords sida. Vattnet forsade in genom ventilerna.
Då jag hade blivit avlöst hade jag gått ned i aktersalongen för att få en bit mat och där satt jag nu. Vattnet strömmade in i salongen, där jag var tillsammans med restauratrisen och de båda akterstäderskorna.
Först försökte vi ta oss ut genom dörren på babords sida, men den vägen var stängd. Ångpannan, som vi lastat in i Herräng, hade vid överhalningen rullat mot dörren och spärrade den nu.
Vi fick därför försöka ta oss ut genom den trånga kabyssdörren på styrbords sida som nu låg nästan ovanför oss. Det var inte lätt då slagsidan var svår. Till slut gick det och det blev inte litet knog att hala upp fruntimren ett i sänder.

Livbåten helt oduglig

Under tiden hade besättningen satt ut livbåten, men den tog in vatten och var helt oduglig. Själv rusade jag bort till ångvisslan och släppte ut ångan så att inte pannan skulle explodera.
Signalen uppfattades från Singö och några fiskare kom ut i sina skötbåtar och hjälpte oss i land. En ko, som var bunden vid babords reling blev hängande. Hästen, var också fastbunden, men bonden kapade linan så att hästen kom loss. Den rullade ned, låg först ett tag på rygg och sparkade. Sedan rullade den över styrbords lästång och simmade i land.
Dagen därpå fann man hästen på Fogdö, där den stod och åt hö vid en lada. Kon gick däremot inte att rädda. Den blev strypt.
Bland passagerarna fanns en sjuk kvinna, som skulle till sjukhus i Stockholm. Hon var uppe som ett skott alldeles efter det att fartyget ränt på och har sedan dess inte behövt tänka på att fara till sjukhus.
Fartyget bärgades sedan. När det drogs av grundet visade det sig att fartygsplåten hållit. Den hade varit så seg att det bara blivit en stor buckla. Med egen maskin kunde vi sedan ta oss ned till Stockholm, där "Östhammar" togs upp på varv."