Östhammar II

och kapten Erikssson

ot sekelskiftet fann man att "Östhammar" inte räckte till för trafiken och rederiet inköpte ännu en båt, den vackra tvåmastade finska skärgårdsångaren "Björneborg", som fick namnet "Östhammar II". Kapten blev först Carl Hallberg och senare Erik Eriksson. Fartyget sattes in på samma rutt som "Östhammar" och det blev nu fyra förbindelser i veckan.
"Östhammar II" var byggd på Bergsunds varv i Stockholm 1876, var 32,8 m lång och 5,6 m bred och hade en maskin på 235 hk.

(Bilden: Östhammar II i Väddö kanal).
Eriksson var inte samma buskige sjöbuss som Lundin. Han var istället påfallande proper och den som såg honom fick alltid en känsla av att kaptenen var helgdagsklädd. Han kunde, liksom hans fru som stod för restaurationen ombord, konsten att alltid hålla passagerarna på gott humör under den långa resan. Förr än de anade det var badgästerna från Stockholm på Östhammarsfjärden och lystrade förvånat då ångvisslan bölade för att kalla hamnfogden till bryggan.

Ofta fullt av passagerare

Särskilt under badsäsongen var det fullt av passagerare ombord. Både stadsborna och sommargästerna tyckte att det var trevligare att färdas med båt trots att det tog längre tid än med tåg och skjuts. Ibland kunde det rent av bli för mycket folk.
Så här berättar en av besättningsmännen på "Östhammar II" om en midsommarresa:
"Många sommargäster hade väldiga lass med husgeråd med sig. Ibland var det så mycket bråte på fördäck, att vi måste klättra som apor för att ta oss fram.

Passagerarna stod som packade sillar

Vid avgången från Stockholm var det ibland så fullt med passagerare att de stod som packade sillar. Först vid Väddö kanal började det lätta på folk.
En gång var båten så fullpackad vid avgångsdags i Stockholm att en del passagerare blev oroliga och fordrade att kapten Eriksson skulle köra några i land.
"Det är ingen fara", svarade kapten Eriksson. "De som är rädda kan ju gå i land."
Alla som kunde trängde sig fram till styrbords reling gjorde detta då det drog ihop sig till avgång. De ville ju vifta adjö till sina vänner och bekanta på kajen. Båten fick då en så stark slagsida att vattnet gick upp på mellandäck.

Polisen blev orolig

Ett par poliser på kajen såg villrådiga och bekymrade ut.
"Tänker verkligen kaptenen ge sig av med den där slagsidan?" undrade en av poliserna.
"Ingen fara," sade kaptenen. "Farligt blir det först om husen på Strandvägen börjar att luta".
De häftiga maskinmanövrerna när fartyget skulle backa ut på den trånga Nybroviken åstadkom att fartyget gjorde några verkligt nervpåfrestande överhalningar. När de kommit runt rusade förstås alla passagerarna till andra sidan för att vifta till sina bekanta på kajen och då krängde båten så häftigt att hjärtat for upp i halsgropen. Men den rätade upp sig. Vi hade mycket gods i lastrummet. Sedan vinglade den ut mot friare vatten".