När kapten Lundin fick öknamnet Grundin

ederiets nästa fartygsförvärv blev en naturlig följd av det haveri som skulle ge Gustaf Lundin öknamnet "kapten Grundin". Haveriet inträffade på en färd mellan Herräng och Hargshamn i november 1899.
Detta var en särskilt besvärlig höst för östhammarsångarna, för Väddö kanal höll på att muddras och sjöfarten fick därför ta omvägen över Ålands hav. Resan hade dock gått bra. De båda östhammarsångarna följdes åt och "Östhammar II" hade gått före hela vägen från Stockholm. Från Singösund hade de gått till Herräng. Lundin hade räknat med att "tvåan" skulle ligga över natten i Herräng, men fartyget kastade loss och styrde ut i mörkret och den hårda blåsten.
Lundin var inte den som stannade i hamn när andra gav sig av, utan beordrade också avgång.

Kolmörkt och hårt väder

På den tiden fanns inga fyrar där, men Lundin hade sina tabeller. Det var bara det att det var svårt att beräkna fart och avdrift i det hårda vädret.
Det var kolmörkt och efter cirka femton minuters färd från Herräng rände "Östhammar" upp på en grynna, sprang läck och började att vattenfyllas.
Ångvisslan ljöd. Man hoppades att signalerna skulle uppfattas i Herräng, men i det hårda vädret hörde man inte signalerna.
Vattnet forsade in och slagsidan ökade. De båda livbåtarna sattes ut, och med den större båten under kapten Lundins befäl rodde man flera gånger till en stor holme i närheten och landsatte passagerare och besättningsmän.
Till sist var det bara styrmannen och två eldare kvar ombord. Livbåten med kaptenen dröjde och till sist bestämde sig de tre för att ta den mindre livbåten och ro i land.

Drev i land på ett litet skär

De försökte hålla samma kurs som de sett kaptenens båt hålla, men de båda eldarna orkade inte hålla båten på rätt kurs i det hårda vädret. Sjöhävningen var för svår och båten drev till sist i land på ett litet skär. Där kröp de ihop i lä av några buskar och svepte in sig i några filtar, som styrmannen tagit med sig från en av hytterna.
Under tiden hade kapten Lundin åter tagit sig ut till "Östhammar" och fann att de tre saknades. Han konstaterade att den mindre båten var borta. Lundin förstod att de drivit med vinden och började att leta på skären i vindriktningen och efter någon timmes letande fann han de tre och kunde ta med sig dem till den större holmen, där man gjort upp en eld som värmde i den kalla natten.
Dagen därpå fördes de skeppsbrutna till Östhammar och man satte igång med bärgningen av det skadade fartyget. Så småningom drogs det loss, tätades provisoriskt och bogserades till Stockholm för reparation.
Det stod dock klart för rederiet att det behövdes ett större fartyg och "Östhammar" såldes.

Rederiet köpte kanalångare

Rederiet köpte nu en liten ångare som ar byggd i Motala 1858 och hade gått på Göta kanal under namnet "Amiral von Platen".
Som kustångare var båten i minsta laget. "Östhammar I", som den kom att heta, var 37.7 m lång, 6.5 m bred och hade en maskin på 240 hk. Den sattes nu in på rutten Söderhamn - Gävle - Kallerö - Öregrund - Östhammar - Stockholm.
Som gammalt kanalfartyg hade det hytter, men var väl egentligen inte byggt för havspassage i hårt väder. Kapten Gustaf Lundin reflekterade dock aldrig över "ettans" begränsningar som havsgående fartyg utan gav sig oförväget ut till havs med sin gamla skorv även då andra fartyg låg kvar eller sökte nödhamn.