En stormseglats

et kunde bli mycket hårda tag när sjökapten Lundin trotsade väder och vind. Besättningsmannen Johan Larsson berättade följande historia om en stormseglats från Gävle med "ettan", som återgavs av Oscar Hellman i Östhammars Tidning 1942:
"Det var 1905 och en stormresa som tog 13 timmar i anspråk istället för vanliga tre till fyra timmar. Ensam av alla båtar som låg i hamnen kastade Lundin loss och stävade vid sjutiden på kvällen ut från Gävle mot Båkharan.
I stora leden vid Bönan kom "Westernorrland", som löpt ut från Gävle vid middagstiden, tillbaka och ankrade. Då muttrade Lundin:
"Det måste vara hårt väder eftersom "Westernorrland" kom tillbaka."
Till besättningens överraskning gick även han till ankars, men då var det redan alldeles beckmörkt. En av passagerarna sade då försmädligt till Johan:

Varför törs inte er skeppare gå ut?

"Vad har ni för någon skeppare som inte törs gå ut i det här vädret? Ni skulle ha varit med på Medelhavet så skulle ni ha fått sett på storm".
Johan svarade inte utan kröp till kojs. Det blev dock ingen lång sömn, för redan klockan tre på morgonen purrades besättningen och Lundin beordrade att man skulle lätta.
Stormen hade tilltagit och en rivande snöby vräkte fram och isade ned skutan. Mannarna på backen kunde knappast stå upprätta i det hårda vädret. Ankarspel och kätting var nedisade och det var ett omänskligt arbete att få upp ankaret. Lundin röt emellertid sina kommandon från bryggan och sedan stävade vi ut till sjöss med kurs på Björns fyr.

Bara en eldare var på benen

Vid Eggegrund började hela Bottenhavet vräka på och sjösjukan blev allmän. Värst var det för honom som talat om storm på Medelhavet.
Nere i maskin stoppade bara första eldaren, som nyligen hade mönstrat på. Han hade tidigare bara gått i mälartrafik. Den övriga maskinpersonalen var helt utslagen.
Johan gick ned i maskin för att ta reda på hur den ensamme eldaren klarade sig och för att fråga om han behövde hjälp.
"Nej, tag klarar mig, men jag börjar bli hungrig," sade eldaren.
"Är det bara det som fallerar, så nog ska du få mat" sade Johan. Restauratrisen var på benen men vågade sig inte ut på däck, så Johan fick ta maten till maskinrummet.

Lundin funderade på att vända

Väl förbi Eggegrund började Lundin fundera på att vända. Det var bara han, Johan och eldaren som inte var sjösjuka.
Gamle styrman Lindstedt höll sig visserligen också på fötter, men måste då och då pallra sig iväg till lä reling.
Lundin tyckte att det var att utmana ödet alltför mycket att fortsätta med så få friska besättningsmän ombord.
Öregrundslotsen Johan Grundén, som var med ombord efter en lotsning till Gävle, motsatte sig dock detta.

Hela förskeppet dök under i vågorna

"Det vore detsamma som att dränka oss," sade han lakoniskt.
Så ar det alltså bara att stäva på mot Björns och Örskärs fyrar. Nu stod det en fots vatten över durkarna i maskin och sjöarna slog in över mellandäck. Dörrar slets loss liksom spisen i kabyssen. Hela förskeppet dök under och när vattenmassorna vältrade sig över ångaren såg kommandobryggan ut som ett överspolat grund.
Medan den gamla båten timme efter timme kämpade sig uppför vågbergen och dök ned i vågdalarna började man bli orolig i Östhammar. Redaren, rådman Lundquist, kontaktade agenten i Gävle, som bara kunde meddela att fartyget avgått i vanlig tid kvällen innan. I Kallerö eller Öregrund visste man inte heller något.
Norr om Björns fyr upphörde snöbyarna och sikten blev bättre. Ombord fanns då inte ett torrt ställe och det var ett under att eldaren kunde hålla fyr under pannan. Fram på eftermiddagen blev det dock en smula lä under Gräsö. Lundin kunde äntligen gira styrbord och sjöa in i Kallerös hamn.

Passagerarna tiggde och bad

Passagerarna tiggde och bad att han skulle ligga kvar, men genast efter lossning och lastning fortsatte Lundin vidare till Öregrund.
Han kom till Östhammar vid midnatt och hela kajen var full av folk trots den sena timmen.
Hamnfogde Westin ropade:
"Har du gått under, Gustaf?"
"Jo, stup i ett, men jag kom upp igen," svarade Lundin.
Det är klart att en oförvägen och dristig sjökapten som Gustaf Lundin aldrig blev populär bland ångbåtsbolagets aktieägare. Man oroade sig över de risker han tog och klagade bittert.
Det berättas också att det en gång gick så långt att frågan om hans avsättning togs upp på ett årsmöte. Efter en stunds diskuterande visade det sig att det fanns en majoritet, som ville avskeda Lundin.
Rådman Lundquist, som hela tiden varit tyst, sade då:
"Jaså, ni ska peta Gustaf. Då får jag väl köpa en ny båt åt honom."
Det blev inget avskedande utan Lundin fortsatte att kommendera på sin ångare så länge hans krafter räckte.
Lundquist var också med om att bilda ännu ett ångbåtsbolag i Östhammar, Östhammars Ångslups AB. Först köpte man ångslupen "Tärnan" och lite senare "Victoria", vilka sattes in i regelbunden trafik mellan öarna i skärgården.
Sista ångfartyget i östhammarsflottan var "Nya Östhammar". Fartyget var byggt i Gävle 1876, 37 m långt, 6,6 m brett och hade en maskin på 200 hk. Det köptes 1926. Året därpå såldes "Östhammar I" för nedskrotning.
Efter rådman Lundquists död upplöstes Ångfartygs AB Östhammar och fartygen och traden övertogs av Nya Vaxholmsbolaget. Det var år 1929.
"Östhammar II" fortsatte att gå i trafik på Östhammar under den nya flaggan till och med 1931. då det såldes till ett rederi i Norrköping. "Nya Östhammar" skrotades 1936.
Efter andra världskriget blev ingenting som förr. Det glesnade bland raderna av skärgårdsbåtar vid Nybrokajen i Stockholm. Bilar och bussar tog över. Snart hade den sista skärgårdsbåten styrt genom Länsösund mot Östhammar.