et var den 9 oktober 1944 som den lilla, illa medfarna ångaren Vega kom till Öregrund med nära 900 estniska flyktingar ombord. Bland dem som var ombord va den åttaårige Jüri Kivaloo, hans mor och mormor. Han har låtit mig få ta del av en artikel, där han berättar om vad som hände den gången.

Han och hans mor hade flyttat till mormodern i Tallinn efter faderns död. Där fick de uppleva skräcknatten den 9 mars 1944. Det var den natten som det ryska bombflyget anföll. 

Helvetet brakade loss. Fallskärmsljus lyste upp hela himlavalvet, våg efter våg av bombplan fällde sprängbomber och brandbomber. 463 miste livet och  20 000 blev bostadslösa. 53 procent av bostadshusen förstördes och dagen efter var Tallinn fortfarande ett brinnande kaos.

Familjen beslöt att flytta till en lugnare plats, nämligen mormoderns gamla gård i Kolga Leesi på Jumindanäset vid Finska viken. Där fanns också en fiskehamn där det fanns ett antal Östersjösnipor.

Lugnet kom dock inte att bli långvarigt. I slutet av augusti började mullret från Narvafronten höras allt tydligare. Ryssarna bröt igenom och Tallinn föll den 23 september.

Båtarna rustades för flykt till Finland. Adolf Orgmäe, brorson till Jüri Kivaloos mormor, hade en alldeles ny, ca 8 m lång Östersjösnipa. Den hade aldrig varit i sjön, men snabbrustades och tätades. Den 22 september tänkte man ge sig av på den 40 sjömil långa färden till den finska kusten, men fick inte igång motorn. Kvällen därpå gjorde man ett nytt försök. Det lyckades.

Man gav sig  iväg kl 23, för all flykt måste ske nattetid i skydd av mörkret. Om ett ryskt spaningsplan upptäckte en båt så gav de eld. Det var många flyktingbåtar som försvann spårlöst.

"Tre andra båtar gav sig av samtidigt," berättar han.  "Det var nio ombord och båten gjorde 6-7 knop. Vi räknade med att nå finska kusten vid soluppgången. Båtarna var tungt lastade, men vädret var lyckligtvis lugnt. Dessvärre hade vi inget sjökort över finska vatten, men en finsk patrullbåt fick syn på oss och visade oss vägen till säker hamn, Jollas öster om Helsingfors.

Lite senare anlände den sista av de båtar, som startat tillsammans med oss. Den båten hade blivit beskjuten av ett ryskt flygplan. Det fanns kulhål i bordläggningen, men ingen ombord hade blivit sårad. Många båtar råkade dock illa ut. Ryska flygplan anföll med sina kulsprutor. Om båtarna inte sjönk genast så fortsatte de sedan sina irrfärder med döda besättningar tills bränslet tog slut."

Man gjorde klart för estländarna  att de inte kunde stanna i Finland. Det hade kommit 5 000 - 6 000 estniska flyktingar till den finska sydkusten. Finnar och ryssar höll på med fredsförhandlingar och ryssarna ville ha tillbaka esterna till "Sovjetparadiset". Den finska strategin gick ut på att maska med förhandlingarna så att flyktingarna  skulle få en chans att ta sig vidare. Tanken var att de skulle ta sig  i små grupper till Torneå och Haparanda. Det blev nytt uppbrott och i Tammerfors berättades det att det låg några fartyg i Rauma som kunde föra flyktingar till Sverige. Jüri Kiviloo, hans mor och mormor tog sig därför dit med tåg och till fots. Det var nu i början på oktober.

I en undanskymd vik låg en liten ångare, Vega. Hon hade tidigare  tillhört Sveabolaget under namnet Grane. (Bilden t h visar Vega på den tiden då hon seglade för Sveabolaget) Vega var på ca 520 ton dw, 47 m lång och 7 m bred. Det lilla fartyget hade skadats vid ett bombanfall mot Helsingfors, hade många hål i skrovet, som tätats provisoriskt med granstammar, de är koniska och tätar bra.

"Av överresan minns jag inte så mycket", skriver Jüri Kiviloo. "Ombord på den lilla ångaren fanns nära 900 personer. Det  fanns folk överallt. Trångt till tusen. Lastrummen var fullpackade med folk, likaså däcken, men vi var på väg mot friheten och det var huvudsaken. Livräddningsutrustningen var obefintlig. Hade det blåst upp  till storm hade ingen överlevt, det är en sak som är säker.

Ett annat problem var bränslet. Fartyget var en koleldad ångare. Något kol fanns naturligtvis inte att få tag på, därför fick man ta ombord ved från den närliggande skogen. Alla som kunde hjälpa till bar ved.

På kvällen den åttonde oktober startade färden. Vädret var lugnt och Vega tuffade fram med kanske 6-7 knops fart. Eftersom det var så många ombord så var de sanitära förhållandena fullständigt olidliga. Som tur var, var resan relativt kort. Det värsta var att naturen har sin gång oavsett hur svåra förhållandena är.

Under resan dog några personer och det föddes barn, hur det gick med dem vet jag ej. Det är mera än tufft att föda i en sådan miljö.

Den nionde oktober tidigt på morgonen hade vi kommit in på svenskt vatten. Jagaren Norrköping kom upp långsides med oss för visitation av vårt fartyg. En barkass med svenska officerare och Rödakorspersonal bordade vårt fartyg. Officerarna förhörde Vegas befäl och Rödakorspersonalen började hjälpa behövande, och de var många ombord.

Jagaren bogserade sedan Vega till Öregrund. antagligen var Vegas bränsle på upphällningen eller slut, t o m livbåtarna eldades upp.

På förmiddagen anlände vi till Öregrund. Uppställning på kajen för räkning och registrering och sedan utspisades vi i en stor sal. Maten vi fick kommer jag ihåg än i dag. Det var mjölk, smörgåsar med ost och havregrynsgröt. Det var en grupp armélottor som stod för servicen. Det var gott med riktig mat, men tyvärr kunde vi inte behålla den första måltiden, den var för kraftig och vi spydde upp den. Det är en kroppslig reaktion när man har varit hungrig och svultit en längre tid,

Framåt eftermiddagen när alla var utspisade och Röda Korset tagit hand om alla sjuka, kördes vi ombord igen. Alla trodde att svenskarna skulle bogsera oss till öppet vatten och sedan släppa oss så att vi kunde driva tillbaka till Finland. Paniken var nära. Jagaren tog Vega på släp och färden började. Färden gick norrut och vid midnatt var vi i Gävle, som skulle bli vår första uppehållsort i Sverige."

Jüri Kiviloo berättar sedan vidare om mottagandet i Gävle och om vistelser i olika flyktingsförläggningar. Vi avslutar dock berättelsen här. Det har gått många år sedan 1944, då de estländska flyktingarna kom till Öregrund. Kiviloos berättelse ger den dramatiska bakgrunden till vad som hände den gången.