en som kommer till Öregrund i dag blir kanske en smula förvånad när han ser ett fyrskepps röda torn resa sig över Skatudden. Det är fyrskeppsmonumentet Västra Banken som skall erinra om fyrskeppsepoken i Öregrund och om alla de öregrundsbor som ingick i besättningarna.

När fyrskeppet Västra Banken skrotades 1970 fick Öregrunds Hembygdsförening rätt att ta vara på det den önskade och resultatet blev bl a en fyrmästarhytt i hembygdsgårdens sjöfartsmuseum och monumentet, Västra Bankens torn och överbyggnad på ett skrovliknande fundament. 

Den svenska fyrskeppsepoken kom att vara i ungefär hundra år.  Vid sekelskiftet 1900 fanns det många fyrskepp längs de svenska kusterna. På 1870-talet stationerades också ett antal fyrskepp i vattnen kring Öregrund, bl a Grundkallen, Grepen, Västra Banken och Finngrundet. Dessa fyrskepp låg ute på sina stationer hela den tid då sjön var öppen, men togs in till Öregrund vintertid.

Sjömanslivets ljusa sida var att komma ut i världen. Livet ombord på fyrskeppen var däremot enahanda, en nästan total isolering från omvärlden. Ett fyrskepp var en mycket liten värld. Västra Banken hade t ex en besättning på åtta man. Ombord fanns hytter för besättningen, pentry, badrum och mäss. Maskinen var på 175 hk och var också energikällan för mistlur och fyrljus. 

Vakterna var enformiga. Det var städning, putsning av fyrlanterninen, maskinvård, svabba däck och knacka rost. Förströelserna var de som man själv kunde hitta på, kanske lite läsning och fiske. 

Ett fyrskepp låg för ankar på öppet vatten. Fyrtornet gjorde det topptungt och det gungade och krängde nästan alltid. Kontakten med land var dålig. Lotsångaren var den enda kontakten med yttervärlden. Den kom var fjortonde dag med post och proviant. Dricksvattnet bunkrade man dock redan vid avfärden och det skulle sedan få räcka under hela den tid då fartyget låg ute. Vattnet blev så småningom unket, men besättningsmännen brukade ha med sig lite lingondricka för att ta bort bismaken.

När höstkylan kom blev det risk för nedisning och då fick hela besättningen hacka is. Det fanns alltid risk för nedsegling vid dimma eller dålig sikt. Visserligen hade man mistlur och signalkanon, men det var alltid svårt att bedöma ljud i dåligt väder och olyckor hände. Ibland kunde det gå riktigt illa som när den tyska ångaren Uhlenhorst sänkte fyrskeppet Grepen dagen före julafton 1917.

Grepen var ett litet fyrskepp och hade bara tre mans besättning. Två av besättningsmännen låg och sov när Uhlenhorst rammade fyrskeppet. Alla hann dock i sista minuten kasta sig i livbåten och rädda livhanken.

Här en liten tragisk episod från början av 1900-talet: 

Ibland beviljades det julledigt. Fyrmästare Alm från Gräsö, som tjänstgjorde på ett av fyrskeppen, hade begärt sådan. Han väntade ivrigt på permissionsdagen, för han hade under sin tjänst ombord fått en son, som han längtade efter att få se. På frivakterna snickrade han till en vagga för sin nyfödde son.

Dagen för permissionen kom. På kvällen gav han sig ut i decembermörkret i en liten segelbåt. 

Han hördes aldrig mera av, men några dagar senare fann någon en liten trävagga, som flutit i land. Senare fick man veta att en passagerarångare hade råkat ut för ett propellerhaveri just den kvällen Den hade bogserats till ett varv. När ångaren togs upp på slipen fann man att det var ett segel, som trasslat in sig i propellern. Det seglet kom från fyrmästare Alms båt.