regrund har inte alltid varit en idyll. Stadens historia är dramatisk, en berättelse om krig, bränder, pest och umbäranden, men också en skildring om en stad, som alltid envist rest sig efter katastroferna

Mycket på denna hemsida handlar om vad som hände i staden förr i världen. men då mycket av detta gäller människoöden och händelser, hämtade ur gamla protokoll, kan det vara befogat med en litet mera kronologisk betonad översikt.

Staden grundades 1491 av Östhammarsborna. Östhammars hamn hade blivit oanvändbar på grund av landhöjningen och stadsborna sökte en annan plats för sin stad, mer lämpad för sjöfart.

De begärde hos rikets råd att få flytta, och rådet gav dem rätt att bygga en ny stad där skärgården tog slut och havet öppnade sig, en stad "som till evig tid skulle heta Öregrund".

Nya hus timrades upp vid hamnviken, en kyrka byggdes och sjöfarten kom igång. Handelsböcker från den tidens Tallinn - Reval - berättar om en livlig sjöfart med Öregrund.

Det var ofredsår med ständiga strider mellan svenskar och danskar. 1509 ödelades staden av en dansk flotta. När Kristian Tyrann blev svensk kung krävde han julen 1520 att öregrundarna skulle flytta till Stockholm och att staden sedan skulle jämnas med marken, detta för att Stockholm skulle slippa en besvärlig sjöfartskonkurrent.

Öregrundsborna fick uppskov till våren, men då hade danskarna fått annat att tänka på än att bränna Öregrund. Gustaf Vasa hade gjort uppror, och det blev en dramatisk sommar för Öregrund. Staden kom att bli Gustafs hamn mot världen, hit kom fartyg med kanoner och legoknektar till det svenska bondeuppbådets hjälp.

På senhösten det året jagade den danske amiralen Sören Norbys flotta en av Gustafs kapare, fann dennes fartyg i en vik vid Öregrund och brände sedan staden som hämnd.

Öregrundsborna fann då för gott att flytta tillbaka till Östhammar i väntan på lugnare tider. Det dröjde ända till 1555 innan de fick komma tillbaka, för Gustaf Vasa satsade också på Stockholm sedan han slagit danskarna.

När de kommit tillbaka inleddes en ny sjöfartsperiod. Öregrunds skepp seglade till Östersjöns alla hamnar, till Amsterdam, Brygge och England.

För en tid blev också Öregrund grevskap. När Per Brahe skulle resa till England för att fria för kung Erik fick han titeln greve av Öregrund, men bara ett år senare bytte han Öregrund mot Visingsö.

Staden drabbades dock av nya olyckor. Det blev nya sjöfartsrestriktioner. 1636 förbjöds staden all utrikes sjöfart, och det förbudet skulle komma att gälla fram till 1800-talet.

De uppländska bruken hade dock kommit igång på allvar och Öregrund fick ensamrätt att skeppa brukens järn till Stockholm. I England blev detta järn känt som Oreground Iron efter utskeppningshamnen.

Andra Öregrundsskeppare fraktade malm från Utö gruva till norrlandsbruken.

Det var havet som gav Öregrundsborna deras bärgning. Nästan alla gick till sjöss och det fanns nästan bara kvinnor och barn kvar i staden på somrarna. De sjömän, som inte kunde få hyra på stadens egna skepp, seglade fjärran och vida på de sju haven med andra städers skepp.

1710 drabbades staden av pesten, 138 stadsbor dog, och 1719 kom de ryska galärerna och lade Öregrund i grus och aska. Det skulle gå lång tid innan staden repade sig från dessa katastrofer.

Början på 1800-talet var en nedgångstid för staden. Invånarantalet sjönk och stadens egen flotta minskade till några få skutor. 1829 bröt en ny stor vådeld ut som ödelade stadens hela centrum.

På 1870-talet vände utvecklingen. Öregrund blev kurort med badhus och societetshus och utvecklades snabbt till ostkustens populäraste badort. Detta kom att innebära en allmän uppryckning för staden, men dessvärre blev Öregrund alldeles för populärt som turistort. Sommargästerna började köpa upp husen och till sist stod halva staden öde och tillbommad på vintern. Skatteunderlaget sjönk katastrofalt och till sist fann Öregrund det för gott att förena sina öden med Östhammar.

I dag är Öregrund en del av storkommunen Östhammar, som i sitt vapen för Gimos järnsymbol och Öregrunds seglande skepp.