Borgmästare och borgerskap

å 1620-talet gjordes en översyn av de gamla stadslagarna och kanslern Axel Oxenstierna utarbetade nya förordningar för städerna. Då infördes också accisen, en slags produktionsskatt på allt som var ätligt eller förslitligt.
Östhammar styrdes av en borgmästare. Han hade kunglig fullmakt och hans lön var vanligen stadens största utgift. Därtill utsågs ett antal rådmän bland stadens mest betrodde män. Antalet varierade efter stadens storlek, men i Östhammar hade man fyra rådmän. Detta var en förtroendepost och arvodet var ganska ringa.
Borgmästaren och rådmännen utgjorde tillsammans stadens domstol, rådhusrätten, där det dömdes både i tvister och brottsmål.

Beslut fattades vid allmänna rådstugan

Alla viktiga beslut gällande staden fattades av den allmänna rådstugan, där alla borgare hade rösträtt. Den allmänna rådstugan var en ganska otymplig institution, särskilt i de större städerna, och i den nya stadsförordningen kompletterades den med något som kallades stadens äldste, som valdes vid allmän rådstuga. I Östhammar kom stadens äldste att omfatta tolv personer, sex från borgarna och sex från fiskarna.
I en så liten stad som Östhammar kom dock fortfarande många viktiga ärenden att avgöras vid allmänna rådstugor, som anordnades flera gånger varje år.

Borgerskap var ingen självklar rättighet

Det vara bara borgarna som hade rösträtt vid de allmänna rådstugorna. Borgarskap var ingen självklar rätt. Ville någon bli antagen till borgare i Östhammar, få burskap, som det hette, fick han lägga in en ansökan hos magistraten. Denna skulle vara styrkt med frejdebetyg, handlingar som t ex bestyrkte hans yrkeskompetens och en förbindelse från två borgare i staden som åtog sig borgen för den sökandes skatter till staden för flera år framöver.
Detta var skråväsendets tid. Rörde det sig t ex om en skomakaremästare, som ville etablera sig som skomakare i staden, så remitterades ärendet till stadens övriga skomakare. Dessa fick alltså avgöra om de önskade en konkurrent eller inte. Samma gällde t ex för sökande, som ville bli skeppare eller öppna handelsbod i staden.
En stor utgift för staden var båtsmanshållet. Östhammar hade att hålla fem båtsmän för flottan i fredstid och det dubbla i krigstid. Detta innebar att staden hade att bekosta uniformer och utrustning för båtsmännen samt stå för dessas uppehåll under vintrarna, då de inte var i tjänst.