Höstmarknad i Östhammar

östmarknaden i Östhammar var något av en verklig folkfest. Den hölls i slutet av september och redan kvällen innan var det ett livligt folkliv nere vid Sjötorget. Ute på Östhammarsfjärden lyste det av vita segel. Det var skötbåtar med skärgårdsfolk. För skärgårdsborna var marknaden en viktig dag. Det var nu man skulle få lön för sin fiskarmöda - båtarna var fullastade med kaggar med nysaltad strömming.

Vid strandkanten förbereddes försäljningsstånd och bodar. Tivolifolket var också där, skjutbana och karusell gjordes i ordning. Hela tiden rullade kärror och skrindor ner mot torget, lastade med marknadsvaror av alla slag.

När marknadsdagen kom var det mycket folk i rörelse. En och annan gycklare visade kanske sina konster på Rådhustorget. Ett år var det t o m en bjässe till kedjad björn som visades upp medan en musikant försökte locka den till att dansa.

Marknadsstånden var många. Där fanns förstås grönsaker och landsbygdsprodukter av alla slag, men också glittrande smycken, vackra mönstrade tyger, sidenhalsdukar, hattar, vackra porslinssaker och mycket, mycket annat. Många trängdes framför stånden, andra promenerade omkring och bara tittade.

Där fanns också många ungdomar. Unga par promenerade tillsammans. Pojkar och flickor höll varandra i händerna, men gick på ett litet avstånd från varandra och svängde med armarna. Där fanns också många flickor, som spatserade omkring med spånkorgar. När de mötte en pojkbekant, viftade de provokativt med korgen. Pojken visste vad som menades och gick till närmaste stånd och köpte en strut med karameller eller brända mandlar. Det var en gammal marknadstradition. Flickorna tävlade. Den som fram emot kvällen hade mest godsaker i spånkorgen var Östhammars mest populära flicka.

Det skrålades och sjöngs i båtarna vid stranden och brännvinspavorna gick runt. Framåt dagen började det också bli en smula bråkigt på marknadsplatsen. Här och där raglade karlar omkring som fått sig lite för mycket till livs. Kanske några gräsöpojkar rök ihop och började slåss. Då kom dock stadsfiskalen eller någon ordningsman rusande och avstyrde bråket.

Någon gång hände det väl att en bråkstake fick föras till finkan i rådhuset. Nå, där gick det ingen nöd på honom. Arresterna låg i källaren, men det fanns gluggar vid taket, och de var så pass stora att det gick bra att räcka in en brännvinsflaska, om nu arrestanten kände sig törstig.

Från Knäppensgärde hördes kor råma och hästar gnägga. Det var där som man höll den stora kreatursmarknaden. Här var det inte nätta bondgummor, som i marknadens karamellstånd, utan helt andra försäljare. Det kunde vara karlar i eleganta västar, men också svartmuskiga typer med vidbrättade hattar. Det kunde vara rejäla bönder, men också tattare och hästskojare.

Det såldes många griskultingar, men också åtskilliga kor och hästar. Vid förrförra sekelskiftet brukade det säljas bortåt 300 kor och 100 hästar en marknadsdag. En bra arbetshäst kunde kosta 100 kr medan ett eländigt ök kanske gick för ett par tior.

Srömmingspremieringen var något av marknadens höjdpunkt för skärgårdsfolket. Det var då själve fiskeriinspektören och hans medhjälpare bedömde innehållet i de strömmingsfjärdingar, som fiskarna fört med sig till marknaden i sina skötbåtar.

Här var det inte bara fråga om hur saltströmmingen smakade. Prisdomarna bedömde också kvaliteten på fjärdingarna, de laggkärl, som fiskarna själva gjort, och hur strömmingen lagts ner i dem. En fjärding rymde med dagens mått mätt cirka 31 liter.

Så här gick bedömningen till: De tre prisdomarna steg ned i en av skötbåtarna, valde ut en fjärding, petade av locket och bet av var sin strömming, funderade och sköljde sedan munnen med en slurk tiodubbelt renat från fiskeriinspektörens fickplunta. Sedan funderade de och samrådde. Slutligen bestämde de strömmingens prisklass enligt smak och kvalitet. De bästa inläggningarna klassades som prisklass 1 och fick säljas för högsta priset, som vid förrförra seklet låg vid 2:50 fjärdingen. Fiskaren fick sedan etiketter som angav den fastställda prisklassen.

Denna del av bedömningen var naturligtvis viktig, men det allra viktigaste var förstås vilken fiskare som kom med den allra förnämsta saltströmmingen. Han fick första pris för höstmarknadens allra bästa strömningsinläggning, och det var förstås vad alla skärgårdsbor drömde om.

Ja, höstmarknaden var något alldeles särdeles i svunna dagar. Den finns kvar än i dag med marknadsstånd, karusell och folkliv, men inga kor råmar på Knäppensgärde och inga myndiga prisdomare avsmakar strömming vid strandkanten.