Skolan i Östhammar

an vet inte när den första skolan kom till i Östhammar. Det fanns dock ordnad skolgång i staden redan i slutet av 1600-talet. Det finns en uppgift i en skrivelse från magistraten 1686 om att Karl XI  godkänt att ett viss understöd av kronotiondet skulle utgå till skolmästaren i Östhammar.

Det var i samband med kyrkbygget som skolfrågan togs upp på allvar. Borgmästaren begärde då att kyrkoherden i Börstil skulle förordna en präst, som kunde hålla predikan och även "informera" barnen. Kyrkoherden stod dock inte på god fot med östhammarsborna. Dels var det en ständig tvist om hans tionde, dels förargade han sig över att stadsborna högg ved i hans skog. Han förhalade ärendet.

Östhammarsborna tog flera gånger upp ärendet i riksdagen. Man ville få en kaplan, som även kunde ta hand om skolundervisningen. Staden fick så småningom tillstånd att innehålla en del av de djäknepengar, som skulle gå till Trivialskolan i Uppsala, och använde dem för att avlöna en lärare.

Kyrkoherden i Börstil gjorde 1710 en utredning om skolförhållandena i Östhammar och Öregrund. Tydligen fanns det då ingen skola i Östhammar. Kyrkoherden hade med svårighet lyckats få magistraten acceptera en lärare. Denne hade dock flyttat till Harg sedan han förgäves försökt få betalt för sina tjänster. "Och kan," skrev kyrkoherden", "detta hårda folket på intet sätt bringas till djäknepengarnas utgivande till någon barnalärare utan att Högvälborne Herr landshövdingen lägger sin hand därvid."

I vilket fall som helst förefaller det dock som om skolundervisningen legat nere under tiden efter rysshärjningen. Först när förhållandena började återgå till de normala tog magistraten itu med skolfrågan. År 1726 begärde man tillstånd till att få ta upp kollekt inom Uppsala och Strängnäs stift för att bygga ett skolhus, vilket tillstånd också beviljades. Några år senare begärde man Kgl Mjt:ts tillåtelse att hugga 300 timmer på Gräsö för bygge av prästgård och skola, men denna begäran avslogs. 1734 önskade man åter få ta upp kollekt, vilket beviljades. Man lade också in ny begäran om att få hugga timmer.

Tydligen fick man igenom sina önskemål och ett litet skolhus uppfördes i hörnet av Stora gatan och torget. Förmodligen hade man inte haft råd att bygga rejält, för redan 1759 klagade magistraten över att skolhuset var helt förfallet. Man gjorde då en omfattande ombyggnad och detta skolhus kom sedan att användas ända in på 1820-talet.

Enligt ett husesynsprotokoll från 1796 fanns där en större och en mindre skolsal. I salarna fanns det låga, långa bänkar. Det gick vanligen omkring 40 barn i skolan.

När staden 1730 fick egen präst ansåg domkapitlet att denne också kunde ta hand om skolundervisningen. Det blev sedan långa utredningar och diskussioner om skollärarens lön, vilken skulle utgå i form av ett antal tunnor råg. Magistraten protesterade mot landshövdningens förslag i en skrivelse:

"I övrigt som i denna genom fejd utblottade staden  finnes en stor myckenhet av barn och ungdom, vilka ha medellösa föräldrar, som intet mäkta med att låta lära sina barn, vad till kristendomskunskap nödvändigt behövs; alltså bönfalles i djupaste underdånighet, att Kungl Maj:t, till befrämjande av ett sådant kristeligt uppsåt samt ungdomens förkovran och tillväxt i den sanna kristeliga läran aller nådigast täckes förordna, att så tillräckligt uti spannmål kunde den åstundade skolbetjänten tilldelas, att han kan ha sin nödvändiga utkomst".

Resultatet blev att "skolbetjänten" i Östhammar fick en lön på nio tunnor spannmål årligen. Därtill kom arvodet för klockartjänsten, fri bostad och det som föräldrarna skulle kunna bidra med.

Den förste läraren i det nya skolhuset blev Christopher Tärnström. Han var en beläst och kunnig man, och klagade snart om den skriande bristen på läroböcker. Han kom snart på kant med stadens myndigheter, som inte förstod sig på hans undervisningsmetoder. Han gav därför upp och slutade snart.

När det gällde en ny lärare förklarade magistraten att man helst ville slippa lärda män utan föredrog sådana lärare som främst ägde god kunskap i kristendom, och som därjämte kunde räkna och skriva samt hade god röst för kyrktjänsten.

Med tanke på den låga lönen blev det ibland både si och så med undervisning och disciplin. Detta antyds i ett kyrkorådsprotokoll 1774. Då ställdes tre ungdomar inför rådet och fick en sträng varning "för det de med begabberi och otidighet bemött skolmästaren Stephan Leuflind."

Skoldagen var lång. Enligt en redogörelse från 1796 samlades skolbarnen mellan klockan sex och sju på morgonen. Skoldagen inleddes med sång och bön. Mellan nio och tio var det frukostrast och mellan tolv och ett middagsrast. Eleverna hade också rast mellan fem och sex varefter då åter samlades för sång och bön

Det vanliga var att barnen undervisades i kristendom, lärde sig läsa och skriva och de som så ville kunde också få studera latin.

Det var underförstått att föräldrarna skulle betala sex öre kopparmynt per elev, men de flesta hade inte råd. De föräldrar, som hade det gott ställt, fick betala en inskrivningsavgift på tre daler kopparmynt.

1820 hade det gamla skolhuset tjänat ut. Undervisningen flyttades då till ett nytt skolhus vid Kyrkogatan. Det var byggt i två våningar, hade en skolsal och en mindre bostadslägenhet på nedre botten och lärarbostad på fyra rum och kök på den övre våningen. Även här skedde undervisningen av alla elever oavsett ålder i samma klassrum. Småskola kom inte till förrän 1867.