Östhammar 1555 - 1600

e flesta borgarna flyttade enligt kungens befallning till Öregrund och det blev tyst och stilla i Östhammar, som nu degraderats till fiskeläge. Det finns inga historiska notiser, som antyder att myndigheterna hotade med att ta till hårdhandskarna för att tvinga de kvarboende att flytta. Man lämnade östhammarsborna i fred.

Skepparna, köpmännen och de mera välbärgade hade gett sig av till nya Öregrund och det nöjde man sig med. Befolkningen i Östhammar tycks dock ha ökat ganska snabbt. Platsen hade blivit mer än ett fiskeläge år 1565. Då rasade det nordiska sjuårskriget och lilla Östhammar utsattes för gästning, inte av knektar, utan rödsotssmittade båtsmän från flottan.

Det hände väl inte så mycket i Östhammar på den tiden, och det finns inga notiser om enskilda människoöden i staden. Däremot finns det i Stockholms tänkeböcker ett par hemska domslut, som har beröring med Östhammar.

Grymma lagar

Lagarna var grymma på den tiden. Det stod spöpålar utanför varje rådhus, och de kom också till användning. Dödsstraff var vanligt även för ganska måttliga brott. Dödssätten var många. Den dömde kunde hängas i galgen, halshuggas, dömas till stegel och hjul och kvinnor kunde kastas på bålet.

Det var tydligen åtskilliga Östhammarsungdomar som gav sig av för att försöka finna sig en bättre framtid. Pojkar for till Öregrund för att bli sjömän, flickor till Stockholm för att ta tjänst som pigor.

Mariet Persdotter reste till Stockholm och tog tjänst som piga hos Ingret Jöns Stark. Till hennes olycka blev hon kär i båtsmannen Jören Björnsson, som då var förlagd i Värmdö prästgård.

Mariet blev med barn, men lyckades dölja att hon blivit gravid. När hon blev besynnerligt sjuk en lördag tillkallade matmodern ett par barnmorskor, men flickan svor sig fri och vägrade låta dem göra en undersökning. Senare samma dag anträffades hon på en avsides plats och i ett tråg framför hennes fötter låg ett dött barn.

Det blev rättegång. Matmodern berättade om vad som hänt och barnmorskan hustru Cecilie bestyrkte vittnesmålet och uttryckte som sin uppfattning att Mariet hade dödat sitt barn.

Sedan fälldes domen: "Meden att hon wilde föde odh födde thett barnet så löhnligen och utan mange examinationer af dannekuinner icke welat wara bekend sich ware hafuende, så ock lönt och dölt barnsens lich, thett dödtt er funnet, therföre kunne ingen frije hennes liiff, så atd barnet war ju omkommit af hennes wollande och wilie. Blef dompd till schwerdet."

Mariet fick alltså sona sitt brott på stupstocken. Möjligen hyste de stränga domarna ändå ett visst medlidande, för det vanliga straffet för barnamord var bålet.

Östhammarsborna trängda från alla håll

Tydligen var detta en svår tid för Östhammarsborna, för de kände sig trängda från alla håll. Osämjan med grannbönderna levde av allt att döma kvar och det blev också tvister om fiskevatten.

Det hade naturligtvis varit en del osämja mellan dem som flyttade till Öregrund och dem som stannade kvar. Hur denna osämja av 1554 kunde blossa upp till en verklig fejd 35 år sedan är svårt att förstå, men tydligen gjorde nu Öregrundsborna allt vad de kunde för att fördriva Östhammarsborna.

Samhället på Guldskäret hade kanske repat sig till den grad att det började bli en allvarlig konkurrent till Öregrund när det gällde handeln med bönderna. Östhammars läge närmare de välmående bondbygderna var ju i det avseende långt fördelaktigare än det avlägsna och isolerade Öregrund. Östhammarsborna klagade sin nöd för fogden och ärendet fördes vidare till kung Johan.

Kung Johans skyddsbrev för Östhammar

Resultatet blev ett skyddsbrev mot Öregrundare och andra vedersakare, och en begränsad förnyelse av de gamla privilegierna:

"Wij Johan etc göre vitterligt, att wåre vndersåtare vthi Östhammar hafwa vnderdåneeligen låtit gifwa oss tillkänna, att Öregrunds borgare och andra wele vthi theras näring och bärgning emot the willkor och frijheeter, som them vthaf framledne Sweriges konungar, särdeles wår elskelige k. Herr fader, högl. i åminnelse, konung Gustaf, hafwe warit vndt och effterlåtet, och therföre ödmiukeligen begärat wår förswarelse och tillståndh att blifwa boende i förb.ne Östhammar, thet wij them nådeligen efterlåtet hafwa, och nu medh detta wårt öppne bref taghe och anamme så många, som ther byggia och boo, medh hustror, barn, huusfolck, godzs och egodelar, boo och bohagh, rörligt och orörligt, intet vndantagandes av alt thet, them medh rätta tillhörer. Vthi wårt konungzliga hägn, wärn, fridh och förswar för alt öfwervåld och orätta och fördagtinge till rätta. Förbiude fördenskull här medh alle, who hälst the wara kunne, som oss med eedh och hörsamheet förplichtade ähre, att giöre förennemnde Östhammars boord här emot förfång eller meehn. Dock skall här medh icke wara tillåtet att bedrifwa någon handell emot lagh eller andra stadzens frijheeter i oloflige hampnar eller elliest med landzkiöp, widh straff och böter, som Sweriges lagh förmäler. Det hwar och een hafwe sigh eftterrätta. Skrifwit på wårt slottd Upsala d. 23 maj 1589, vthi wår regementzs tidh på den förste och tiugende. Vnder wårt kongl. Insegel."