Societet och societetshus

är man hör ordet societet tänker man på överklass. Nu betyder emellertid ordet societet sällskap i betydelsen förening. Badsocietet var helt enkelt  ett annat ord för badsällskapet.  Societetshuset var badgästernas föreningslokal, eller, med modernt språkbruk, deras klubblokal.

Det var inga grevar och baroner, som trängdes på den smala gångbron till Kallbadhuset, det var mest solid medelklass, personer, som hade tillräckligt med pengar för att kosta på sig en skön sommarvistelse på en annan ort, eller som kom för att vårda sin hälsa. Många hade sådana yrken att de kunde ta sig ledigt några sommarveckor.

Östhammars Tidning brukade publicerade inskrivningslistor på nya badgäster. I dem finner man många lärare, akademiker och utövare av fria yrken och en del pensionärer, t ex officerare. Fria yrken var också väl representerade, bl a journalister och teaterfolk från Stockholm. Påfallande många östhammarsbor skrev också in sig.  

De flesta lite mer långväga gästerna kom från Stockholm, åtskilliga från Uppsala, en del från Gävle, men ganska få från de övriga norrländsstäderna.

Långt ifrån alla badgäster tillhörde i strikt mening badsocieteten. Alla som ville använda sig av badanstaltens tjänster hade att betala en inskrivningsavgift  De, som också ville besöka Societetshuset, dess läsrum och verandor, fick betala ett tillägg, societetsavgiften. Egentligen var det väl de, som var den egentliga badsocieteten.

1911, som var ett av badanstaltens bästa år, var 400 personer inskrivna, av dem hade bara hälften betalat societetsavgift.

Societetshuset var från början en ganska enkel byggnad med två stora salar och ett kök. Den ena salen blev badrestaurangen, den andra societetssalongen. Här fanns ingen lyx. Inredningen bestod av en mängd bänkar med eller utan ryggstöd. Där kunde publiken sitta när det var kvällsunderhållningar med sång eller uppläsningar. Skulle det sedan bli dans röjdes bänkarna bort och man fick ett stort dansgolv.

Det fanns också en pianola - ett litet piano - ett brädspelsbord, och väggarna pryddes av en svensk flagga, ett porträtt av Oscar II och en stor akvarell över gamla Östhammar, som skänkts av en konstnärlig badgäst

1907 skedde en tillbyggnad vid sjösidan, en trevåningsbyggnad med tre torn. På nedre botten blev det en veranda, där badgästerna kunde sitta och titta ut över fjärden, i nästa våning läsrum med Östhammars Tidning och dagstidningar från Stockholm, Uppsala och Gävle och förmodligen också någon av den tidens veckotidningar. Här fanns också brädspel av olika slag. På översta våningen fanns en damtoalett och ett personalrum.

Senare kom sociietetshuset fungera som skola vintertid. Byggnaden finns kvar än i dag, även om de gamla glasverandorna nu har täckts med träpaneler.

Varje år valde badgästerna en direktion för nytta och nöje, som skulle ordna med förströelse och nöjesliv för badgästerna. I många år var operasångaren Max Strandberg den drivande kraften i direktionen. Det var då han som såg till att det blev många festkvällar i societetssalongen. Ibland fanns det kända artister bland badgästerna, inte sällan musiker eller teaterfolk från Stockholm. Därtill fanns naturligtvis badgäster med dolda talanger, direktionen för nytta och nöje letade upp dem och lät både dem och de kända stockholmsartisterna visa sina talanger vid någon kvällsföreställning. Man ordnade också utflykter. Det kunde vara utflykter med lövad skrinda till Öregrund eller Forsmark,, ibland kanske en tur med ångslup till Grisslehamn.

 Under denna tid anordnades det många musikalisk-dramatiska soareer, kvällsunderhållningar med en blandning av musik, tablåer, uppläsningar och annan förströelse.

Det kunde vara en operasångare, som sjöng arior, en skådespelerska, som agerade i en teatersketch, kanske dansande småflickor som tränats av någon danspedagog eller en känd musiker som trakterade pianolan. Några gånger gjorde Delsbostintan bejublade framträdanden och ett par gånger kom lektorn och författaren N P Ödman från Öregrund - han var badgäst där - och höll ett föredrag.. De var också mot entré öppna för allmänheten och Societetshuset kom därför att fungera som ett något av ett kulturhus - något som ju Östhammar saknar i dag. Östhammarsborna fick här tillfälle att se och lyssna till aktörer från både Operan och Dramaten i Stockholm och musiker, som gjort bejublade turneer ute i Europa - sådana, som annars aldrig skulle ha kommit på tanken att framträda på en avlägsen plats i Upplands utmarker.

Det hölls naturligtvis också åtskilliga dansaftnar, vissa år tre gånger i veckan. Vid förrförra sekelskiftet var det smäktande wienervalser, på tjugotalet steppades det och dansades charleston). 

Någon gång blev det också maskerad. Då fladdrade fjärilar och flugor fram längs stadens gator och det blev bal med ett brokigt och fantastiskt kostymerat sällskap i societetssalongen.

Man var också med sin tid. När Stockholmsolympiaden hölls 1912 så var kommittån alert och ordnade en barnolympiad med grenar som säckkapplöpning och springtävling i snäva kjolar. Det som utmärkte den olympiaden var att alla deltagare fick pris - så var det ju inte i Stockholm.

Apropå olympiaden så sportades det också. På en gräsmatta i parken fanns en utmärkt lawntennisplan. När det gällde segling fanns det ofta tillfälle till att titta på spännande kappseglingar ute på fjärden. Östhammars Segelsällskap hade kommit till under badanstaltens första tid, och klubbens många regattor följdes av badgästerna med spänning och intresse. Badanstalten hade också två segelbåtar och ett par roddbåtar, som kunde hyras av badgästerna. En del passade nog på och gjorde en liten roddtur på den lugna Östhammarsfjärden. Kanske sökte de upp någon inbjudande vik och tog ett bad eller plockade upp vad som fanns i matsäckskorgen.