Årets gång i Öregrund

et finns en tullängd för år 1661, som berättar åtskilligt om stadsbornas vardag.
Denna tullängd präntades ned av tullskrivaren Hans Hansson och där finns allt noterat och summerat, som fördes in till staden detta år. Därtill finns också uppgifter om de varor, som skeppades till de uppländska bruken, och det järn som utskeppades från dessa bruk.
På den tiden var städerna omgivna av tullstaket och alla de som kom med varor till lands eller sjöss hade att erlägga tull.
Det var strängt förbjudet att ta sig in i staden annan väg än genom tullporten vid stora landsvägen eller till bryggan vid tullens vaktstuga på det stora bålverket. Den som härvidlag trotsade myndigheternas påbud riskerade 40 daler silvermynt i böter.

Fick betala tull för hönsägg

Tullen, accisen, gällde allt som var ätligt eller förslitligt och togs ut för både stort och smått. När Gräsöbon Johan Mattsson kom över isen i mars 1661 med 20 hönsägg i knytet, fick han alltså i vederbörlig ordning erlägga 1/5 öre silvermynt i tull.
Denna tull, eller accis, gällde också sådant som producerades i själva staden. Varje gång någon bryggde öl eller slaktade kreatur fick han eller hon gå till tullstugan och få en tullsedel. När det gällde brödbak togs det dock ut en fast avgift på varje hushåll, den s k bakugnsskatten.
Detta var den s k lilla tullen, som kom till 1623 och som var i kraft ända till 1810.
Tullängden ger en inblick i årets rytm i Öregrund. Januari, februari, april och mars var tysta månader då staden sov sin vintersömn.
I maj började strömmingen att gå till. Stadens fiskare kom från sina sommarfiskelägen vid Örskär och Norrsten och lastade av 68 tunnor - en tunna 120 l - nyfångad strömming.
Samtidigt började stadens skeppare göra klart för att hämta brukens stångjärn, som skulle fraktas till Stockholm.
Nio skeppare med nio skutor lastade då in 26 034 stänger från bruken i Forsmark, Lövsta, Gimo och Vessland.
Skepparna fraktade stångjärn ända till sent i oktober. Totalt lastade öregrundsskepparna detta år 118 597 stänger till en vikt av 3 222 ton.
I juni kom stadens fiskare och skärgårdsborna med 150 tunnor färsk eller saltad strömming, samt åtskilliga tunnor annan fisk. Allt var inte fisk. En gräsöbo tullade t ex för 30 ejderägg i tullens vaktstuga.
Juli och juni var månader då böndernas foror kom till staden med lass efter lass med hö och ved. Det blev bråda dagar för tullbetjänterna, som fortfarande hade fullt upp med att räkna tunnor med saltströmming.

Den stora höstslakten

I september började den stora höstslakten. Gulich Larsson ledde då en kalv till rackaren, dvs stadens slaktare, och Jacob Ålänning kom med två stutar, andra kom med får och bockar.
Vid Mikaeli tid, dvs i slutet av september, höll staden också årliga marknad vid Skäfthammar.
Skäfthammars marknad var tydligen på den tiden en utpräglad spannmålsmarknad. Bönderna kom från Alunda och de andra byarna kring marknadsplatsen. Totalt förtullades år 1661 på Skäfthammars marknad 232 tunnor korn och råg, som såldes av 32 olika bönder.
Öregrundsborna köpte stora mängder spannmål, inte minst i september och oktober. Förmodligen var en hel del av denna mängd råg och korn avsedd för att skeppas till Stockholm.
I november var det dags för årets sista slakt och i förteckningen över de olika varor, som fördes in till staden, lägger man också märke til åtskilliga tunnor med äpplen och päron.

Väldiga mängder brännvin

När december kom tonade affärerna av och i stället eldade man under bryggkärl och brännvinspannor inför julfirandet.
Man drack kopiöst på den tiden, för maten var mestadels salt och törsten stor. År 1661 gick det i Öregrund åt 8 540 liter kornmalt för husbehovsbryggning av öl, 3 893 liter för krögareöl, 628 liter kornmalt - ibland användes också rågmalt - för husbehovsbränning av brännvin och därtill brände krögarna 439 liter för försäljning. För husbehovsbryggning var accisen 8 öre tunnan, men när Erik Eriksson norr i byn skulle brygga för försäljning fick han betala 28 öre.
Det var alltså dyrare att bränna brännvin för försäljning än till husbehov. När Lars Gåsares Karin och Annika Norrländska satte fart på pannan för att skaffa brännvin till sina hemmakrogar, fick de betala dubbelt så mycket som när kyrkoherden och de andra stadsborna brände för husbehov.
Möjligen finns det de som tror att flydda tiders stadsbor, fria som de var från trafikbuller och avgaser, kunde njuta av tystnaden och ren luft. De har fullkomligt fel. Det fanns mängder av kor som råmade, får som bräkte, grisar som grymtade och hästar som gnäggade. Det var aldrig tyst. Avgaser slapp man, men i gengäld stank det från hemlighus och otaliga gödselstackar. Och gatorna? Ja, det fanns säkert grundad anledning när magistraten vid den årliga allmänna rådstugan på våren befalldes borgarna att se till att dyngan sopades bort från gatan utanför deras tomter.
Det tillhörde nästan livets nödtorft att hålla kreatur på den tiden. Det finns ingen bevarad boskapslängd från 1600-talets Öregrund, men man kan utgå från att det fanns djur i nästan varje gård. 1661 års tullängd visar att det detta år slaktades 73 djur i Öregrund, bl a 13 oxar, 12 kor och kvigor, 28 kalvar, 12 får och 5 grisar. 1661 var ett hyggligt år och det var alltså inte fråga om nödslakt på grund av foderbrist, bara en helt normal höstslakt. Om det då slaktades 73 djur kan man utgå från att boskapsbeståndet i staden var mångdubbelt större.
Denna tullängd ger också uppgifter om vad som skeppades från Öregrund till de uppländska bruken. I Lövsta höll man tydligen på med byggnation, för dit fraktade Öregrunds skeppare 10 000 tegel och 95 tunnor kalk.

Vin och tobak till bruken

Till bruken skeppades också lyxvaror som spanskt och franskt vin, åtskilligt med tobak samt lax och torsk. I lastrummen fördes också grått kläde och åtskilliga hattar, nötter samt grönsaker som morötter, rovor och rödbetor, kistor med glas och buntar med papper för bruksbokhållarna.
En besynnerlighet kan noteras när det gäller frakterna till de uppländska järnbruken. Från Öregrund leverades nämligen detta år ett tjugotal smidesstäd till bruken. Man kan fråga sig varför dessa bruk med eliten av landets mästersmeder behövde importera städ.
Fanns det en mästersmed i Öregrund, som gjorde de städ, som användes för att smida världens då främsta järn, eller hade de hämtats till Öregrund av stadens skeppare? Här kan inte ges besked, för tyvärr redovisar tullängden inte de varor, som fördes från Stockholm till Öregrund