Återuppbyggnad och tvister med Öregrund

är östhammarsborna vågade sig tillbaka fann de bara rykande rester av staden. Den enda byggnad som reste sig över de bråtet och de svedda skorstensstockarna var kyrkan.
Det blev en svår tid för stadsborna. Många hade flyttat från staden redan före rysshärjningen, och de flesta kvarvarande sökte sig nu som flyktingar till landsbygden eller Uppsala och Stockholm. Detta gällde inte minst hantverkarna, som insåg att de inte någon möjlighet till utkomst.
I en skrivelse några år senare uppges det att det bara var två borgare som bodde kvar i Östhammar under de två första åren efter katastrofen. Rysshärjningen hade alltså blivit rena katastrofen och det såg ut som om den blivit det definitiva slutet på Östhammar.

Öregrund krävde att Östhammar skulle läggas ned

Öregrund hade också bränts, lika skoningslöst, men staden återuppbyggdes dock ganska snabbt. Där tyckte man nu att detta var rätta tillfället att en gång för alla göra slut på den besvärliga konkurrensen från grannstaden. Det fanns ju inget rikt uppland kring staden och Östhammar hade ju dragit till sig handeln från de rikare bondbygderna i söder.
Nu var det inte bara öregrundsborna som tyckte att detta var ett bra tillfälle att göra slut på besynnerligheten att två små städer låg så nära varandra. Landshövdingen motsatte sig ett återuppbyggande av Östhammar och även kommerskollegium motsatte sig ett återuppbyggande-
Trots detta beslöt riksdagen annorlunda och Östhammars stadsprivilegier förnyades redan 1720.
Öregrundarna gav sig dock inte. 1722 sände de en skrivelse till landshövdingen med följande innehåll:
"Inför Eders nåde nödgas vi nu åter oss i ödmjukhet besvära över östhammarsbornas otidigheter, i det de utom sina skrankor och gamla distrikt, dock nu så tillvida att de lära vara på god väg att bli reducerade under Öregrund, understå sig nu lika fullt att fara och fiska på vårt vanliga distrikt, eller omkring Gräsön, ej allenast att handla sig strömming, utan ock hota öregrundsborna att deras båtar sönderhugga, när de sig på lika sätt till strömmings uppköp inställa; alltså suppliceras i ödmjukhet, det Eders nåde i täcktes höggunstigt giva öregrundsborna till deras upprättelse understöd vid deras stadsrätt, och östhammarne, såsom avfälliga från Öregrund, varest deras boning med rätta vara bort, då man allt oväsende kunde få undvika, tillhålla att vid 100 daler silvermynts vite hålla sig inom sina skrankor, som äro inom Söderön samt åt Harg och Edebosidan."

Östhammar avvisar anklagelserna från Öregrund

Östhammarsborna gendrev öregrundsbornas anklagelser i en skrivelse där de hänvisade till stadens höga ålder. Skrivelsen avslutades med att östhammarsborna förklarade sig ha lika rätt som Öregrund och att man inte heller hade någon hemortsrätt där.
Öregrundsborna gav sig dock inte utan ansökte vid 1723 års riksdag att Östhammar skulle förlora stadsrättigheterna, vilket dock avslogs.
Det slutliga avgörandet skedde vid 1726 års riksdag. Öregrunds borgmästare Erik Kihlberg kom då med ett ganska syrligt inlägg. Han menade att Öregrund var östhammarsbornas rätta stamhem, fast östhammaraborna beklagligtvis blivit avfälliga därifrån och inte velat vara lydiga sina förfäder, något som måste vara anledning till att de med all rätt borde frukta Guds straffdom. Han avslutade med att göra gällande att östhammarsborna egentligen inte var några riktiga stadsbor utan folk som drev omkring ute på landsbygden och gjorde eländiga skor åt allmogen. De var inte ens riktiga skomakare, menade Kihlberg, utan bönhasar, dvs olärda svartjobbare.

Strömmingen räddade Östhammar

Riksdagsmännen fann dock att Östhammar inte kunde undvaras för sin strömmings skull.
Det var alltså strömmingen och fisket som räddade Östhammars stadsrättigheter den gång då landshövding, kommerskollegium och öregrundsbor ville se kapitlet Östhammar avslutat.
Förhållandet till Öregrund blev naturligtvis spänt under de kommande åren. Östhammars magistrat föreslog dock att de båda städernas styrelsemän skulle träffas och försöka lösa tvistefrågorna. Även borgmästare Kihlberg var inne på den linjen, men den allmänna rådstugan i Öregrund sade blankt nej till alla förhandlingar med grannstaden.
Förmodligen gick det trögt med återuppbyggnaden.

Stor brist på timmer

Staden fick visserligen några års skattefrihet efter rysshärjningen, men detta kan knappast ha varit någon väsentlig förmån för de utblottade stadsborna.
Återuppbyggandet försvårades genom att staden saknade egen skog. Det behövdes timmer för att bygga nya hus och att köpa timmer var mycket dyrt. Priset för en enda stock var så högt som två daler silvermynt.
1726 skrev Östhammars borgmästare till landshövdingen för att försöka utverka rätt att hugga 300 stockar på Gräsö för att bygga rådhus och tullstugor. Denna anhöllan avslogs dock av landshövdingen.
Borgmästaren inlämnade 1734 en förnyad ansökan om att få avverka skog. Han påpekade då att Öregrund dels fått två års längre skattefrihet än Östhammar och därtill också fått rätt att hugga 3000 stockar. Landshövdingen fann då för gott att bevilja Östhammar rätt till att fälla det nödvändiga timret.