Så levde man i staden 

ad levde man av i Östhammar på 1600-talet? Staden var naturligtvis bygdens handelscentrum, för det var ju bara i städerna som man fick bedriva handel. Bönderna kom med till staden med ved, hö och andra produkter och köpte de varor, som de inte kunde åstadkomma själva, i Östhammars handelsbodar eller gjorde bytesaffärer med stadens hantverkare.
I Östhammar fanns det i början på 1700-talet två handelsbodar. Det skulle bli fler senare.
I handelsbodarna såldes spannmål, salt och tobak samt specerier. Där fanns också järnsaker som grytor och pannor, textilvaror som tröjor, mössor, tyg och annat.

Östhammar hade fyra marknader

På 1700-talet hade staden också rätt att hålla fyra marknader, nämligen den 26 januari och 1 september i staden samt två årliga boskapsmarknader i Skärsta i Edebo socken.
Förmodligen hämmades denna handel i ganska hög grad av de närliggande brukens existens. Bruken hade egna handelsbodar och bruksherrarna betalade gärna bönderna för deras körslor in natura. De fick ta ut varor i brukshandeln. Därtill bedrev bruken ofta mot lagar och förordningar direkt handel med bönderna. De tilläts handla i brukets affär, och där var det billigare än i Östhammar. Bruksherrarna, som var adliga, hade rätt att köpa varor tullfritt och de kunde också sälja sådana till de bruksanställda utan att lägga på tull. Ofta gjordes det också till allmogen, något som Östhammar och Öregrund gång på gång protesterade mot.

Många var fiskare

En stor del av stadens invånare var fiskare. Fisket var stadens viktigaste näring och det är därför inte utan anledning som stadens vapen och sigill visade en fisk under ett utspänt nät. Saltströmming var stapelkost i de svenska hushållen på den tiden och man hade därför inga som helst problem med avsättningen.
Sommartid hade stadens fiskare sitt eget fiskeläge vid Gåssten utanför Singö. Där hade fiskarna sina kojor och fiskade i Ålands hav. Under årens lopp blev det en hel del tvister med Singöborna om fiskeskäret, men Östhammarsborna lyckades behålla rätten till sitt fiskeskär.
En del Östhammarsbor hade också skutor. Sjöfarten var dock ganska obetydligt. Mest var det fråga om storbåtar, som fraktade böndernas ved eller andra produkter till Stockholm. Utrikes sjöfart var förbjuden. Detta var det bottniska handelstvångets tid, en tid, då städerna i norr förbjöds att segla annat än på Stockholm. Det var först 1765 som det förbudet upphävdes.

Plansch av Östhammar

I Erik Dahlbergs planschverk Suecia et Antiqua Hoderia visas en plansch av Östhammar. Denna var dock en propagandabild, som skulle visa vilka ståtliga städer som fanns i den nya stormakten Sverige. De geografiska detaljerna stämmer, men gatorna var långt flera än i verkligheten och de ståtliga husen har föga likhet med Östhammarsbornas små timrade stugor, som låg kring Stora gatan, stadens största gata, som i dag heter Drottninggatan.

Om en rådmans gård

Verkligheten var långt torftigare än vad planschverket visade.
Tor Schram berättar i sin bok om en gårdsvärdering, som antyder att det inte bara var enkelt folk som hade svårigheter i Östhammar:
Det var 1651, som rådmannen Anders Persson fann sig tvungen att överlåta sin gård till borgmästaren Johan Kuut för att bli kvitt skulderna.
"Stugan, som ändock nog rutten och färglös (utan takbräder) med gamla ugnen, dörren utan lås, fönster fem stycken, alla in summa för kopparpengar 25 daler. Den gamla taklösa och helt ruttna stugustommen med förstuga, taklös, som ingen haver bott uti i 30 års tid, illa duglig till ved, allt skattat till 4 daler kopparmynt. Boden gammal, mesta delen rutten och ynkeligt tak, skattades tillhopa med den gamla ruttna, taklösa, odugeliga badstugan för 7 daler kopparmynt. En liten bodstomme med fyra varv på vart vägglag, av gammalt virke och botten all fördärvad, skattades till 4 daler."
Om nu en av stadens betrodda rådmän hade ett hus i så bedrövligt skick så kan man ju fråga sig hur gemene man bodde.