Ny sida 1

Vill berätta något om de människor och den bebyggelse, som fanns på 1880 och 1890-talet på Nynäsplanen. Min morbror Theodore Olsson, född 1879, uppvuxen i Stensbro, reste till Rockford 1902, där han blev bosatt.

Vid besök i hemlandet 1953, berättade han hur han mindes människorna och bebyggelsen där under sin uppväxt och ungdomstid.

Nu är nog helt slut på den minnesreserv som tidigare har funnits ute i bygderna. Theodore mindes Mörby bodar som ett livligt fiskeläge vid den tiden. Det var ett 20-tal båtar som styrde ut därifrån med sina nät, förutom ekor, för fiske närmare land. Så sent som på 30-talet minns jag en lång rad gamla båtar, tagna ur bruk och uppvälvda på båtbacken. Det var kanske 4-5 stycken som ännu var sjödugliga. Där var en doft av tjära tång och nässlor, det var stämningar som inte kan fram anas idag. (Det handlade mest om husbehovsfiske)

Det har berättats…

En fiskare hade en dag fått en särskilt stor och fin fisk i sin ryssja utanför Mörby udde. Han hade den fram i ekan och styrde mot land. Det hördes ett plask och fisken försvann i vattnet. Fiskaren berättade om missödet för en kamrat som fanns på stranden. ”Då skrattade det så väldigt i sydosten…” Båda förstod då att det var en sjöjungfru han hade haft i båten. Vad upplevde de, som gav spänning och skimmer åt deras vardag? Något som gått förlorat för oss.

De bodde längs Nynäsgatan

På första platsen, den lilla stugan som nu ägs av Lars Andersson bodde ”LärkOlagus”. Han eller möjligen hans far hade varit båtsman med namnet Lärka. Hans namn var Olaus Stålgren. Honom minns inte jag men hans dotter ”LärkNaemi”, bodde i stugan fram till 1938. Hon var en duktig väverska, hon vävde handdukar, gardiner, dukar, lakansväv och framför allt trasmattor. Hon gjorde ett bra arbete och var mycket anlitad.

På nästa boplats, som nu benämns Grönskog bodde ”LasaOll-Neami”, hon hade familj, mannen vet jag inget om, men två barn fanns som var utflyttade. Naemi flyttade så småningom till sonen som bodde i en annan socken. Stugan revs senare.

Nästa bostad är Berghultstugan. Där bodde som jag minns Berghults dotterdotter Hilma Nilsson, hon var född 1877 och levde fram till 1943.

Längre öster längs gatan, där Elna Skoogs stuga blev byggd, fanns HåkaJohans hage. Där fanns en gammal husgrund. Theodore mindes HåkaJohan, han tog hand om och slaktade uttjänta hästar och saltade ner köttet. På vårarna var köttet utlagt på stenmurarna för torkning, bogar, lår o.s.v. Det var den tidens hamburgerkött!

På tomten där nu Ottergrens bor, bodde ”LurLassAugust”, Lur var förmodligen ett båtsmansnamn. Han hade haft familj men bodde ensam som jag minns det. Han hette August Johnsson, han verkade blyg och försynt. Det var landssorg och allmän flaggning på halv stång. August ägde ingen stång eller flagga, men ville så gärna hedra drottningens minne. Han tog då en kraftig bambustång som han hittat på stranden, satte fast en blå näsduk och reste vid södra stuggaveln och flaggade en längre tid, tror att Gustav V skulle ha gillat det! En rojalistisk undersåte som trots sin fattigdom gjorde så gott han kunde.

De var bofasta på Nynäsplanen på 1880 och 1890-talen

Längst till vänster strax söder om Nynäs bodar bodde en familj om 6 personer. De hette August och Stina Nilsson. Mannen var båtsman med namnet Stille. Barnen hette: Oskar, Alfred, Anna och Augusta. Sönerna kom väl att vistas sin mesta tid i Amerika. Augusta dog tidigt, Anna kom att bli Lötbo hela sitt liv. Äldre kanske minns Anna Nilsson eller den så kallade ”StillAnna”. En nerrasad brunn är väl det enda som minner om platsen idag.

Strax innanför grinden t.h. syns grundstenarna av en bostad. Där bodde Anna Maria, hennes familjeförhållande eller efternamn har jag inte hört, men om hon inte varit gift kunde hon ha hetat Persdotter, eftersom hon var syster till Lars Persson Spångebro. Hon var alltid så snäll mot de barn som besökte henne, hade alltid något att bjuda på. Theodor mindes henne med glädje.

På grusåsen norr om Mörby bodar bodde en familj vid namn Olof och Elin Johnsson. De hade sonen August, samt ett par döttrar. En av dem dog tidigt minns jag att August sa, den andra vet jag ingenting om. Familjen flyttade någon gång under 1880-talet upp till Östermark på Hjärpestad, där de byggt en stuga. Det var den ”OllJonsAugust” från Hjärpestad utmark, som äldre Lötbor minns. August var född 1877 och levde fram till 1953. Även på den platsen där Augusts föräldrar bodde finns lämningar av en brunn. Hade de sötvatten i brunnarna månntro?

Sägnen om Berghult

Av det jag hörde omtalas som barn och ung är nog denna berättelse det som ligger längst tillbaka i tiden. Den har legat kvar som muntlig tradition inom släkten. Hörde den berättas någon gång på -30-talet av Berghults dotterdotter Hilma Nilsson född 1877. Hon bodde vid den tiden i Berghultsstugan vid Nynäsgatan.

Berättelsen har kunglig glans och är dessutom guldkantad. Berghult var båtsman eller kusk, det hörde jord till boplatsen. Hans riktiga namn vet jag inte. Folk har alltid talat om honom som Berghulten. Vilket regemente Berghult tillhört, eller årtal känner jag inte till. Det kunde kanske ha varit någon gång på 1850-talet.

Det var vid en manöver, Oscar II som då var kronprins deltog. Man skulle vada över ett vattendrag, prinsen verkade tveksam, han var inte van vid sådana strapatser, kanske var det inte den varma årstiden. Den storvuxne Berghulten tog då prinsen på ryggen och bar honom torrskodd över till andra sidan stranden. Så småningom skulle Berghult ha fått 20 riksdaler guldmynt som tack för sin hjälpsamhet. Det var en stor summa vid den tiden.

Långt senare när prinsen blivit kung, kom han vid ett tillfälle till Borgholm. Berghult gick då dit för att få hälsa på kungen, som kände igen Berghult, men var osäker på namnet. Kungen sade: ”god dag Berg…” HULT fyllde Berghult i med hög röst. Vad som är mest märkligt med denna berättelse är att den är ett fint bevis på hur det levande folkminnet genom ett halvt sekel och många generationer har kunnat förmedla en händelse fram till vår tid.

Upptecknat 2005 av Sigrid Karlsson