

Den dagen jag går för att ej komma åter
Jag vill att du minns mig precis som jag var
Det blir bara värre min vän, om du gråter
För inget kan ändra det öde vi har
Den dagen du står här och kanske mig saknar
Jag vill att du lever och livslusten har
Min älskade kära, jag vill att du vaknar
Och lever de dagar den tid du har kvar
Okänd författare

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn här i livet.
Så sitter du åter på handlarens trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort,
du barfotabarn här i livet
Nils Ferlin

Människan sitter vid Diktens port;
hon talar om allt vad stort hon gjort
och allt vad stort hon ska göra.
Och solen lyser och skyn är blå
Vem skrattar då
och vem vill håna och störa.
Förunderlig är hon att höra
Människan sitter vid Diktens port
som hon alltid gjort.
Hon sitter med uppdragna ögonbryn
och ser mot skyn.
Hon kommer ihåg när da Vinci skrev
i Firenze om svalornas flykt i ett brev.
Hon var med när Benvenuto Cellini log
och när Vasco da Gama mot Indien drog.
(hon minns som i går den dag i maj
när man segel beslog vid Calicut kaj)
Så mycket är det som människan minns,
bild trycker på bild bak ögats lins
och ibland får hon svårt att hålla isär
vad som var och är.
Baal och Molok känner hon till
tempel och pyramider
och mångt som vandrat i natten vill
och gråter illa och kvider.
människan sitter vid Diktens port,
hon är kommen en gång från en okänd ort.
Hon har gått genom piska och pest och brand
och ökensand.
Ondska och blod har följt henne åt
till cirkusglädje och ödslig gråt.
Men dröm och syn bar hon också med
som en fågellåt över alp och hed,
som en envist dallrande sång om ljus
kring frusna källor och döda hus.
Besynnerligt vrång blev människans färd
i det som vi kallar guds vackra värld.
Dock kunde vi ock berätta
och klamra oss fast vid detta;
att allt som är gudalikt och stort
och som tänder till eld
har människan gjort.
Hon har räknat stjärnornas vägar och år
där de stumt i den ändlösa rymden går.
Hon sitter vid instrument och bestick
och själv är hon bara ett ögonblick.
Själv är hon bara ett bloss i vind,
ett födsloskri och en fårad kind.
Nils Ferlin

