Sökkoden var uppbyggd av 3 tonstötar som AM-modulerade sändaren.
Dessa personsökare, även kallade grå sökare (efter
färgen på deras kåpor), arbetade med elektromekanisk avkodning av söksignalerna.
Sökkoden var uppbyggd av 3 tonstötar som AM-modulerade sändaren.
Sökkoden uppfångades av personsökarens mottagardel. Den mottagna koden avkodades sedan i sk. tonreläer. Genom att sökkodens ton passerade genom en spole så påverkades tonreläets ståltunga av ett växlande magnetfält.
Tungans resonansfrekvens bestämdes med hjälp av en trimvikt. Vid rätt "kodsiffra" för tonreläet, så svängde tungan så pass mycket att kontakt uppstod mellan tungan och kontakttråden. När så skedde, överfördes en laddning till en tidskrets (RC-krets). Efter att 3 riktiga "kodsiffror" hade mottagits, överfördes laddningen från den sista RC-kretsen till ljud och lampdelen. Ton och ljussignal indikerade då sökningen. (Schema)
Enbart ton ljussignal var möjligt med mottgare typ I och II. Mottgare typ III, IV och Diricall kunde även användas för talbesked.
För tvåvägs kommunikation användes en liten VHF-sändare monterad på mottagarna.
En variant på Ericallsökarna var Diricall-modellen. Denna var till utseendet utformad som modell III, med undantag av att mottagaren var gjord för att arbeta på LF-bandet (ca 30kHz). En senare variant på denna mottagartyp är Cardpager och PortaBell sökarna. Båda två avsedda för Contactor 9000 systemet.
Ericallsökarna är i dag försvunna från den svenska marknaden.
