När musiken pulserar står jag still. Jag ligger här och lysssnar . Ett avgörande närmar sig men skjuts på framtiden. Tack.

Återigen infinners sig likt en sfär runt omkring mig och lamslår mina sinnen. Omöjligt att tränga igenom med en konkret tanke. Solen lyser in genom rutan . Skuggan längs karmen blir skarp och klar. Himlen utanför - klarblå. Vilken kontrast. Den klara färgen möter mina suddiga tankar. De blandas och kulören blir för mig okänd. Aldrig har jag skådat något liknande. Varför händer detta nu?Är det du eller musiken som verkar på mig. Ja, så är det kanske.

Jag föreställer mig en guidning genom staden. Vackra hus mot en himmel jag inte känner igen. Vem var det egentligen som mixtrade med himlen. Var det du...

Gränder, torg, likadana som förut men ändå helt annorlunda. På en stol under ett parasoll sitter en likgiltig man. Jag ber honom flytta sig. Så att du kan sitta. Han går bort, men du står kvar. Leende, eller hånflinar du. Mannen bryr sig inte. Han är likgiltig. Jag bryr mig kanske, men jag förstår inte.

Jag slår mig ner på stolen, ber dig gå. Ensamheten känns inte längre främmande eller oönskad. Mer som en självklarhet och vän. Hur skall jag finna något som tilltalar mig, när jag inte vet vad det är jag önskar.

Himlen känns mer bekant nu. Den är mörk, klockan är mycket. Imorgon ska jag ställa om himlen så att klockan får gå som den vill den också.

Fascinerande med människor. I massa så förutsägbara - men som individ, omöjlig att förstå.