It started at seven o´clock, Saturday morning. I told my husband that somebody was going to fetch him at nine.
- Are you coming with me?
- We´ll see, maybe, I answered.
The car came and I ordered him to lock the doors.
- Let´s take our car so everyone can come along.
At Kallax Airport he started to understand that he was going somewhere
by plane. He didn´t eat or drink during the flight to Arlanda in Stockholm.
His questions stopped when he got the ticket with Oslo written all over it.
Now he ate and drank and looked forward to celebrate his 50^th birthday
among Norwegians.

The Breakfast was delicious. It consisted of eggs, bacon, "smorgasbord" all kinds of milk products, juice, bread, tea and coffee. More then I ever can remember.
We visited the Askershus Fortress with The Armed forces Museum. It is a historical museum from the Viking era, through the numerous Nordic wars under Danish rule, the period leading up to independence and modern history as well.
One picture that is forever written on my mind is the exhibition, that showed the difference between the Norwegian and the German Army, when the invasion started in 1940. Well dressed soldiers from Germany, with hand- and machine-guns, tanks and technical equipment to communicate with other parts of the attacking forces stood against sparely equipped Norwegians. They looked like joggers.
Have you ever tasted a "White lady"? Vanilla! It looks like fog with a red sun at the bottom.

- Gratulerer till da´en, så börjar du ett samtal denna högtidsdag, det hörde jag  på radion. Jag lyssnade på norsk riks-kringkastning för att snappa upp när och hur nationaldagen skulle firas. Redan 8.15 var vi på väg längs den dubbelfiliga Karl Johan. Huvudgatan var inbäddad i grönska, fanor och skrattande människor. Uppe vid slottet var vi några tappra som hade kommit för att hitta DEN plats som skulle visa allt! Vi mötte norrmän, finnar, amerikaner och andra svenskar som livfullt såg fram emot att skåda äkta norsk stolthet. När så äntligen kungafamiljen kom ut på den stora balkongen jublades det och flaggor viftade. Invigningstalet hölls av en invandrare som trots hotelser skötte sitt uppdrag och därmed ytterligare förstärkte Denna förbrödringensdag. Nationalsången gjorde att tårar rann och näsduken måste fram. Med bilden av ett värnlöst Norge på näthinnan kände jag styrkan i orden
" Ja vi elsker dette lande´ som det stiger fram.."
Utrustad med en norsk flagga, som jag fått av en sentimental och lycklig norska, hippade, hurrade och vinkade jag i 3 timmar samtidigt som de kungliga artigt och belevat vinkade till paraden som gick förbi.
Återtåget till hotellet efter 6 timmar ute var som att försöka köra bil mot färdriktningen. Nu behövde vi mat och ett fotbad....
Nere i restaurangen träffade vi ett norskt par. Där blev vi ett bra tag, vi  pratade om Eu, räntor, elpriset och Vigelandsparken. R. kunde verkligen berätta Vigelands historia. Han var en fattig konstnär vars begynnande karriär bestod av ett par fantastiska teckningar om människans anatomi. (Ibland hade jag lite svårt med norskan men detta är min bild.) Slumpen gjorde att rätt par ögon fick se alstren och sedan var bollen i rullning. De konstverk som han gjorde under sin levnad finns alla bevarade i parken, inget såldes, Vigeland ville det inte. Hans sista konstverk blev Ett 17 meter högt stenblock som visar livets alla skeden från födelsen till livets slut. Flera konstnärer högg tillsammans fram dessa fantastiska figurer, väl värda att ses, enligt R.
Kvällen avslutade vi ute, spisande en Big Mac bland glada och kära världsmedborgare.

Till idag

Jag behöver hjälp med engelskan!
Skriv till mig