Örebro å-staden
Genom att skapa förutsättningar för en nära kontakt med vattnet kan alla stadens invånare få möjlighet till eftertanke om platsens innehåll, såväl vad gäller naturens närvaro som vad vattnet betytt för mänsklig aktivitet och påverkan genom tidernas Örebro.
I stadens utkanter dominerar naturen (Karlslund, Oset). Vid gestaltning av broar och bryggor i dessa områden skall man låta naturen fortsatt dominera. Former hämtas från växtlighetens arkitektur och materialen är förgängliga (obehandlat trä, järn). De funktionella begränsningar som detta kan medföra (halkrisk, smuts etc) är i sig ett uttrycksmedel för att manifestera naturens övertag.
När man kommer närmare staden och är inne i bebyggelse har människans strävan efter kontroll tagit sig uttryck i beständighet i form och material. Funktionen betonas. En bro är en bro. Utan åthävor i form förbinder man Svartåns stränder. Bryggor fungerar som bryggor. Småbåtar förtöjer och offentligheten är inte alltid given.
Centrum är inte bara vardagens aktivitetsnav utan också stadens ansikte utåt. Hit kommer de långväga resenärerna och handelsmännen. Hit kommer framför allt stadens egna invånare för förnöjelse och för att träffa varandra. Det är här Örebro har den stora möjligheten att låta Svartån bli en del av ansiktet.
Det är denna del av staden vi valt att presentera i form av en bro och två bryggor. Uttrycken i form och material har vi hämtat i tradition, samtid och framtid.
Åns naturliga meanderslinga som en gång bildade Frimurarholmen talar fortfarande naturens språk. Holmen med sina små satellitholmar har form och gräns mot vattnet som bara är svagt betvingade av människan. Strandskoning i trä ger förgängligheten utrymme samtidigt som naturliga strandzoner påminner om naturen som byggmästare.
På andra sidan ån, fastlandet, finns inga spår av natur i övergången mellan land och vatten. Kraftiga kajkanter i sten håller ån på plats och gjutjärnsräcket på krönet hindrar flanören från en alltför nära kontakt med naturens nyckfullhet. Detta är stadens särart och kvalitet som befästs under generationer av flykt från en prövande tillvaro av självhushållning på naturens villkor.
I dag tillmäts denna nyckfullhet åter betydelsen som avgörande för vår existens och det är därför särskilt angeläget att även i staden återknyta kontakten med elementen.
Framtidens Örebro måste innehålla både betvingande och underkastelse, men också påminnelser om gångna händelser och kulturyttringar.
Här i stadens finrum vill vi bygga, inte bara för funktion, utan kanske främst för upplevelse och en portion av spektakel.
En ny bro för gångtrafik byggs mellan Vasastrand och Frimurarholmen. Former och färg är alluderingar på platsens växtlighet och stränder. Kraftiga rostfria stålrör i den bärande konstruktionen är grundlagda i vattnet och bildar en båge likt valven i Vasabron och Storbron. Bågen speglas i sin helhet i ån.
Brons form sedd i plan är också organisk och är smalast (endast 1,5 m) på mitten. Samtidigt som man går ut över bron tycks den mörka ån närma sig från båda håll för att sedan föra en i trygghet med en ökande bredd tills man står på andra sidan. Avsnörningen ger också tillfälle till trånga möten där blickar kan mötas.
På en stålstomme ligger grova tjärade plank vinkelrätt mot brons längsriktning. Detta ger en mjuk känsla i underlaget och konstruktionens lätthet förstärks. Ytbehandlingen av träet ger dessutom den närmast nedärvda doftassociationen till vattenmiljö och trä och tjära är materialen som kommer direkt ur naturen.
Räckets konstruktion med sina utåt välvda stolpar av plattjärn är lackerade i en mörkt marinblå nyans. Den som vill luta sig mot räcket "tvingas" ut över vattnet och kan känna vattnets stillhet. Själva räcket är tillverkat av obehandlade rostfria stålrör och har därför samma kyla och glans som vattnet självt. Bron landar på båda stränderna med räcket som en samlande, inbjudande form.
Brons form är organisk. Den smäckra bärande konstruktionen är grundlagd i vattnet och bildar en båge likt valven i Vasabron och Storbron.
Räckets konstruktion har mjukt utåt välvda stolpar.
Materialen är varmt tjärade plank, mörkt marinblåmålat stål och rostfri speglande stål.
Två bryggor, en nedanför Teaterplan och en snett över ån nedanför Elgeriigården utmed Södra Strandgatan blir Örebroarnas närmaste Svartå-kontakt.
Här kan man sitta och diskutera med Hjalmar Bergmans gestalter allt från Clownen Jac till Farmor och vår Herre. Personligheterna som Örebros store son skapade i början på seklet lever här sida vid sida med dagens invånare där de sitter skulpterade i trä på båda bryggorna.
Här bildas en imaginär bro mellan Hjalmar Bergmans barndomsmiljö Elgeriigården och Örebro Teater som ju kom att inspirera honom starkt i hans författarsträvan.
Bryggornas form är stiliserade utifrån vad strömmande vatten åstadkommer med sina begränsningar över tiden. Även här är materialet tjärade plank och i vattnet är bryggan buren av stålpålar vilka krönts med svarvade knoppar i oljad ek. Vissa knoppar är utbytta mot de grovt och humoristiskt skulpterade litterära gestalterna, även dessa i oljad ek.
Vid Södra Strandgatan utnyttjas den befintliga stentrappan i kajen för att komma ner på bryggan. Här hittar man fasta bänkar att sitta på utmed den av klängerväxter övervuxna stenkajen.
Vid Teaterplan byggs en trappa i trä på bryggan som också tjänar som sittplatser.
Här kan man sitta och känna doften av det solvarma tjärdäcket och lyssna till kluckandet av Svartån.
Bryggorna vilar på stålpålar, vilka krönts med svarvade knoppar i oljad ek. Vissa knoppar är utbytta mot de grovt och humoristiskt skulpterade litterära gestalterna.
Bryggornas form är stiliserade utifrån vad strömmande vatten åstadkommer med tiden.
Här kan man sitta och känna doften av det solvarma tjärdäcket och lyssna till kluckandet av Svartån.
Senast ändrad: 981117
Antal besökare:
© ekote form&landskapsbyrå hb 1998