Nordkoster för ögonen

Klipporna på Nordkoster har från första stund fascinerat mig.
Jag har fått ett förhållande till detta berg som liknar det jag tidigare bara har haft inför riktigt gamla träd. Berget är konkret. Vatten och vind är flyktigare, jord mindre påtaglig och definitiv.

Berget finns alltid under oss.
Klipporna har ett grundmönster med ett oändligt antal variationer.

Klipporna är som ett levande väsen.
Berget är gammalt. Det lever i en annan tidsdimension. Mycket, mycket långsammare än människans.
Bergets liv innebär möten med hav, himmel och mark. Berget kan inte röra sig så fort, men får däremot vinden och vattnet att ändra riktning, hastighet, karaktär och ljud.

Klipporna väller ut som en fyllig kropp. Delar av klippan har lagt sig över andra delar. Bildar hudveck. Sprickorna finns alltid där. Huden är spänd men fårad av ålder. Fårad av inlandsisen och vittrad av hav och vind. Sprucken av egna rörelser.	Berget visar ibland insidan. I sprickor har diabas vällt upp. De svarta diabasränderna genomkorsar hela berget som ådror. Sötvatten strömmar genom diabasgångarna. "Hin Håles harvedrag" kallas de. Som djävulens odlingsfåror är de. De löper ovan och under vattnet.
Då berget möter omgivningen åldras det. Berget flagar av den starka vinden. Det gröps ur av vattnet. Det har fått fåror av inlandsisen. Berget spricker när det rör på sig. Rundslipade stenar ligger i lågpunkterna. De är de bergrester som är kvar då det övriga vittrat bort.	Berget låter växter fästa på sin yta. Lavar växer som beläggningar på klipphuden. Grästuvor klamrar sig fast i sprickorna. Berget vilar stadigt, tungt och tryggt, men har hela tiden riktning. Det ser ut att vara på väg åt något håll, och att röra på sig. Ibland genom en riktning i strukturen. Ibland som med ett språng, en rörelse som en stelnad våg.