Jag sitter både stilla och tecknar och ser
ordentligt på detaljerna, men går också
omkring och ser då skillnader och likheter.
Vissa avsnitt av klipporna har jag hunnit
lära känna. De lär mig mer om de andra.
Varje gång jag sätter mig bland dem känner
jag igen grunddragen, men det är nya klippor.
Varje klippbit har sitt eget uttryck.
Även om berget är förklarligt och tydligt,
är det alltid oväntat i detaljerna. Hur ser det
ut bakom nästa klippa? Är detta ett stup
framför mig, eller leder det mjukt neråt så
jag kan gå? De oregelbundna formerna gör
att panoramat, synfältet hela tiden förändras.
En överblick från högsta punkten, Bonden,
visar Nordkosters bergsformationer som
stiger upp ur havet. Här och var syns
byggnader insprängda bland kala klippor
och vindpinad vegetation. Ett av de fåtaliga
fälten av före detta brukad jord vilar inkilad
mellan höjderna.
Det är dags att lämna ön för den
här gången. Det har varit spännande
att försjunka in i motiven.
När jag i efterhand tittar på teckningarna
minns jag varje tillfälle tydligt. Dofterna,
ljuden och känslan jag hade.