EN GAMMAL BRUKSTRADITION MÖTER EN NY UPPVÄXANDE SÅGVERKSINDUSTRI UNDER 1860-TALET.

 

 

1. INLEDNING.

 

Gamla förutsättningar tenderar att spela en mindre roll när det är fråga om förändringar och i stället betonas de faktorer som skapar förnyelse.

Den svenska industriella järnproduktionen hade skett i brukens regi, med alla dess möjligheter och svårigheter.

Inget samhälle är helt statiskt, och även om bruket hade sin egen tradition, så innebar det inte att begreppet förändring var okänt.

Utlokaliseringen till de norrländska kustbygderna, visar på en målmedveten anpassning till rådande förhållanden.

Bruken hade visat sin förmåga att klara av yttre konkurrens vid 1800-talets början, genom att öka kvaliteten på järnet. Detta förutsatte både insikt och förnyelse i tekniken.

 

Vid 1800-talets mitt inträffade en rad förändringar som påverkade den tidigare utvecklingen och fick den svenska industrin att expandera. Det är den inledande fasen i den svenska sågverksindustrins framväxt. Utan en järnhantering som hade nått så långt som den hade gjort vid den här tiden, hade inte en utveckling av sågverken varit möjlig.

 

En radikal förändring av tidigare förutsättningar kan leda till motsättningar och konflikter. Den etablerade bruksverksamheten vid Olofsfors bruk och den uppväxande sågverksindustrin vid nuvarande Rundvik, kom att mötas vid Nordmalingsfjärden. Att ett järnbruk kom att möta en sågverksanläggning var inget ovanligt. Detta förhållande skedde bland annat vid Graningeverken, Sunds bruk, Ströms bruk, Robertsfors bruk, Stora Kopparberg och Iggesunds bruk.

Men mötet mellan Olofsfors bruk och Nordmalings Ångsågs AB, kom att utveckla sig på ett alldeles speciellt sätt i början av 1860-talet. Det är detta möte följande arbete handlar om.

 

 

 

1.2. GEOGRAFISKT LÄGE.

 

I den inre delen av Nordmalingsfjärden rinner Lögdeå älv och Leduån ut. Lögdeå älv bildar gräns mellan byarna Lögdeå och Mo. Vid Leduån ligger Olofsfors, ungefär två kilometer uppströms.

Rundvik ligger vid Nordmalingsfjärden cirka en kilometer söder om Lögdeälvens utlopp. På norra sidan av fjärden ligger Nordmaling. Området hör till landskapet Ångermanland, men hör sedan 1810 till Västerbottens län.

Topografin i området har förändrats på grund av landhöjningen.

Denna förändring har orsakat att markområden vid kusten utökats och avstånd till kusten ökat från orter inne i landet. Även denna långsamma landskapsförändring har kommit att påverka mötet mellan brukets och ångsågsbolagets verksamheter.

 

Kungl. Majt tillstyrkte ett järnbruk i Olofsfors 1759 och vid Rundviksklubben bildades ett sågverk, Nordmalings Ångsågs Aktie Bolag år 1862.

Till Olofsfors bruk hörde även stångjärnshamrarna vid Klöse och Holmfors.

Klöse ligger cirka 17 km från Olofsfors bruk, uppströms Lögdeälven och Holmfors ligger vid Leduån, på ett avstånd av ungefär 15 km från bruket.

 

Vid Lögdeälven i Hyngelsböle, 5-6 km från Olofsfors, hade bruket ett sågverk.

 

 

 

2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR.

 

Avsikten med denna uppsats är att studera mötet mellan en gammal brukshantering och en ny framväxande träindustri i industrialismens första skede i norra Sverige.

Det gäller det etablerade bruket vid Olofsfors och den nyanlagda ångsågen, Nordmalings Ångsågs Aktie Bolag, nuvarande Rundvik, strax söder om Nordmaling.

 

Mötet mellan Olofsfors bruks och Nordmalings Ångsågs aktiebolags verksamheter skedde i början av 1860-talet och kan ses som ett problemfyllt möte mellan en gammal företagsform, bruket, och en ny modern industri. I litteraturen har det framskymtat att det förekom protester från Olofsfors bruk mot det nybildade Nordmalings Ångsågs AB. "Den här satsningen på ett sågverk i Rundvik mötte starkt motstånd från dåvarande ägare till Olofsfors bruk, som var rädda för konkurrens om skogsråvaran och gjorde allt för att stoppa sågverksbygget. Dock utan att lyckas"

 

Citatet är hämtat ur boken Rundvik från fiskeläge till industrisamhälle.

Hur dessa protester yttrade sig eller vad det var för slags protester har inte framgått.

 

Mitt syfte är därför att närmare studera detta möte, mellan en gammal inarbetad bruksverksamhet, med sin struktur och sina traditioner, och ett nyetablerat sågverksföretag med ny teknik och uppbyggt med en ny finansieringsmetod, aktiebolagsformen.

 

Mina frågeställningar är:

Vilka faktorer påverkade den industriella framväxten?

Vilken omfattning hade Olofsfors bruk vid 1860-talets början?

Hur såg brukets och Nordmalings Ångsågs ABs ägarstruktur ut under 1860-talet?

Hur förändrades den?

Varför motarbetade bruket det nystartade sågverket vid Rundviken? Vilka slags konflikter ledde detta till?

Vilka argument kom att användas?

 

 

 

3. METOD OCH ARBETSSÄTT.

 

Inriktningen med denna studie har varit att med en historisk ansats belysa mötet mellan Olofsfors bruk och Nordmalings Ångsågs AB.

För att beskriva den historiska ramen, järnets och sågverksindustrins historik samt de faktorer som gynnade den industriella utvecklingen, har jag använt en rad bearbetningar, medan de redogörelser som gäller bruket och bolaget, främst har tagits från det arkivmaterial över Olofsfors bruk och Nordmalings Ångsågs AB, som finns på Folkrörelsearkivet i Umeå. Detta material är kanske i första hand mest lämpat för en ekonomisk-historisk inriktning, men förutom en diger företagsräkenskap finns där även en mängd domstolsprotokoll, fastighetsuppgifter, bouppteckningar, kontrakt, brev, etc.

För Olofsfors bruk finns avräkningsböcker för bruket från 1794 till 1915, dagsverksböcker från 1849 till 1884 och kapitalböcker år 1780, 1842, 1845 och framåt.

 

För att skildra Olofsfors bruks omfattning och verksamhet har jag tagit år 1860 som utgångsår av följande orsaker. Dels så är det året före brukets direkta möte med föregångarna till Nordmalings Ångsågs AB, och dels så är det strax före de stora ägarförändringarna i bruket år 1862.

Därför har dagsverksbok, avräkningsböckerna 1 och 2 och kapitalbok för 1860 använts som källa för denna beskrivning.

Dessutom hade brukspolitiken liberaliserats och vid 1860-talets början har många begränsningar försvunnit för järnhanteringen. 1860 beslöt ständerna att hammarskatten skulle slopas från och med 1861.

 

För Nordmalings Ångsågs AB är avräkningsbok för år 1865 den första som finns i arkivet. För en beskrivning av bolagets omfattning, så är detta det tidigaste källmaterial jag hittat.

Dessutom har jag använt material som rör fastighetsärenden samt den aktieförteckning som finns över Nordmalings Ångsågs AB.

 

Eftersom uppsatsen ska behandla mötet mellan bruket och bolaget, så har rättegångsprotokoll varit till oumbärlig hjälp.

Det har främst varit protokollen från de olika konflikterna, som har gett uppgifter om tvisternas förlopp och orsaker. Då flera ärenden har löpt över ett flertal år, har det inte varit möjligt att låna alla domböcker från landsarkivet. Domböcker på mikrofiche fanns inte heller tillgängliga från år 1860 och framåt. Jag har därför i stor utsträckning utnyttjat de protokollavskrifter som finns i Folkrörelsearkivet. Några domböcker har jag också använt som källa.

Arkivmaterialet från Bergskollegiet har varit mest användbart för att beskriva brukets tidigare period.

 

Husförhörslängder och födelse och dopbok har jag använt i form av mikrofiche. Flera av dessa var tämligen otydliga och svårlästa. Några personuppgifter har jag tagit från dessa.

 

För att få en överblick och inblick i Olofsfors bruk och dess verksamheter har jag tagit del av allt jag kunnat hitta om Olofsfors bruk. Omfattningen av Nordmalings Ångsågs AB är betydligt mindre.

Kvantitetsmässigt så har Olofsfors bruks historia dominerat,vilket är ganska naturligt, eftersom den har ett hundraårigt försprång.

 

En exakt avgränsning i tid har inte varit möjlig, då flera ärenden har löpt över ett flertal år, men tonvikten ligger på 1860-talet.

 

Jag har i framställningen låtit en mängd detaljer vara med, då jag anser att en alltför generaliserad beskrivning förlorar viss information. Dessutom låter jag en rad personer få framträda med namn och inte blott som anonyma individer. Det är min förhoppning att detta inte ska försvåra genomläsningen och att de huvudfrågor uppsatsen behandlar, inte ska fördunklas.

 

 

Kartmaterial.

 

Enligt uppgift på Lantmäteriet, så gick förmodligen en mängd kartmaterial till spillo vid branden i Umeå, 1888.

 

Som bilagor finns dock

- en karta över området där Nordmalings Ångsågs AB anlades,

(en karta som finns i Folkrörelsearkivet, Umeå, Nordmalings

Ångsågs AB, F.I. Rundviksklubben 1861-1871). Bilaga 1.

- en karta över Hyngelsböle (Lantmäteriet). Bilaga 2.

- en karta från den broschyr som Stiftelsen Olofsfors

bruksmuseum gav ut 1989. Bilaga 3.

- en skisskarta över området kring Nordmaling och Lögdeälven,

som haft den gröna kartan Vännäs 20JSO och Vännäs 20JSV i

skala 1:50 000, från år 1989, som utgångspunkt. Bilaga 4.

 

Förklarade begrepp.

 

Måttsystemen var ganska varierande och därför finns också en lista med förklaringar till dessa.

 

 

4. KÄLLOR OCH FORSKNINGSLÄGE.

 

Den svenska järnhanteringens och brukens historia har tidigare forskning belyst tämligen väl. Tack vare ett rätt omfattande och väl bevarat källmaterial, så har det varit möjligt att utförligt beskriva järnets historia från 1500-talet och framåt. Vidare har brukens funktion och de olika arbetsuppgifterna på bruket kunnat dokumenteras relativt säkert.

Tonvikten ligger på 1600- och 1700-talen, när bruken hade sin storhetstid.

 

I den forskning som bedrivits är det den svenska järnindustrins utveckling som noga analyserats, som till exempel i Karl-Gustaf Hildebrand och Artur Attmans studie i Fagerstabrukens historia.

Vidare har arbetare och arbetsförhållanden vid bruken beskrivits rätt ingående. Där finns ett flertal studier, men där Sigvard Montelius, Gustaf Utterströms och E. Söderlunds utförliga beskrivning i Fagerstabrukens historia kan nämnas.

 

Bertil Boëthius och Åke Kromnow har i Jernkontorets historia gjort en omfattande forskning om järnhanteringen utifrån Jernkontorets eget arkivmaterial och riksarkivets samlingar, men inte de enskilda bruksarkiven. Där behandlas järnets regleringssystem, handel, löner och teknikfrågor.

 

Petrus Norberg har i sina arbeten om olika järnbruk i Sverige gått ut ifrån bergskollegiets och även andra arkiv, och har gett en tämligen ingående beskrivning om brukens historia och dess olika privilegier.

I Ångermanländsk järnhantering beskriver han Olofsfors bruks utveckling, men nämner ytterst lite om 1860-talet.

Strukturförändringar i samhället efter 1800-talets mitt, gjorde att bruksverksamheten påverkades starkt och kom att minska i betydelse. Forskning kring denna slutfas i brukens historia är tämligen sparsam.

 

Även när det gäller utvecklingen av skogsindustrin, så finns en omfångsrik dokumentation tillgänglig. För att belysa den industriella sågverksutvecklingen har främst Harald Wiks bok Norra Sveriges Sågverksindustri och Norrländskt handbiblioteks utgåva Skogsbruk och skogsindustrier i norra Sverige använts.

 

Nu kom mötet mellan Olofsfors bruk och Nordmalings Ångsågs AB att bli speciellt komplicerat och om detta specifika möte finns det egentligen ingen forskning.

 

Någon forskning kring likartad problematik mellan järnbruksverksamhet och sågverksrörelse bland de inledningsvis nämnda bruken har jag inte kunnat hitta.

 

Det källmaterial jag använt är främst det omfattande arkivmaterial som finns i Folkrörelsearkivet i Umeå, både i Olofsfors bruks arkiv och Nordmalings Ångsågs ABs arkiv.

Bruksprivilegier avseende Västerbottens län, 1762-1878, Bergmästarämbetet i norra distriktet, samt några domböcker från 1860-talet har lånats från landsarkivet i Härnösand.

 

Källkritik.

 

Det arkivmaterial som finns på Folkrörelsearkivet i form av domstolprotokoll är både originalhandlingar och avskrifter. Avskrifterna är dock vidimerade och vad sakuppgifterna beträffar, så återkommer de ofta i andra protokoll varför de kan kontrolleras.

För övrigt är domstolsprotokollen tämligen utförliga. Med processer som dragit ut på tiden i åratal har det varit besvärligt att få kontinuitet i protokollmaterialet.

I Olofsfors fastighetsregister finns en sammanställning, från sida 9 och framåt, över Olofsfors Järnbruk och dess privilegier. Dessa uppgifter är en direkt avskrift av det som står i Abraham Hülphers bok "Samlingar til en Beskrifning öfwer Norrland, facsimileutgåva efter originalupplagorna utgivna i Westerås 1771 och 1780, sid 284. Dessa uppgifter är således inga ursprungliga uppgifter nedtecknade på bruket.

I Hembygdsboken, Nordmaling och Bjurholms socknar, anges det att Nordmalings Ångsågs AB byggdes 1861. Ångsågen kom inte att byggas förrän 1862, varför de som använt denna bok som källa, angett byggnadsåret ett år för tidigt. I Karl-Ivar Åsanders artikel i tidskriften Västerbotten 1-2, 76 anges mer korrekt att man ansökte om att få anlägga en ångsåg på den s.k. Rundviksklubben 1861.

 

 

5. NÅGOT OM JÄRNETS HISTORIA.

 

Järnhanteringen kan förutom jordbruket betraktas som den näringsgren som har ett tidigt historiskt ursprung. Under långa tider kunde man i princip sätta likhetstecken mellan exportnäring och metallindustri.

 

Nordmalingsbygden hade en stor jordbruksbygd medan det dock helt saknades järnfyndigheter där.

Hur kunde det då komma sig att man förlade ett järnbruk där?

För att få ett begrepp om detta får vi gå tillbaka i historien.

 

Under järnhanteringens äldsta tid i Sverige kom lokaliseringen att styras av en kombination av flera faktorer. Förutom malmtillgången var virkestillgången väsentlig. I detta avseende var också Sverige väl utrustat. Att frakta virket till skogfattiga länder för att där göra kol var inte möjligt med de dåvarande kommunikationerna. Att frakta den färdiga kolen var inte heller möjligt, då den var synnerligen känslig för långa transporter. Vid 1900-talets början tålde den inte mer än cirka en mils landsvägstransport.

Den tredje viktiga faktorn var vattenkraften. Hamrarna drevs med vattenkraft.

Som fjärde faktor kan yrkeskunnandet och den metallurgiska kännedomen nämnas. I och med 1600-talets inkallade valloner från biskopsdömet Liège med Louis De Geer som förgrundsgestalt, utnyttjades den då mest aktuella yrkeskunskapen. Efter dem har metoden kallats vallonsmide.

Vallonsmidet fick sin egentliga användning i Upplands bergslag och den mycket rena Dannemoramalmen.

 

En annan viktig nyhet som vallonerna förde med sig var de murade ugnarna som ersatte de gamla mulltimmershyttorna. I Norrland kom dock mulltimmershyttorna att användas längre, eftersom de tålde de kalla vintrarna bättre.

 

En viktig förutsättning för den svenska järnproduktionen var tillgången på virke. Ett sätt att minska konsumtionen av skog var att begränsa smidet. Under 1730- och 1740-talen antogs bestämmelser som höll smidet vid dåvarande nivå.

Kronan kom även att upplåta sina skogar till gruvor och järnbruk mot en viss avgift. Dessa skogar kom att kallas rekognitionsskogar.

 

Framställningen av järn i Bergslagen under 1600-1700-talen hade slukat enorma mängder skog. En stor del gick åt för bergsbrukets tillmakning vid gruvorna, en stor del för framställning av kol, som användes vid masugnar och stångjärnshamrar. Dessutom var svedjebruket och användningen av virke till husbehov andra tärande faktorer på skogsbeståndet.

Denna skogskonsumtion ledde till att järnframställningen kom att spridas till skogrikare trakter. Bland annat kom den norrländska kustbygden att utnyttjas, trots sin avsaknad av järnmalmsfyndigheter. Malmen kom i stället att fraktas ut till trakter där det fanns tillgång på skog.

 

På grund av detta kom således många bygder att förändras och utvecklas med den tidens bruksetableringar.

 

 

Bruken kom att anläggas i närheten av havet, så att transporterna blev möjliga. De bruk som anlades i Västerbottens län var bl.a.

Robertsfors, 1759, Olofsfors, 1762, Hörnefors, 1775 och Sävar bruk, vars stångjärnshammare startade 1804.

 

Olofsfors bruk försågs med järnmalm från brukets andelar i Utögruvorna och från Strömsholm, från lotter i Nygruvan och Hackspiksgruvan i Norbergs bergslag.

Kalkstenen köptes från Roslagen och fraktades liksom malmen sjövägen.

 

För att även kunna göra järnet smidbart anlades stångjärnshamrar i närheten av bruken. Annars hade man varit tvungen att frakta tackjärnet långa vägar till något hammarverk.

En annan faktor som oroade järnproducenterna i äldre tid var konkurrensen från framför allt Ryssland. Denna konkurrens blev också märkbar på 1720-talet och vid 1700-talets mitt var den ryska exporten till England nästan lika stor som den svenska. Englands behov ökade dock vid dess industrialiserings början, varför landet behövde både ryskt och svenskt järn. Dessutom var den svenska kvaliteten bättre.

 

I England, år 1709, hade Abraham Darby lyckats framställa tackjärn med hjälp av koksning av stenkol. Detta tackjärn kunde dock bara användas till gjutning. Genom den s.k. puddlingsprocessen, utvecklad av Henry Cort 1783-84, så reducerades tackjärnet i en flamugn, och tackjärnet kom ej i kontakt med stenkolen.

 

Det alternativ som Sverige hade i konkurrensen med England var endast att erbjuda ett kvalitetsjärn som var billigt. Det sätt detta skulle vara möjligt var att komma med nya tekniska framsteg och en effektivare ekonomisk organisation. Det regleringssystem som hade lagt hinder ivägen togs bort mellan 1820-1860.

En teknisk utveckling under 1800-talet blev lancashiremetoden.

Den kom till Sverige på 1830-talet och gick ut på att tackjärn lades på en glödande träkolsbädd, genom vilken blästerluft blåstes. Järnets föroreningar oxiderades då och man fick en degig järnmassa som smältes och hammarsmiddes.

 

Produktionen av tackjärn i Sverige steg från c:a 80 000 ton årligen på 1820-talet till c:a 268 000 ton i slutet av

1860-talet.

Detta tackjärn användes på hemmamarknaden.

Trots denna ökning kom den svenska andelen av världsproduktionen att minska kraftigt.

Omkring 1750 35%

" 1800 13%

" 1850 3%

 

Stångjärnsexporten låg vid 1820-talet på ca 40800 ton och var 1860 ca 95200 ton

 

Parallellt med den tekniska utvecklingen så skedde en koncentration av olika hyttor och hamrar till större järnverk.

Familjeföretagen efterträddes av aktiebolag, brukspatroner av styrelsedirektörer och verksdisponenter.

 

 

 

6. BRUKET

 

Den tidigare industriella verksamheten, hade beträffande järnframställningen främst bedrivits i järnbrukens regi.

 

Bruket fungerade som ett eget familjeägt samhälle med en brukspatron som enväldig ledare. Till sin hjälp hade han en rad personer som inspektor, förvaltare och bokhållare, som skulle se till så att driften vid bruket fungerade. Dessa ansvarade för att det fanns råvaror till masugnar, smedjor och manufakturverkstäder och att räkenskaper fördes över utförda arbeten, produktion, avkastning och inkomster och utgifter.

Masmästare, smeder och dagkarlar var andra viktiga arbetare.

Till bruket hörde även en omfattande jordbruksdrift, en egen kolningsverksamhet, handelsbod, trävaruverksamhet, en omfattande transportverksamhet med forkörning, skola m.m.

 

Bruket tillhandahöll fri bostad, vissa löner betalades in natura. Dessutom fanns ett ansvar för de gamla, de s.k. gratialisterna, vilket motsvarar våra pensionärer.

 

Bruket var en verksamhetsform med en enorm spännvidd i verksamheternas art.

 

 

 

6.2 OLOFSFORS BRUK - EN HISTORIK.

 

I juni 1759 ansökte ryttmästaren John Jennings hos Kungl. Bergskollegium om att få anlägga en masugn vid Leduån i Nordmalings socken och senare flytta dit en stångjärnshammare med två härdar och 1800 skeppunds vallonsmide från Forsmark i

Uppland.

 

Den 23 juli 1759 träffade John Jennings sockenbor från Nordmaling i en allmän sockenstuga i Nordmaling och gjorde en överenskommelse. Sockenmännen samtyckte till att betjäna den järnhantering som Jennings skulle bedriva i socknen, så mycket som kunde ske, utan men för deras skötsel av hemmanet och övriga skogsnäringar. Det skulle ske på de tider de kunde och hade tid och lägenhet. Betalning skulle ske efter överenskommelse, men utan förbindelse till någon viss årlig kolning, eftersom de inte var så vana vid det arbetet. Att hugga kolveden och att köra den, samt att köra fram det färdiga kolet, som bruket skulle tillverka med egna kolare var vad som fordrades.

 

Nya privilegier beviljades ogärna, varför man flyttade de man förut hade fått. Bergmästaren Erik Sohlberg gjorde undersökningen 15-16 september 1759.

Kungl Majt gav sitt tillstånd den 14 november samma år, trots att en del protester och krav om förbehåll hade föregått beslutet. I Umeå och Härnösand var man oroliga för att jordbruket skulle försummas när kolningen förmodades öka, att tillverkningen av bräder och tjära skulle minska och att bruket skulle idka lanthandel.

 

Häradskrivaren Löf hade framfört fyra invändningar, där han ville att de som bodde på kronohemman skulle få lösa jorden till skatt, att bönderna skulle få behålla rätten att anlägga nybyggen på kronans allmänningar, att böndernas tjärtillverkning och virkessågning inte skulle hindras samt att inte förändringen av kronoräntor till kolleverans skulle medföra att bönderna skulle tvingas till bruket.

Inga av dessa invändningar gav något gehör och privilegium beviljades den 18 juni 1762.

 

John Jennings far, Frans Jennings, hade tillsammans med Robert Finlay bildat ett bolag med en omfattande verksamhet av järnbruk i Uppland, Hälsingland och i Finland. Vid faderns död 1754, så fortsatte sonen John samarbetet med Robert Finlay och bildade handelshuset Finlay & Jennings.

Efter John Jennings son Olof lär bruket ha fått sitt namn.

Robert Finlay har namngett Robertsfors bruk.

 

Under Olofsfors bruks första årtionden var tillgången på kol ett bekymmer. Bönderna var ovilliga att kola och kolningen som utfördes av brukets egna kolare ställde sig dyrare. Under sex år från 1773-1780 hade det inte kunnat ske någon blåsning i masugnen på grund av kolbrist.

Under brukspatron J.C.Paulis hårda styre, ägare från 1787-1823, så gällde hans inställning gentemot kolarna, "Din vara får du inte avyttra till någon annan än mig, ty den är inom mitt distrikt, och jag giver dig, vad mig synes."

 

Tillverkningen vid bruket var inte så stor under den första tiden. Från 1766 till 1781 gjorde man cirka 730 skeppund tackjärn årligen.

Den 14 maj 1783 ropade brukspatron Johan Smareus och grosshandlare Johan Christoffer Pauli gemensamt in bruket för 5 500 riksdaler specie. .

Den 3 mars 1785 fick Smareus och Pauli privilegier till en stångjärnshammare vid Klöse.

1786 kunde stångjärnsproduktionen komma igång där, men redan år 1788 fick smidet tillfälligt inställas på grund av kolbristen.

Genom köp den 5 juli 1786 kom Johan Christoffer Pauli att bli ensam ägare till bruket. Detta var han sedan till sin död 11 mars 1823. Efter hans död ärvde hans fyra barn egendomarna.

Pauli styrde bruket med hård hand. 1820 kom masugnspipan att byggas om efter en brand. Denna masugn var sedan igång bara vartannat år fram till och med 1854. Den årliga produktionen under dessa 18 år var 3034 skeppund.

1858 byggdes masugnen om.

 

För år 1860 så är 35 kolare upptagna i dagsverksboken, men samtidigt har ytterligare 83 st enskilda levererat 6680 stigar kol. Därtill kommer den produktion som skedde vid Hyngelsböle med 287 stigar. Totalt således 6967 stigar. Under året hade 8367 stigar kol gått åt till järnhanteringen, varför inventarieförrådet fick bidra med cirka 1400 stigar.

 

Under 1870-talet ville Olofsfors bruksägare höja kvaliteten på smidestackjärn genom att använda mera kalkhaltig och mindre kvartsrik malm. Detta skulle föra med sig att man enbart behövde ett tillskott på 10-12 % kalk. Denna sammansättning skulle vara mer försvarlig för lancashiresmide, och ge ett järnutbyte på 52% tackjärn.

 

I en skrivelse till Rikets Commerce Collegium den 8 nov. 1878, så meddelade Olofsfors bruksägare att de ändrat smidesmetoden och ville stämpla järnet med Swedish Lancashire, OF.

 

Olofsfors bruk byggde en ny masugn 1879-80, som sedan var i drift till 1894, då den sista blåsningen skedde vid Olofsfors.

Idag bevaras Olofsfors av Stiftelsen Olofsfors bruksmuseum, som också gett ut denna översiktskarta över bruket. (Se bilaga 3)

 

7. NÅGOT OM SÅGVERKSINDUSTRINS HISTORIA.

 

De första egentliga sågverken i Norrland torde ha byggts under 1500-talets senare del. Sågarna var antingen kronosågar eller enskilda.

Tidigare hade kransågning förekommit på de enskilda gårdarna. Vid kransågning lades stocken upp på en hög ställning och sedan sågade två man ut bräder ur stocken. Där2efter kom vattensågen som i Ångermanland har funnits sedan 1571. Det var då kronan som byggde dem. I Nordmaling började de första sågarna komma i slutet av 1600-talet, men vanligare från 1720-talet. I domboksuppgifter nämns det att det 1730 fanns 11 sågar som gick höst och vår.

 

Vid 1500-talets slut och 1600-talets början gjorde kungliga påbud det svårare för de norrländska städerna att handla med utlandet. Det bottniska handelstvånget var 1639 som störst, och påverkade handeln negativt.

Statsmakterna ville att den svenska järnindustrin skulle ha tillräcklig tillgång till virke och de olika regleringarna syftade därtill.

 

1739 kom dock sågverksrörelsen att behandlas som en priviligierad verksamhet. Sågar med fina blad, s.k. finbladiga sågar, fick rätt till en viss mängd skog på allmänningar eller skatteskog. Denna möjlighet kom att kallas stockfångst. Fortfarande var dock järnverkens behov av skog den verksamhet som hade företräde.

Den första finbladiga sågen togs i drift 1744 i Kramfors. Omkring år 1800 fanns det troligen ett 50-tal finbladiga salusågar i Sverige. Av dessa hade Ångermanland 12 och Västerbotten 11.

 

De finbladiga sågverken kom att ha sin stockfångst rätt långt borta och var då beroende av flottled. Då blev det angeläget att göra vattendragen flottbara.

Under 1700-talet ändrades också sågarnas ägarstruktur. Från att tidigare ha ägts av enskilda bönder eller byalag, blev nu mera kapitalstarka grupper, som handelsmän, ämbetsmän och andra ståndspersoner, ägare till sågarna.

Ett problem man hade med de vattenkraftdrivna sågarna var att man var tvungen att förlägga dem i mindre vattendrag, eftersom man inte bemästrade de stora älvarna.

 

8. NORDMALINGS ÅNGSÅGS AB.

 

Den 9 november 1861 så inkom en ansökan från handlarna Gustaf Lundberg, August Thurdin och C.E. Åström, alla från Nordmaling, där de begärde att få uppföra en ångsåg antingen vid Rundviksklubben inom Lögdeå by eller på Mo bys ägor vid Lögdeälven.

Victor Åbom tecknade den 27 februari 1862 ett avtal med fabriksbolaget J.& C.G. Bolinder om en leverans om en ångmaskin med 60 hästkrafter och två dubbla ramar samt två par cirkelsågar till en sammanlagd kostnad av 27 000 Rdr Rmt. Leveransen skulle ske innan 1 augusti 1862.

Detta skedde också och sågningen kunde påbörjas tämligen omgående.

 

Eftersom Nordmalings Ångsågs AB var ett av de tidigaste bildade aktiebolagen, så kan det vara intressant att se vilka som var aktieägare under de första åren, kanske främst med tanke på om ägandet fick en annan geografisk spridning, än vad som gällde för Olofsfors bruk.

De första aktierna var 100 till antalet och utfärdades den 8 februari 1862. Av dessa aktier var 36 ägda inom länet, medan de övriga 64 ägdes av handelsmän i Stockholm. (Se bilaga 5). Även de västerbottniska ägarna var handelsmän. Varje aktie löpte på 5000 kr, så aktiekapitalet var 500 000 kr. Det totala antalet ägare var 8. De största aktieägarna var P.Wikström J:or, Stockholm, med 28 aktier och Gustaf Lundberg, Nordmaling, med 27 aktier. Övriga västerbottniska ägare var August Thurdin, E. Thalén och Carl-Eric Åström.

 

När aktiebolaget 1886 köpte hela bruket utökades aktieantalet till 120 st. Av de ursprungliga lokala aktieägarna G. Lundberg, August Thurdin och C.E. Åström med sina 33 aktier vid starten, så var bara 11 aktier kvar i Nordmaling 1886. Ägarna fanns nu till största delen i Stockholm.

 

Olofsfors bruk hade inte haft något lokalt ägarinflytande före 1860-talet, utan ägarna fanns i Mellansverige.

Den 20 augusti 1864 sålde stadsmäklaren Johan Holm sin fjärdedel av Olofsfors bruk till Nordmalings Ångsågs AB.

Inledningsvis kom dock inte detta att innebära något reellt lokalt ägarinflytande, utan mera en komplicerande faktor med den store konkurrenten Nordmalings Ångsåg AB, som delägare i bruket.

 

Yrkeskategorierna vid ångsågen var betydligt färre än vid bruket.

I avräkningsboken för år 1865 så är 14 olika yrken specificerade. De flesta är arbetare, plankbärare och sågare, vilka tillsammans utgör 38 st av de totalt 69 upptagna. (Bilaga 6)

Av kvinnor nämns endast en änkefru. Av de 69 personerna var en del säsongsarbetare, bland annat från Finland. Av de 69 upptagna i avräkningsboken är åtminstone 20 st från Finland.

 

 

9. FAKTORER SOM PÅVERKADE SÅGVERKSRÖRELSENS FRAMVÄXT.

 

9.1. Ny teknik.

 

Ångsågen kom att medföra att sågningen inte var bunden till vattenflödet och att sågverken kunde anläggas vid kusten och ha bättre möjligheter till hamnplats.

Den första ångsågen byggdes i Tunadal, Sundsvall, 1849.

1862 fanns det 22 ångsågar.

Den nya tekniken kom även att befrämja kommunikationerna.

 

9.2. Det bottniska handelstvånget.

 

1812 upphävdes det bottniska handelstvånget. Stockholm kom dock att ha kvar ett stort inflytande ännu några år därefter, men omkring 1830 torde de norrländska trävarorna ha distanserat Stockholms export av trävaror.

 

Det var dock inte bara avskaffandet av det bottniska handelstvånget som fick den norrländska sågverksrörelsen att öka. Det fanns en rad andra faktorer som bidrog till detta.

 

9.3. Näringsfrihet infördes.

 

1846 fick man frihet att för avsalu tillverka varor med hjälp av hustru och barn, men även att till husbehov tillverka varor med hjälp av vem som helst.

1864 kom förordningen som innebar att "svensk man eller kvinna berättigad att i stad eller å landet idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering, att till utrikes ort utföra eller därifrån införa samt inrikes orter emellan fortskaffa varor, ävensom att reda i skepp för såväl inrikes som utrikes fart".

 

9.4. Sågningen frigavs.

 

För att inte sågverk tidigare skulle ha konkurrerat med järnframställningen, så hade lagen föreskrivit att inte sågar fick byggas var som helst. För att anlägga en såg- eller mjölkvarn skulle häradshövding med nämnd undersöka lämpligheten till detta.

1842 hade sågningsrätten till lego- och salusågar släppts fri. Däremot gällde fortfarande begränsningar i skogsuttag som ej var av enskild natur.

Från och med 1864 var sågningen fri i landet.

 

 

9.5. Tullhinder avskaffades.

 

1864 blir export på alla trävaror fria.

Importtullarna i England hade också stor betydelse.

År 1866 slopades tullarna helt.

 

 

9.6. Aktiebolagslagen tillkommer.

 

Den första aktiebolagslagen tillkom 1848.

Tack vare den kunde flera personer gå samman och driva ett företag och på så sätt få tillräckligt med kapital. Det begränsade ekonomiska ansvar den enskilde aktieägaren behövde riskera, var också en bidragande orsak.

Den äldsta aktiebolagsbildningen var troligen Marma Sågverks AB, som inregistrerades den 22/1 1858. Därefter följde Skönviks AB, 1861 och Nordmalings Ångsågs AB.

 

9.7. Befolkningen ökade.

 

En förutsättning för en framväxande industri var också tillräcklig tillgång på arbetskraft. Mellan 1856 och 1862 ökade befolkningen i Nordmaling med drygt 11 % och mellan 1862 och 1868 ökade den cirka 10%.

 

Följande tabell får visa den befolkningsförändring som skedde i Nordmaling.

 

Folkmängd 1830 1850 1856 1862 1868

 

Nordmaling 3242 4337 4831 5379 5935

 

10. VILKEN OMFATTNING HADE OLOFSFORS BRUK?

 

Vid 1860-talets början hade Olofsfors bruk varit i drift ganska precis ett hundra år. Det var en ganska omfattande anläggning, när det nystartande Nordmalings Ångsågs AB började med sin nyanläggning 1861-62. Därför kan det vara intressant att se hur stor skillnad det var i utgångsläget företagen emellan.

 

För att få en uppfattning om Olofsfors bruks omfattning får den här upprättade förteckningen av Mathias Steuch från 1861 fungera.

 

1. En masugn, nybyggd år 1858. Byggd av sten, med en fristående pipa, som var plåtklädd från övre bordjärnet.

Rostugn. Varmapparat på kransen och en trecylindrisk 40 tums blåsmaskin.

Därutöver alla byggnader för tackjärnsframställning, såsom tackjärnsbod, kol- och malmhus.

En stamp finns ansluten till samma stock som driver krossverket.

En gasrostugn är under byggnad.

 

2. En manufaktursmedja, nybyggd 1860, med en knipp och två spikhamrar för två ässjor till vilka blästern fås från en fläktmaskin.

Materialbod och kolhus.

 

3. En finbladig tvåramig såg, nybyggd 1856.

Denna såg låg mitt för masugnen.

 

4. En tullmjölkvarn med två par stenar, byggd 1861.

Grynverk och sikt under uppförande.

 

5. Tröskverk och maskin för skärning av hackelse av granris till stall och ladugård.

 

6. Holmfors stångjärnssmedja med två härdar och två hamrar i tackjärnsstolar.

En trecylindrisk 36 tums blåsmaskin.

Bostäder till bokhållare, smeder och arbetare.

Ladugård, uthus, järnbod, kolhus - alla i gott skick.

Avstånd till Olofsfors var 1 3/4 mil.

 

7. Klöse stångjärnshammare med en härd och en cylindrisk blåsmaskin.

Bostäder för smeder.

Tackjärnsbod och kolhus.

Hammaren återuppbyggd efter en eldsvåda i februari 1861, beräknades för två härdar och två hamrar, men endast en härd och en hammare uppfördes.

 

8. Hyngelsböle tvåramigt finbladigt sågverk med kanttrissa, nybyggt 1850.

Tillhörande bostäder.

Avstånd till Olofsfors var cirka 5 km.

 

9. Corps de Logis vid Olofsfors innehåller 8 boningsrum samt många kontor och garderober.

 

10. Handelsbod med bodkammare och tre boningsrum.

 

11. En byggning med kontor och kontorsrum, kök och skafferier.

 

12. Ett magasin i tre våningar, nybyggt 1860.

 

13. Stall, ladugårdshus, redskapslider, m.m.

 

14. Iskällare och visthusbod.

 

15. Boningshus för masugnsarbetare, manufaktursmeder och övrig arbetspersonal vid bruket är 11 till antalet. Därtill kommer bodar och ladugårdar i gott skick.

Vattentillgången vid alla verkstäderna är fullt tillräcklig.

 

Av skogar äger Olofsfors bruk med full äganderätt närmare 30 000 tunnland, god och välvårdad skog.

Dessutom utsyningsrätt på kronans allmänningar för sina privilegier till sågverken.

Timret flottas på våren och under de senaste åren har stora kostnader på strömrensning lagts ner.

En betydande virkeshandel, liksom handel med kringliggande allmoge av ortens produkter har bedrivits de senaste åren och kan ytterligare utvidgas.

 

Forslingen av tackjärn till och av stångjärn från smedjorna, samt transport av bräder från Hyngelsböle utförs i huvudsak med brukets egna dragare.

 

Lantegendomen består av c:a 380 tunnland åker, 1520 tunnland äng.

Djurbeståndet är detta år 70 hästar, 7 oxar, 240 kor och 320 får. Detta antal bör kunna ökas då det finns rikligt med odlingsbar jord.

 

Brukets tillverkning av järn och bräder skeppas från egen lastageplats vid Nordmalingsfjärden.

 

Rekognitionsskogarna är skattlagda till 4 185/192 mantal, men var dock inte fastställda av Kungl. Kammar Collegii ännu.

 

Bruket ägde 5/7 av skatte och frälse lax- och nejonögonfiske i Lögdeå älv, liksom sikfiske för sina hemman i Lögdeå och Mo byar.

 

Så långt Mathias Steuch förteckning.

 

Som det framgår av denna förteckning, så var Olofsfors bruk ett företag med enormt stora tillgångar.

Den totala värderingen av Olofsfors bruk sattes till 567 030 Rdr 71 öre Rmt.

Omvandlat till dagens penningvärde skulle det bli ca 22,5 miljoner kr.

 

Arbetsstyrkan vid bruket för år 1860 utifrån avräkningsboken för samma år, framgår av bilaga 7.

Bland de 232 personer som tas upp är 9 kvinnor, men blott en som är upptagen med sitt för och efternamn och det är pigan. De övriga är noterade som änka till den eller den.

Yrkesvariationen är tämligen mångskiftande. Det är 30 olika yrkeskategorier nämnda.

Förvaltaren bodde vid bruket vilket inte brukspatronen gjorde.

Masmästaren ansvarade för masugnen. Smederna var 4 och betecknades hälftenmästare, manufaktursmed eller spiksmed, beroende på deras verksamhet. Dagkarlarna var den allra största gruppen på 28 st. Dagkarlarna hade varierande uppgifter på bruket.

Torpare, kolare och bönder var de största grupperna och anlitades som kolare och forkarlar, dvs de som transporterade järn, kol och virke med hästforor.

 

11. PRODUKTION OCH FÖRSÄLJNING AV JÄRN OCH VIRKESPRODUKTER 1860.

 

Under tiden från den 12 februari till och med den 11 maj, således under 89 dygn, skedde 1860 års tackjärnsblåsning. Produktionen av tackjärn var 10395 centner 30 skålpund, till ett värde av 24159,84 rdr rmt.

För denna tackjärnsframställning hade det gått åt 3515 stigar kol.

 

Årets utsmide av stångjärn var 8449 centner 75 skålpund och av detta såldes 7443 centner 05 skålpund, via förlagskontot till ett värde av 39532,23 rdr rmt.

Kolåtgång för detta smide var 4500 stigar kol.

Det totala värdet i förlagskontot för metallprodukter var

39811,04 rdr rmt.

 

Intäkterna från virkesförsäljningen var 54 283,80 rdr rmt.

 

Sammanfattningsvis ger detta:

 

Tackjärnsproduktion 24 159,84 rdr rmt 20,4 %

Stångjärnsproduktion 39 811,04 33,7 %

Summa: stångjärn och tackjärn: 63 970,88 54 %

 

Virkesintäkter 54 283,80 rdr rmt 46 %

 

Summa: virke och metall: 118 254,68 rdr rmt

 

Av dessa värden så utgjorde träproduktionen 46 % och tack- och stångjärnstillverkningen 54 %. Med en sådan stor andel så är ju sågverksdelen inom bruket av stor betydelse och det är naturligt att en konkurrens om virket upplevdes som ett stort hot för verksamheten.

 

12. BRUKETS ÄGARFÖRHÅLLANDEN.

 

I början av 1860-talet skedde ett ägarskifte vid Olofsfors bruk. Detta orsakades av dödsfall och stärbhusdelägares konkurs och kom att ge upphov till komplikationer. Detta faktum kom också att ge Nordmalings Ångsågs AB möjlighet att bli delägare i Olofsfors bruk.

Ägarförhållandena fram till och med Johan Christoffer Pauli, får den bifogade schematiska uppställningen visa. (Bilaga 8).

Det finns en del oklarheter efter John Jennings död, men för den tid som är aktuell i denna uppsats, så har det inte någon betydelse.

Det som däremot är intressant är hur brukets ägarstruktur var vid 1860-talets början. För att få en klar bild av detta får vi gå tillbaka till 1823 när J.C.Pauli avled på sitt åttionde år och se vad som hände därefter.

 

 

Han hade fyra barn:

- Johan August Pauli, grosshandlare,

- Carl Fredrik Pauli, grosshandlare,

- Niclas Reinhold, vid kungliga livbeväringsregementet,

- Maria Lovisa, änka efter kammarherren J.H.Steuch.

 

Dessa kom att ärva Olofsfors bruk, vilket reglerades vid arvskiftet den 12 maj 1828.

Johan August Pauli avled 1847.

Carl Fredrik Pauli avled 18602.

 

13. ÄNDRADE ÄGARFÖRHÅLLANDEN 1862.

 

13.1. Auktion av Augusta Elisabeth Lewenhaupts fjärdedel i Olofsfors bruk.

 

Vid arvskifte efter Johan August Pauli år 1850 hade en fjärdedel tillfallit hans dotter Augusta Elisabeth Pauli. Hon gifte sig med greven och riddaren av franska hederslegionen Sten Axel Lewenhaupt den 26 april 1853.

När Augusta Elisabeth Lewenhaupt avled, efterlämnade hon två barn, Claes Axel August Lewenhaupt och Augusta Carolina Wilhelmina Lewenhaupt.

 

Boet var intecknat och konkursmässigt. I denna fjärdedel fanns det tre inteckningar, på sammanlagt 77 000 Rdr rmt. Fordringsägarna ville ha betalt, och därför kom också en auktion till stånd.

 

Denna fjärdedel skulle säljas med tillträdesrättighet från den 1 november 1862, med skyldighet för köparen att överta inventarier och balanser efter bokförda värden.

 

Tidigare hade det hållits auktioner både den 29 mars och den 16 augusti 1862 på grevinnan Augusta Elisabeth Lewenhaupts fjärdedel av Olofsfors bruk med vad därtill hörde. Något antaget bud hade man inte fått så man hade satt ut en ny auktion den 8 november 1862.

 

Vid auktionen hade Johan Holm det högsta budet på 64 000 Rdr Rmt. Budet upprepades flera gånger innan klubbslaget bekräftade det.

 

 

13.2. Auktion av Carl Fredrik Paulis fjärdedel.

 

Carl Fredrik Pauli avled den 3 juli 1860 i Travemünde, 67 år gammal . Han saknade egna bröstarvingar, varför följande blev sterbhusdelägare:

1. Systern, änkefru Maria Lovisa Steuch, född Pauli.

2. Den avlidne brodern Johan August Paulis också avlidna fru Augusta Elisabeth Lewenhaupts efterlämnade barn:

a) Claes Axel Lewenhaupt

b) Augusta Carolina Wilhelmina Lewenhaupt.

3. Avlidne brodern kapten Niclas Reinhold Paulis dotter Gustafva Maria Theresia, gift med kammarherren friherre Carl von Rosen.

 

Auktionens första del omfattade en fjärdedel av Olofsfors bruk med tillhörande sågverk, hemman och lägenheter. Dessutom 5/28 i lax- och nejonögonfisket i Lögdeå älv.

 

Första delen av auktionen hade följande villkor:

1. Den som ropade in den utbjudna fjärdedelen skulle lösa de andelar i skogslotter och hemman som inköpts sedan den statistiska tabellen hade upprättats den 5 mars 1861. Skogslotterna hade 50 års avverkningsrätt.

Vidare skulle inventarier, balanser och fordringar övertas, som de var i bruksboken vid tillträdesdagen den 1 november 1862.

2. Förvaltaren, hemmansbrukare, torpare och tjänare skulle behålla sina kontrakt och förmåner, tills dessa sades upp och vederbörande flyttade.

3. De personer som åtnjöt pensioner i brukningsrätt av jord eller andra förmåner skulle behålla dessa.

4. Som handpenning skulle 5 000 Rdr Rmt läggas för bruket och för hemmanen och skogslotterna 3 000 Rdr Rmt.

Därefter skulle för bruket betalas 5 000 Rdr var sjätte månad och för hemmanen och skogslotterna 3 000 Rdr varje år tills hela beloppet betalats.

För inventarier och balanser den 15 november 1862 10 000 Rdr, den 15 maj 1863 10 000 Rdr och den 1 maj 1864 återstoden, allt med 6 % ränta.

 

I den andra delen ingick

1/50 i Utögruvor

1/12 i Nygruvan i Norbergs bergslag.

1/16 i Hackspiksgruvan i Norberg bergslag, på villkor att förlagen för gruvorna skulle lösas, köpeskillingen betalas inom 8 dagar och tillträdet beräknas från den 1 november 1862.

 

Säljarna ville ha en halvtimme på sig för att anta eller förkasta budet.

 

Vid utropen hade Johan Holm högsta budet på totalt 67 000 Rdr Rmt. Men innan auktionen var slut trädde kammarherren friherre Carl Adam Jacob Raab samt kammarherren friherre Carl von Rosen in och erbjöd att de gemensamt skulle överta den del Johan Holm nyss ropat in för en summa av 67 500 Rdr Rmt.

Auktionsförrättarna godtog detta under förutsättning att överförmyndaren för Sten Axel Lewenhaupts omyndiga barn godkände det. Detta blev också fallet.

 

 

13.3. Auktion av Maria Lovisa Steuchs fjärdedel.

 

Denna auktion liknade föregående. Den delades i två delar på samma sätt.

Brukspatronen Mathias Steuch ropade in den första delen för 60 000 Rdr Rmt och den andra för 8 000 Rdr Rmt, totalt 68 000 Rdr Rmt.

Efter dessa utrop avslutades auktionen.

 

13.4. Den fjärde fjärdedelen.

 

Den fjärde fjärdedelen hade kapten Niclas Reinhold Paulis dotter Gustafva Maria Theresia ärvt av sin far. Gustafva Maria Theresia var gift med kammarherren och friherren Carl von Rosen, som senare kom att bli den delägare som hade kvar sin andel i Olofsfors bruk allra längst, dvs fram till år 1886, då Nordmalings Ångsågs AB köpte hela bruket. En ägofördelning för bruket fram till och med 1886 finns på bilaga 8.

 

 

14. FÖRÄNDRINGAR I OLOFSFORS BRUK EFTER 1862.

 

Tack vare de bouppteckningar som upprättades i januari 1861 efter Carl Fredrik Pauli, så får vi en god beskrivning av brukets omfattning och ägandeförhållande. Familjen Pauli hade haft bruket i egen ägo sedan 1787, dvs i 75 år. Den gamla familjestrukturen i bruket var bruten. Nu kom ägandet att spridas på andra och det blev egentligen bara Carl von Rosen och hans fru som förde familjens ägande vidare.

 

Efter auktionerna 1862 så upprättade de nya ägarna Johan Holm, Carl Adam Raab, Robert af Palin och Carl von Rosen ett förlagskontrakt den 24 november och bolaget kallades Joh. Chr. Pauli Co.

Vid bolagsstämman den 4 november 1863 begärde Mathias Steuch att få sluta som disponent för bruket och kamreren Johan Fredrik von Heidenstam utsågs till ny.

 

Den 20 augusti 1864 sålde Johan Holm sin fjärdedel av Olofsfors bruk till Nordmalings Ångsågs AB, som nu även var delägare i det bruk som aktiebolaget låg i konflikt med.

 

Johan Holm hade kvar sin fjärdedel mindre än två år, innan Nordmalings Ångsågs AB köpte in den. Anledningen till deras köp skulle vara för att utvidga deras trävarurörelse och att bedriva järnaffärer. Något bolag mellan Olofsfors bruksägare och Nordmalings Ångsågs AB ingicks inte, vilket också så småningom kom att komplicera verksamheternas drift.

1874 sålde Robert af Palin sina 3/8 till Nordmalings Ångsågs AB, som då kom att äga 5/8 av Olofsfors bruk.

År 1886 så sålde Carl von Rosen sina 3/8 till Nordmalings Ångsågs AB, som då blev ensam ägare till hela företaget.

 

Det förefaller som om det var en ren tillfällighet att Nordmalings Ångsågs AB blev delägare i bruket 1864. Den konkursauktion som hölls på Augusta Elisabeth Lewenhaupts fjärdedel gav inget acceptabelt bud förrän det tredje auktionstillfället. Stadsmäklaren Johan Holm hade i sin tur kvar den inropade fjärdedelen i cirka ett år och tio månader, innan han sålde den till Nordmalings Ångsågs AB.

Redogörelsen över de ändrade ägoförhållandena i bruket fram till och med 1860-talet har blivit tämligen utförligt behandlad, i avsikt att ge en klar beskrivning över hur familjeägandet upphör.

 

 

15. Pehr Schjåltz - förvaltare över Olofsfors bruk under 29 år.

 

En person som ofta förekommer i de olika protokoll som gäller Olofsfors bruk under 1860-talets tvister är förvaltaren Pehr Schjåltz. Förvaltarens uppgifter och ansvar var viktiga för brukets skötsel och drift.

 

Schjåltz var född 11 oktober 1810. Den 3 december 1839 blev Pehr Schjåltz antagen som förvaltare till Olofsfors bruk. Det var då Johan Chr. Pauli Co som var ägare till hela bolaget. Schjåltz var således 29 år när han började som förvaltare. Han var anställd med sex månaders uppsägningstid från ömse sidor. Inspektorslönen år 1860 var 10 tunnor råg (160 rdr rmt), 10 tunnor korn (120 rdr rmt) samt kontant betalning med 1500 rdr rmt. Dessutom ersättning för kosthåll, klädtvätt och uppassning för två bokhållare, tidningar under året, gästningspengar för de som hade affärer med bruket samt kosthåll, uppassning och klädtvätt för handelsbokhållaren till ett sammanlagt värde av 1050 rdr rmt.

 

Med en bruksanda och tradition att bruksföreträdarna kunde styra och ställa efter eget intresse, gjorde att 1860-talets allt intensivare kamp mellan bruket och ångsågsbolaget, tydligt visade att det inte längre var lika självklart att brukets synpunkter alltid vann. Detta förhållande fick också Per Schjåltz tydligt känna av. Vid många rättegångar under 1860-talet var han företrädare för Olofsfors bruk. Åtskillig tid torde ha gått åt till att delta i och förbereda dessa tvister.

 

Den 5 oktober 1867 fick Schjåltz en skriftlig uppsägning från P.Wikström J:or eftersom Nordmalings Ångsågs AB tänkte byta förvaltare. Som svar sade Schjåltz att han varken varit eller var förvaltare för bolaget, dvs gemensamt för båda företagen. I det läget ansåg Nordmalings Ångsågs AB det nödvändigt att genast antaga en ny förvaltare, så att inte bolaget skulle stå utan förvaltare. Till förvaltare utsågs då C.W. Winnberg. När han kom till bruket vägrades han tillträde, eftersom Schjåltz hade fått order av brukets disponent von Heidenstam att han inte fick släppa in någon medförvaltare.

Den 9 januari 1868 begärde Winnberg hos konungens befallningshavande om laga handräckning för att få bli inrymd vid bruket och få fri tillgång till bolagets alla räkenskaper.

Han fick sedermera tillträde till räkenskaperna.

 

Vid ett sammanträde med intressenter i Olofsfors bruk i Stockholm den 3 juni 1868 framkom det, att Pehr Schjåltz den 11 mars 1868 hade meddelat att han beroende på ålder och försvagad hälsa ville lämna sin befattning som förvaltare den 31 oktober 1868. De som närvarade vid mötet var Carl von Rosen, Robert af Palin, von Heidenstam och vid protokollet E. Heurlin. De godkände begäran och anslog 1000 Rdr rmt till avskedgåva.

I stället för pension hade Schjåltz fått ett kontantbelopp på 6000 Rdr rmt.

 

Trots att Pehr Schjåltz slutade som förvaltare 31 oktober 1868, så var han med på den rättegång som gällde Nordmalings Ångsågs ABs anläggning vid Rundviksklubben, som fortsatte den 11 mars 1869. När detta ärende fortsatte på lagtima ting den 16 september, så hade dock efterträdaren Leonard Lagerlöf även tagit över uppgiften att företräda Olofsfors bruksägare vid domstol.

 

 

16. TVISTER MELLAN OLOFSFORS BRUK OCH NORDMALINGS ÅNGSÅGS AB.

 

När verksamheterna vid Olofsfors bruk och Nordmalings Ångsågs AB kom att mötas, uppstod en mängd stridigheter, som kom att behandlas vid domstol. Tack vare dessa domstolsprotokoll, får man en god uppfattning om innehållet i dessa tvister.

Bland tvisterna är följande:

- fiskets öppnande vid Hyngelsböle,

- skadegörelse av flottare vid Hyngelsböle,

- tvist om flyttning av lax- och nejonögonfiske,

- anläggning av flottningsbommar i Hyngelsböle,

- anläggande av ångsågen vid Rundviksklubben,

- tvist om anläggande av ballastplats,

- laga skiften och oklarheter i samfälld mark och vatten

- utbrytning av Nordmalings Ångsågs AB ur Olofsfors bruk

- rätt till att granska brukets räkenskaper

- tvist om kvarstad

 

Det är således en mängd tvister, där någon börjar 1861 och där flera sträcker sig över flera år. Stridigheter företagen emellan sträcker sig in på 1870-talet. Tvisteämnena rör ett stort antal ämnen, som i sig kan vara ganska komplicerade och vid domstolsbehandling behandlas på ett juridiskt invecklat sätt. Frågan om skatte och frälsefisket i Lögdeälven har varit svår att få en klar bild av. Jag har försökt göra en historisk översikt av den, men där finns en del oklarheter. Frågan kring fisket har varit ett argument som tagits fram vid flera tillfällen vid rättegångarna, varför jag försökt att belysa det, i avsikt att se vilken dignitet detta argument egentligen hade.

 

16.1 Tvist angående ett avtal.

 

Denna skildring får börja med ett avtal som slöts mellan tre handelsmän i Nordmaling och sju byamän i Mjösjö den 6 oktober 1859. Handelsmännen var Gustaf Lundberg, August Thurdin och Carl-Erik Åström. Dessa var också de som kom att bilda Nordmalings Ångsågs Aktie Bolag. I avtalet lovade sju mjösjöbor att under 5 år, räknat från 1860 års början, sälja alla de bjälkar och allt sågtimmer de avverkade på sin skatteskog.

I avtalet står följande: "Emot det att Handlanderne G. Lundberg, A. Thurdin och C.E. Åström i Nordmaling åtagit sig att förskaffa oss fri flottning såväl i Mjösjöån som Lögdeå Elf genom Kungsådrans öppnande, förbinda vi oss att till nämnda Herrar framför andra under loppet af 5 år, ...".

Avtalets formulering visar att Lundberg, Thurdin och Åström försökte vara de virkesuppköpare som först skulle komma ifråga.

Sågtimrets pris skulle vara det, som var gångbart, eller det som man kom överens om vid leveransen. Virket skulle vara fritt från röta och rötkvistar och bjälkarnas minimimått var 12 alnars längd och 10 tum i fyrkant. Det var ordentligt stora stockar. 12 alnar är ca 7,2 m och med 10 tum i fyrkant blir diametern på stocken cirka 35 cm.

Virket skulle levereras ytterst i Mjösjön, så att det skulle kunna flottas vidare med vårfloden.

 

Handlarna Lundberg, Thurdin och Åström var inte nöjda med hur kontraktet efterlevdes och stämde Mjösjös byamän vid Nordmalings häradsrätt. Den 23 april 1861 bilades tvisten med en överenskommelse om att Mjösjö byamän skulle begära och fortsätta laga skifte tills det blev lagligen fastställt, samt därefter förbinda sig att fullfölja avtalet från den sjätte oktober 1859.

 

Det innebar att Mjösjö byamän skulle leverera lika mycket timmer och bjälkar som de under 1860 och 1861 sålt till Olofsfors bruksägare, nämligen 500 st såg2timmer och 130 bjälkar för år 1860 och 1000 st sågtimmer och 200 bjälkar för 1861. Bjälkarnas dimension skulle vara 10, 11 och 12 tum eller mer. Priset skulle vara till samma pris som Olofsfors bruksägare betalat. För de resterande tre åren skulle gångbara priser betalas.

Emot att Mjösjö byamän förlängde kontraktet ett år till skulle rättegångskostanderna kvittas. Denna överenskommelse blev ingiven till häradsrätten den 14 november 1861.

Både avtalet från 1859 och det här senare avtalet överfördes den 6 mars 1862 på Nordmalings Ångsågs Aktie Bolag.

 

Det här är ett exempel där det tydligt framgår att Olofsfors bruks företrädare och grundarna till Nordmalings Ångsågs AB, Lundberg, Thurdin och Åström, kom att engagera samma skogsägare för virkesleverans. I uppgörelsen mellan mjösjöborna och grundarna av Nordmalings Ångsågs AB, framskymtar konkurrensförhållandet när det gällde virkesleveranserna. Konkurrensen yttrade sig inte med högre priser på virket, utan mera genom att avtalsvägen förvissa sig om leverantörer. Förmodligen var detta märkbart för virkes-leveranserna till Olofsfors bruksägare, som sedan tidigare hade ett sågverk i Lögdeälven vid Hyngelsböle. Märk dock att tvisten i detta fall inte direkt gällde mellan bruksägarna och företrädarna för Nordmalings Ångsågs AB, utan gällde mellan mjösjöbor och Lundberg, Thurdin och Åström, men denna överenskommelse kom att direkt påverka virkestillgången för Olofsfors bruksägare.

 

 

16.2 TVISTER VID HYNGELSBÖLE.

 

Under våren 1861 kom ett flertal incidenter att äga rum vid Hyngelsböle. Det var i anslutning till den flottning som skedde i slutet av maj och början av juni. Den ena stridsfrågan är rubricerad som "Handräckningsmål angående fiskets öppnande vid Hyngelsböle." Det var en tvist som blev tämligen omfattande och berörde flottningsrättigheter och fiskerättigheter. Den andra tvisten verkade betydligt mindre och handlade om några flottares nedskräpning och skadegörelse vid älven i Hyngelsböle.

Dessutom kom laxfisket och bomanläggningar i Lögdeälven att genomgå rättslig prövning.

 

Lax- och nejonögonfisket i Lögdeå älv.

 

Eftersom fisket i Lögdeälven kom att bli en fråga som lyftes fram i de intressemotsättningar som bruket och bolaget deltog i, och det dessutom i handlingarna benämnes som ett krono- och frälsefiske, kan det vara av intresse att närmare betrakta dess bakgrund.

Dessa bakgrundsfakta går tillbaka till 1700-talet.

1710 hölls en värdering av vad kronofisket i Lögdeälven skulle kosta att lösas till skatt.

Den ränta som taxerats av Mo och Hyngelsböle byamän år 1637 för fisket var 6 lispund lax och 270 nättingar. Detta kunde räknas lika med 4 seland jord i hemmansränta. I Nordmalings socken gällde 8 Daler silvermynt (Smt) per seland, vilket skulle ge 32 Daler Smt.

Tingsallmogen frågade om någon bland byamännen var villig att betala mer för detta kronolaxfiske.

Jordägarna bjöd så 100 Daler Smt, men Laurentz Westman bjöd 103 Daler 21 öre 8 penningar Smt för detta fiske i lösen till skatt.

Detta blev också det högsta budet.

 

Den 17 februari 1713 utfärdades ett skattebrev av Kungl. Kammar Kollegii för Lorentz Westman å Krono lax- och nejonögonfisket "under skattemannabörd och rättighet till evertdelig tid ega som lag förmår". I handlingen gjordes ett förbehåll, där Kungl. Majt och Kronan förbehöll sig rätten att först få lösa in fisket om han eller hans arvingar skulle vilja sälja det.

I ett arrendekontrakt från den 28 oktober 1803, så upplät och arrenderade E.M. Westman sin andel eller 2/7 i det ärvda skattefisket i Lögdeå älv, till Olofsfors bruksägare. Arrendet löpte på 10 år, med 1/2 års uppsägningstid, och betalades med en halv tunna salt lax årligen.

Dessutom skulle arrendatorn ansvara för att skatten till Kronan betalades.

Den 22 november 1805 förvärvade brukspatron Johan Christoffer Pauli detta fiske.

 

Vid ett utslag den 16 december 1808 fick brukspatron J.C.Pauli vid Olofsfors bruk rätt "att den kronan behållna räntan av dessa skattefisken finge utbytas mot en Pauli tillkommande frälseräntefordran hos kronan i hemmanet Gärdesboda Sörgården nr 1 i Bäcks socken i Skaraborgs län."

Av denna anledning skulle så fisket få frälse natur.

 

Till Normalings häradsrätts ting den 21 februari 1816 så hade kronolänsman Nils Uneson samt klockaren och sockenskrivaren Jonas Arctaedius instämt brukspatron J.C.Pauli, som gemensamt med de förra ägarna i Lögdeälvens lax- och nejonögonfiske yrkat om att få anlägga en s.k. brattfallsbyggnad i Kodalsforsen.

Häradssynerätten företog en syn och föreslog att en brattfallsbyggnad skulle byggas tvärsöver Kodalsforsen. Den skulle anläggas 100 meter (170 alnar) nedanför yttersta änden av ängen Lågrödningen. Brattfallsbyggnaden skulle vara ca 2,4 m (ca 4 alnar) hög från botten och vara försedd med tre tinor. Byggnaden borde vara färdig innan 1 maj 1817.

 

Enligt ett arrendekontrakt från den 9 januari 1840 så upplät Carin Uneson sina 2/7 uti fisket till Olofsfors bruksägare under 10 år mot ett årligt arrende av 50 Rdr Bco, samt skyldighet att ansvara för räntan och övriga kostnader som härrörde från fisket.

 

I september 1850 så upplät Matthias Steuch å Olofsfors bruksägares vägnar under 3 års tid, räknat från 1851, den fjärdedel som Olofsfors bruk ägde av Öreälvens lax och nejonögonfiske till handlaren R.W. Häggström. Samtidigt arrenderade R.W. Häggström å sin svärmoders Unesons vägnar ut hennes 2/7 av Lögdeälvens lax och nejonögonfiske till Olofsfors bruksägare. Dessa två fisken bedömdes lika, varför de byttes och inga arrenden betalades ut.

Enligt ett fattat beslut den 7 september 1858, så förlängdes detta kontrakt på ytterligare 10 år, t.o.m. 1867 års slut.

 

I det lax- och nejonögonfiske som fanns i Lögdeälven från Kodalsforsen och nedströms, så ägde Olofsfors bruk 5/7 och hade ett avtal om de resterande 2/7.

 

I ett utdrag ur Nordmalings häradsrätts utslag den 8 mars 1865, så fick R.W. Häggström tillåtelse att på offentlig auktion till högstbjudande få auktionera bort de 2/7 i Lögdeälvens lax- och nejonögonfiske, som änkan Uneson genom gåvobrev gett till sina dotterbarn.

 

Enligt protokoll från den offentliga auktion som hölls i Sörbyn den 17 september 1866, så hade Håknäs sågverksägare genom handlaren O.E.Thurdin gett det högsta budet 2000 Rdr Rmt.

Omräknat till dagens penningvärde 79700 kr.

Detta belopp är relativt stort och fiskets betydelse måste ha bedömts rätt stor.

 

 

16.2.1 TVIST ANGÅENDE FISKETS ÖPPNANDE VID HYNGELSBÖLE.

 

I ett intyg som utfärdats den 28 maj 1861 av kammarskrivaren Per Grundberg och fjärdningsman A. Hörnström så framgår det att Olofsfors bruksägare i närheten av laxfiskebyggnaderna nära sågverket i Hyngelsböle ställt ut en rad träpålar mellan vilka de spikat bräder och på så sätt hindrat flottningen. Detta intyg har handlarna Gustaf Lundberg och August Thurdin skickat in till konungens befallningshavande i Västerbottens län och begärt att han skulle besluta att det här stängslet skulle tas bort. Enligt anmälan så var inte dessa byggnationer nödvändiga för fisket.

 

Redan den 29 maj 1861 utfärdade befallningshavande i Västerbottens län en resolution, där förvaltaren P. Schjåltz anmodades att ta bort de byggnationer som hindrade flottningen vid Hyngelsböle. Detta skulle ske direkt efter att han tagit del av resolutionen och att Lundberg och Thurdin hunnit lägga ut ledbommar, så att inte bjälkar och timmer skulle förstöra fiskebyggnaderna. De nedslagna träpålarna och de fastspikade bräderna, skulle tas bort så att en 4 alnar (ca 2,4 m) bred sluss skulle öppnas. Genom denna sluss skulle så Lundberg och Thurdin få flotta sina bjälkar och timmer under två dygn.

Därefter hade Schjåltz åter låtit stänga till fiskebyggnaderna och vattendraget. Lundberg och Thurdin begärde då ytterligare handräckning av Kungl Majts befallningshavande, som den 5 juni 1861 genom en ny resolution bestämde att byggnationerna vid fiskebyggnaden skulle återställas i det skick som bestämdes den 29 maj, så att lagstadgad bredd för flottningen skulle uppnås och att slussen skulle hållas öppen i två dygn till, eller t.o.m. den 7 juni.

 

Ärendet gick nu vidare till hovrätten, som gav utslag den 25 november 1861.

Olofsfors bruksägare invände mot att Kungl. Majts befallningshavande egentligen inte var behörig att ta befattning med målet, eftersom Lögdeälven var ett enskilt vattendrag, och enligt Kungl. brevet från den 8 april 1811, kunde inte flottning ske utan överenskommelse med vederbörande rättsinnehavare. Vidare sa man från Olofsfors sida att frågan om ett vattendrag var enskilt eller allmänt var en äganderättstvist och skulle avgöras i domstol. Tvisten om kungsådrans (beskrivs i nästa avsnitt) rätta läge tillhörde domstol och om Olofsfors bruksägare var skyldiga att lämna flottledsöppning för det ifrågavarande fisket, så var det domstolen som bestämde. Med hänvisning till det kungliga brevet, så var det landshövdingen som var den verkställande och inte Kungl. Majts befallningshavande.

 

Då Olofsfors bruksägare inte kunde styrka att de ägde laglig rätt att ensamma kunna nyttja Lögde älv för flottning och utestänga andra eller att de för fiskets del kunde stänga vattnet, så att flottningen hindrades, så fann hovrätten inga skäl att ändra i det beslut som befallningshavande fattat.

 

Ärendet gick sedan vidare till Högsta domstolen, efter överklagande av Olofsfors bruksägare och den 10 juli 1863 beslutade Kungl. Majt. att inte göra ändring i hovrättens domslut.

 

 

Begreppet kungsådra.

 

I ovanstående avsnitt nämns begreppet kungsådra, som troligen har kommit från äldre bestämmelser, som tillkommit för den enskildes rätt att skydda de fisken som låg högre upp i vattendragen. När sedan virkesägare började använda vattendragen som flottled, yrkade man att öppna vattenlederna med att hänvisa till bestämmelserna om kungsådra. Detta kan man hitta i 1734 års lag och i 1766 års fiskeristadga, där det står.." att 1/3 av vattnet skulle lämnas öppen, där av ålder kungsådra varit, men hälften mindre, där sådan ådra ej varit, men fiske ovanför ligger eller flottled varit nyttjad eller uppdämning å främmande ägor eljest kunde ske."

 

Flottningsbestämmelser.

 

Som nämnts så reglerades flottningen genom kungliga brev. Ett sådant brev är från den 11 december 1809, där det framgår att det var landshövdingarna som kunde förordna om flottning fick ske i vattendrag. Detta gällde även om strandägare bestred den.

I det kungliga brevet från den 8 april 1811 finns tillägget "att vad beträffar sådana enskilda vattendrag, där flott- och farled förut icke varit, och varest vid uppkommande rättegång, jord- och strandägare icke heller med stöd av lag och författningar kunna åläggas att sådana tillåta och öppna hålla, ankommer det endast på överenskommelse med ägarne till samma vattendrag, om och med vad villkor de till transport må nyttjas."

 

Den här bestämmelsen, som innehöll en ganska stark strandäganderätt, försvårade uppkomsten av nya flottleder, och gällde ända fram till 1880. Med stöd av samma rätt kunde en virkeshandlare skaffa sig ensamrätt till flottningen i ett vattendrag och på så sätt förhindra konkurrens.

 

I den här tvisten om flottledens öppnande i Lögdeälven, stödde sig Olofsfors bruksägare på innehållet i de kungliga breven, men hovrätten anförde i sitt utslag att det i målet endast var fråga om en begärd handräckning av Lundberg och Thurdin, för att få bort de hinder som stoppade flottningen av bjälkar och timmer. Därför fäste hovrätten heller inte något avseende vid de invändningar som Olofsfors bruksägare framförde.

 

 

16.2.2. SKADEGÖRELSE VID HYNGELSBÖLE.

 

Nästa tvisteämne har tagits från ett utdrag ur domboken från den 16 september 1861 i Nordmaling.

Det inträffade hade skett under flottningen under våren och stämningsansökan blev inlämnad den 7 juni 1861.

Här hade förvaltaren på Olofsfors bruk, Pehr Schjåltz, tagit ut stämning på 13 stycken personer. Som nr 59 i domboken togs målet mot Eric Lundgren i Västansjö upp.

Jag tycker att denna stämningsansökan får stå här i sin originalversion. De övriga stämningsansökningarna är tämligen likartade i sin formulering.

 

"Stämningsmemorial.

Som en mängd personer under innevarande vår obehörigen företagit sig att genom tramp och annan ohägn på ett högst betänkligt sätt skadat Olofsfors Bruksegare uti Hyngelsböle by ägande skatteägor så att därigenom bildats gångstigar såväl å Bruksegarnes slottesland som lindor och åker samt den på wåren naturligtvis upplösta jorden för jordbruket härigenom i högsta grad gjorts obrukbar, alltså och för att stävja en slik sjelfswåldighet, får jag å Olofsfors Bruksegares wägnar enligt bilagda fullmagt anhålla om laga kallelse och stämning till nästinstundande lagtima Hösteting med Nordmalings och Bjurholms Socknars tingslag å Eric Lundgren från Westansjö uti påstående att swaranden döms till böter efter lag och att ersätta den skada så å ägorna skett enligt synebetyg samt förpliktas ersätta alla i målet åbragta omkostnader, däruti äfven synkostnaderna.

Öppen talan är förbehållen uti allt vad med saken har gemenskap."

 

Vid samma ting var ytterligare tolv personer stämda av samma anledning.

Det förefaller att vara ett ganska litet brott som gjorts, men som ändå ledde till att i det här fallet 13 personer ställdes inför rätta. I alla fallen så var det förvaltaren P. Schjåltz på Olofsfors bruk som stämde personerna.

 

Vid rättegången erkände de åtalade att de sistlidna vår varit med i flottningen 2½ - 3 dygn på Lögdeå älv. Denna flottning hade de gjort för handlare August Thurdins och handlare Gustaf Lundbergs räkning. För att komma till flottleden hade de vandrat fram och åter över Olofsfors bruks inägor i Hyngelsböle by. Däremot bestred de att de skulle ha vållat någon skada.

Till vittnen hade käranden Schjåltz kallat in fyra vittnen. Dessa intygade att det vid "wårandstiden" hade "föröfvats ohägn å bemälda bruksägares åkrar, lindor och ängar i Hyngelsböle by så väl genom gångstigars och wägars upptrampande som ock derigenom att linor, båtshakar och jern med mera kastats efter här och der på marken".

De bestyrkte att August Thurdins och Gustaf Lundbergs flottningskarlar och även Olofsfors bruksägares arbetsfolk hade varit och gått här, men kunde inte avgöra i vad mån den ene eller den andre hade vållat skadan. Hela skadan kunde uppskattas till tio riksdaler riksmynt.

I häradsrättens utslag från den 14 november 1861 står följande för den åtalade Eric Bäckman.

 

"Då Swaranden Bäckman inför Rätten friwilligt widgått, det han, som sistlidne wår twå och ett halft å tre dygn för Handlanderna August Thurdins och G.Lundbergs räkning biträdt med flottning i Lögdeå elf, dervid åtskilliga gånger wandrat af och an öfwer kärandens inegor i Hyngelsböle pröfvar HäradsRätten, i stöd af 9de $ 25te Capitlet Byggninga Balken, rättvist fälla Bäckman att derför böte En Riksdaler riksmynt, men alldenstund i målet hörda wittnen intygat, att Handlanderna Thurdins och Lundbergs, utan äfwen Olofsfors Bruksegares arbetare dels genom tramp och dels på annat sätt föröfvat ohägn å Kärandenes åkrar, lindor och ängar i Hyngelsböle by. För den skull och enär wittnena icke tillika tilltrott sig, att på deras gångna ed bestämma i hvad mohn den ene eller den andre varit wållande till den å jordegorna timade samt till inalles tio Riksdaler Riksmynt uppskattade skadan anser sig HäradsRätten ej eller kunna, i saknad af tillförlitlig grund för skadegörelsens fördelning, någon slik ersättning Swaranden ådöma, hvaremot Bäckman åligger att icke allenast godtgöra wederparternas rättegångskostnader med ett skäligen bepröfwadt belopp af Fem Riksdaler, utan äfwen förnöja de i målet hörda wittnen med nio öre till Pehr Forsberg i Klöse samt Erik Jakobsson, Anders Johansson och Johan Jacob Blomqvist med tolf öre allt Riksmynt, till dem hvardera."

 

Utslagen för de övriga är likartade.

 

Dessa domar kom att överklagas och den 13 maj 1862 behandlades de i Svea Hovrätt. Då visades målet åter till häradsrätten som "har att detsamma ånyo företaga och dermed lagligen förfara." De yrkade skadekostnader som Olofsfors bruksägare krävt lämnades "utan vidare afseende".

 

Dessa tämligen bagatellartade förseelser, som de tretton flottarna blev stämda för, kan inte vara annat än ett försök från brukets sida att hindra den flottning, som Lundberg, Thurdin och Åström bedrev efter Lögdeälven.

 

16.2.3. TVIST ANGÅENDE FLYTTNING AV LAX-OCH NEJONÖGONFISKET.

 

Den 22 juli 1862 kom August Thurdin med fullmakter av sex hemmansägare att lämna in en stämningsansökan till häradsrätten på Olofsfors bruksägare, som ägde 5/7 av fisket och änkan Uneson, som ägde 2/7 av lax- och nejonögonfisket.

Stämningen avsåg att fisket måste flyttas tillbaka till Kodalsforsen från Kvarnforsen. Anmälarna menade att privilegierna för fisket hade legat i Kodalsforsen och att detta var fastställt i ett utslag av häradssynerätten från 1816. Det skulle även vara förbjudet att ha fisket stängt de tider av året då det borde hållas öppet.

 

Vid det lagtima tinget den 19 september 1862 så inställde sig Gustaf Lundberg som företrädare för bönderna och Pehr Schjåltz för Olofsfors bruk. Däremot kom inte Uneson och då ville inte Schjåltz gå i svaromål. För att ha uteblivit dömdes Uneson till en Rdr Rmt i böter.

 

Efter denna stämning skänkte Uneson bort sitt fiske till Robert Häggströms barn i det förra giftet, och han blev förmyndare för dem.

En förnyad stämning som var utställd på de rättmätiga ägarna inkom den 5 mars 1863.

 

Nästa uppgift jag hittat kring detta ärende är från den 17 september 1866, då det skedde en häradssyn vid Hyngelsböle.

Vid genomgång av den damm som anlagts där fastställdes att dammen var 150 fot lång. Det konstaterades att när vattenflödet inte var orimligt lågt, så lämnade slussarna fri uppgång för fisken, tillräckligt utrymme för en båtled samt möjlighet till flottning av timmer, där en ledbom skulle kunna leda flottningsvirket genom de båda slussarna närmast norra stranden.

 

Företrädaren för Olofsfors bruk, Schjåltz, var inte ovillig att anlägga en sådan bom om domstolen ansåg det nödvändigt. Däremot bestred han flyttningen av fisket till Kodalsforsen från det ställe det fanns vid dammen vid Hyngelsböle. Där hade det nyttjats en längre tid och han menade att det inte åsamkade någon enskild eller det allmänna någon skada. Dessutom hade man vid anläggningen av Hyngelsböle sågverk, sökt och fått tillstånd till uppdämningen. Dammens funktion var sådan, att det gick lättare att leda virket till den kanal som gick till sågverket och att det var lättare att få tillräckligt med drivvatten för sågverket då vattenståndet var lågt i älven.

 

Dessutom hade det funnits en mjölkvarn strax nedanför dammen som tillhörde Hyngelsböle byamän. Avsikten var att de skulle uppföra en ny kvarn på samma ställe och då utnyttja dammanläggningen. Det fanns lämningar av den gamla kvarnen och detta faktum bestred inte heller Gustaf Lundberg.

Häradssynerätten besökte ett ställe ungefär 600 m nedanför Hyngelsböledammen, där stränderna är branta och skogbeväxta och forsen stenig. Där fanns vid södra stranden en stenarm, men vid den norra stranden kunde ingen strömbyggnad upptäckas. Schjåltz bestred att det kunde röra sig om någon rest från någon fiskebyggnad utan i stället rörde sig om någon byggnation för flottningen.

Lundberg kallade nu tre vittnen, en från Mo, Gustaf Molin, en från Lögdeå, Olof Nilsson, och en från Hyngelsböle, Johan Eriksson.

Molin som var 71 år meddelade att han inte bara varit med vid den syn som gjordes i juni 1816 på platsen där kronolänsmannen Uneson och klockaren J.Arctaedius skulle uppföra en brattfallsdamm, som var ca 2,4 m hög från botten och försedd med två tinor, utan att han även varit med vid byggandet av den här fiskeinrättningen.

1817 hade dock vårfloden tagit den. Molin gick ed på att det var på det besökta stället i Kodalsforsen som Uneson och Artaedius uppförde fiskebyggnaderna efter synen 1816.

Johan Eriksson, 63 år och Olof Nilsson, 64 år hade samma vittnesmål.

 

De olägenheter som skulle uppstå för Olofsfors bruksägare om fisket skulle flyttas till Kodalsforsen, var att fiskebyggnaderna då skulle hindra brädflottningen från Hyngelsböle sågverk.

I tingsrättens utslag i december 1866 beslutades att fisket inte behövde flyttas till Kodalsforsen.

 

Den fråga som inställer sig är om fisket var så viktigt som det görs gällande eller om det var ett argument som man använde sig av därför att det fanns klara bestämmelser omkring.

 

 

De slutsatser man kan dra är att frågorna kring fisket aktualiserades när flottningen i Lögdeälven blev allt mer omfattande. Så länge som det bara var Olofsfors bruksägare som flottade sitt virke, så hade liknande konflikter inte uppstått, men när nu andra intressenter blandade sig i verksamheten och ville ha en fri flottled, blev förhållandet ett helt annat.

Frågorna kring fisket var väl reglerade och med de rättigheter som Olofsfors bruksägare förvärvat sig, betraktade de sig mer eller mindre som ägare till vattendraget.

Fisket kom således att bli ett argument som lyftes fram i de stridigheter som uppstod.

Den ekonomiska betydelsen av fisket var kanske inte helt avgörande, även om dess betydelse inte var obetydlig. År 1860 så sålde Olofsfors bruk 8 tunnor 1 balja lax, till ett värde av 742 rdr rmt. Som jämförelse kan sägas att den smed som tjänade bäst under samma år i bruket, tjänade 854,44 rdr rmt.

 

Trots denna ekonomiska betydelse så var ändå hotet om en trävarukonkurrent av vida större ekonomiskt slag.

 

 

16.2.4. TVIST OM BOMANLÄGGNINGAR VID HYNGELSBÖLE.

 

Det tvåramiga finbladiga sågverket som Olofsfors bruksägare hade haft i Leduån, men den 23 december 1842 fått tillstånd av konungens befallningshavande att flytta till Hyngelsböle, hade anlagts nedanför Hyngelsböle by där bruksägarna hade förvärvat sig dammfäste och en användbar plats för sågen.

Nedanför sågen började Kodalsforsen, som var ca 1250 m.

 

I ett utslag, från den 15 april 1863, som vunnit laga kraft, så hade Kungl Majt och Rikets Kammar Collegium beslutat att Lögdeälven skulle vara en allmän flott- och farled. Carl von Rosen och Robert af Palin som tillsammans ägde 3/4 av Olofsfors bruk, hade sökt tillstånd att få begagna de två bommar som fanns vid Hyngelsböle. Den ena skulle tjänstgöra som timmermagasin och den övre bommen skulle fungera som en bom, där det skulle gå att gallra bort andras virke som flottades i älven. Den karta över Hyngelsböle som finns som bilaga visar sågverkets placering vid älven.

 

I ansökan hade framförts behovet av att kunna hindra virket från att gå förlorat och föras ut till havet. Tingsrätten ansåg att bommarna skulle få vara kvar, då Olofsfors bruksägare själva ägde hemman i Hyngelsböle och även den 7 november 1861 i kontrakt fått övriga hemmansägares lov att få använda stränderna till timmerupplag och även att få uppföra kistor och byggnader som behövdes för flottningen. Beslutet byggde dock på några villkor.

 

1. Den nedre bommen skulle minskas, så att avståndet mellan bommen och norra stranden blev minst 25 alnar (ca 15 m).

2. Vid den utskärning, dvs den erosion som uppstått i den norra stranden, skulle en skyddande stenmur uppföras för att förhindra fortsatt erosion.

3. Att bommarna skulle hållas i gott skick och besiktigas varje år innan flottningen.

 

4. Om inte dessa tre tidigare punkter uppfylldes, skulle inte bommarna mellan dykdalberna få läggas ut under flodtid.

5. Att Olofsfors bruksägare var skyldiga att så skyndsamt som möjligt och på egen bekostnad, skicka ut andras flottningsvirke så fort som det gick. Om de medvetet fördröjde utskickandet av virke kunde de bli ansvariga att erlägga skadestånd, eller att konungens befallningshavande beslutade om vilka åtgärder som skulle vidtagas.

6. Även om de tidigare punkterna hade genomförts och ändå någon skada skedde, så var bruksägarna ändå skyldiga att ersätta skadan.

 

Företrädare för Nordmalings Ångsågs AB hade varit motståndare till bominrättningarna och menade att dessa bommar hade orsakat de utskärningar som bildats i norra stranden, när mycket timmer i älven ledde vattnet mot stranden. Dessutom så orsakade den jord som fördes bort, stora skador på ägor i Lögdeå och Mo. De menade vidare att det virke som inte var Olofsfors bruksägares, skickades ut så sent från bommarna att vårfloden hade hunnit förbi, varför virket kom att fastna i Kodalsforsen. Detta virke kom då inte ner till kusten och om det låg kvar till nästa vår kunde isläget göra att det åkte med ut till havs.

Under flottningen 1865 hade 6-700 sågtimmer som hörde till Nordmalings Ångsågs AB blivit kvarliggande i Kodalsforsen.

 

En annan farhåga som också hade förts fram var att det kom så mycket virke in i bommarna under flottningstiden, så att det var risk för att bommarna skulle gå sönder och virkesmassorna orsaka stora skador nedströms. Där anfördes speciellt farhågorna på att landsvägsbron mellan Lögdeå och Mo skulle förstöras.

Bommarna vid Hyngelsböle ansågs vara hinder för allmän flottning i älven.

 

Olofsfors bruksägare anklagades för att de försökte fördröja virket, som ägdes av Nordmalings Ångsågs AB, vid Hyngelsböle.

Vid rättegång den 20 september 1867 hade Olofsfors bruksägare åberopat ett flertal vittnen. Det framkom att Olofsfors flottare vid Hyngelsböle försökte skicka ut virke, som inte hörde till Olofsfors, så fort som möjligt.

Ibland hade till och med Nordmalings Ångsågs ABs eget flottningsfolk stängt till flottleden med 18-20 alnar långa bjälkar, för att hinna reda ut virke längre ner i Kodalsforsen.

Det hände dock att virke som tillhörde Nordmalings Ångsåg blev uppdraget och inte skickades iväg förrän efter flera månader.

Att däremot något virke skulle ha blivit uppsågat vid Hyngelsböle sågverk visste inget vittne något om.

 

Vid den här tvisten menade Nordmalings Ångsågs ABs företrädare att Olofsfors bruksägare lät virket dröja vid Hyngelsböle innan det skickades ut ifrån skiljebommen. Å andra sidan så påpekade bruksägarna att de blivit ombedda av G. Lundberg att inte skicka ut mer virke från Hyngelsböle. I ett brev till P. Schjåltz skriver G. Lundberg "För Guds skull skicka intet ut mera timmer i Hyngelsböle." Detta hände under flottningen på våren 1865 med ett ovanligt högt vattenstånd i älven.

 

I ett yttrande till rätten från G. Thorsen, inspektor för Nordmalings Ångsågs AB, framhöll han nödvändigheten av att låta Lögdeälven vara en flottningsled, som inte blev avstängd i Hyngelsböle av bommar över hela älven. Han pekade vidare på den betydelse det var för Bjurholms och Fredrika socknar med en möjlighet att kunna ha en fri flottled.

 

I samma yttrande sade Thorsen, att Olofsfors bruksägares erbjudande om att avhjälpa de olägenheter som fanns vid Hyngelsböle, inte gick att lita på, då det förutsatte att Olofsfors bruksägare skulle upphöra med sin gamla taktik att hindra och trakassera Ångsågsbolagets flottning. Att bruksägarna skulle följa mera tidsenliga och sunda åsikter betvivlade han.

Detta påstående visar på ett resonemang, där Thorsen klassar bruksägarnas sätt att handla, som något ålderdomligt och inte passande för den tid som var aktuell.

 

 

16.3. TVISTEN ANGÅENDE FÖRLÄGGNINGEN AV NORDMALINGS ÅNGSÅG.

 

Den 9 november 1861 inkom följande skrivelse till konungens befallningshavande i Västerbottens län.

 

"Som vi hafva för avsigt att, inom Nordmalings socken, antingen vid s.k. Rundviksklubben, hörande till Lögdeå by och liggande på vestra sidan af Nordmalingsfjerden, eller å Mo bys egor vid Lögdeå elf, uppföra en såg, att drifvas medelst ångkraft; så våga vi härigenom ödmjukast anhålla om tillstånd dertill samt att Konungens Befallningshafvande behagade förordna om syn och undersökning å nämnde ställen.

Umeå den 9 november 1861.

G. Lundberg C.E. Åström Aug. Thurdin

ge Chr. Huldt enligt fullmakt."

 

Fullmakten är daterad den 7 november 1861.

 

Redan den 9 november så anmodades domhavande att verkställa syn och besiktning för ångsågens anläggning. Sedan häradssynerättens protokoll inkommit skulle landskontoret vidta vidare åtgärd.

 

Den 6 december 1861 sammanträdde häradssynerätten.

 

Alternativ 1, Rundviksklubben.

 

Ett kontrakt hade upprättats den 29 oktober 1861 mellan Gustaf Lundberg, Carl Erik Åström och några byamän i Lögdeå.

I kontraktet preciserades ett område vid Rundviksklubben vilket såldes till Gustaf Lundberg och Carl Erik Åström för en köpesumma av 2000 riksdaler riksmynt. Fem hundra betalades vid kontraktets upprättande och femtonhundra skulle betalas sex månader senare.

 

I övrigt bestämdes följande:

1) Väg till och från ångsågen skulle köparna få anlägga "å dertill lämplig och behöflig mark", men underhållet både vinter och sommar skulle köparna själva stå för.

2) Säljarna förbehöll sig rätten till fri väg för att frakta kreatur till Kallskäret.

3) Skada som åsamkades fiskeredskap skulle ersättas efter tre godemäns värdering.

4) Köparna skulle inte, utom i nödfall, få lägga till med några flottbommar vid någon plats vid Nordmalingsfjärden, norr om den nordligaste eller söder om den sydligaste upptagna punkten som angavs i kontraktet. Säljarna kunde inte påräkna båtlänningen eller annars vara till hinder vid sågen, brädgården eller timmermagasinet.

5) Den upplåtna platsen skulle noggrant kartläggas och beskrivas av lantmätare.

6) Om det i någon punkt fanns något som stred mot gällande lag, så skulle det rättas till, utan att kontraktet skulle kunna sägas upp.

 

En karta över Rundviken och dess omgivningar upprättades av lantmätaren E.G. Huss, där de upplåtna ägostyckena preciserades.

På denna karta upptogs ett större område till handlarna Lundberg och Åström, än vad som hade tagits upp i köpekontraktet. Detta faktum togs också upp av nämndemannen Wiklund. Med anledning av denna anmärkning så menade Lundberg och Åström att deras önskan inte var att få utrymmet för såganläggningen större än vad som ingick i kontraktet.

På fråga från domhavanden till Lundberg, Åström och de närvarande hemmansägarna i Lögdeå, framgick det att det upplåtna området för såganläggningen vid Rundviksklubben inte utgjorde någon samfällighet utan tillhörde bönderna Johan Häggström, Per Jakobsson, Jon Jonsson och Johan Hörnström.

Detta senare påstående höll dock inte förvaltaren på Olofsfors bruk, Pehr Schjåltz med om. Han menade att uppgrundningen, dvs. det område som landhöjningen bildat, vid Rundviksklubben ingick i en bysamfällighet och hade inte ingått i det storskifte av Lögdeå bys skogsmark som påbörjades 1825 och fastställdes år 1827.

 

De sökande menade att Olofsfors bruksägare redan 1770 fått sin skogsmark utbruten från Lögdeå bys skogsmark och att denna utbrytning hade fastställts av Nordmalings häradsrätt den 19 mars 1773.

Något stöd för att någon del av stranden skulle vara en samfällighet påstods inte finnas. Vidare menade man att den uppkomna uppgrundningen tillhörde den hemmansägare, vars skifte sträckte sig ända ner till vattnet. Dessutom påstod man att Olofsfors bruksägare hade fått vida större område av uppgrundningen när deras skogsmark bröts ut 1770.

 

Bruksförvaltaren Schjåltz hävdade dock att uppgrundningen vid Rundviksklubben och fiskevattnet därinvid var en gemensam ägodel för alla hemman i Lögdeå by.

 

Vid detta motstånd så meddelade de sökande nu, att om de inte skulle kunna anlägga ångsågen på det här området som hörde till Lögdeå by, så var deras önskan att anlägga sågen inom Mo bys ägor.

 

Alternativ 2, Gåsholmen.

 

Sjökaptenen O.Löfgren hade med August Thurdin, Carl Erik Åström och Gustaf Lundberg den 18 juli 1859, tecknat ett kontrakt över ett område som hörde till Mo by .

 

I detta kontrakt så upplät och bortarrenderade O.Löfgren halva sin andel i den s.k. Gåsholmen på femtio år. Området låg vid Lögdeå älv och var ett till två tunnland stort. Arrendet skulle vara trettio riksdaler riksmynt per år samt följande villkor:

 

1) Med arrendet skulle halva vattnet, som rann på södra sidan av holmen medfölja, så långt som den bortarrenderade marken sträckte sig. Dessutom hela gamla ån, som gick på norra sidan. Arrendatorerna fick även löfte att senare fritt få uppmuddra den för att kunna utnyttja den till timmermagasin, utan att någon ersättning skulle utgå. Däremot skulle inte notfiske få förekomma på södra sidan av andra än Mo byamän.

2) Om den utarrenderade platsen skulle användas till en ångsåg, ville han bli ägare till en aktie, om antalet bestämdes till 25.

3) Väg skulle få göras tätt vid älvskanten över Löfgrens skogsskifte. Han förbehöll sig rätten till fri väg för kreaturen över den s.k. gamla ån.

4) "detta kontrakt blir för mig bindande från nedanskrifne dag, men arrendatorerne få åtnjuta sex månaders uppsägningstid och att dessa icke må erlägga något arrende förrän de taga egan i besittning, hvilket i alla afseenden bör ske inom ett år från nedanskrifne dag."

 

Efter genomförd syn förordade häradssynerätten att området vid Rundviksklubben vore bättre. Dels därför att på Gåsholmen fanns det inte så säker byggnadsgrund, dels så låg holmen just vid Lögdeälvens utlopp och man bedömde faran för att störa fiskens uppgång i älven som stor. Dessutom skulle det vara förenat med stora kostnader att muddra upp den s.k. gamla ån för att där kunna göra ett timmermagasin.

Dessa nackdelar bedömdes inte finnas vid Rundviksklubben.

 

Det är klart att en lokalisering av en ny ångsåg vid Lögdeälvens mynning upplevdes som en stor konkurrent för Olofsfors bruksledning.

 

I det följande inlägget av Pehr Schjåltz protesterade han mot både att en ångsåg skulle anläggas och även mot att bommar och andra byggnader skulle finnas.

Olofsfors bruksägare ägde 1/8 av Lögdeå by, eller 10 1/2 seland, och i Mo by mer än hälften, eller 24 23/60 seland. Schjåltz höll med om att inägorna i Lögdeå var delade, och att ängar och skogsmarker hade genomgått storskifte, men menade att byamännen i Lögdeå upplåtit området vid den s.k. Rundviksklubben enbart av den tillfälliga penningvinsten.

 

I inlagan sade Schjåltz ..."Om så är förhållandet, får jag å Olofsfors Bruksegares wägnar mot ett sådant sjelftaget, dem ohörda begånget handlingssätt på det kraftigaste protestera och yrka ogillande och undanröjande af hvarje aftal om ifrågakomne lägenheter, som kunna hafva skett utan Bruksegarnas hörande och bifall."

Här betonade han att Rundviksklubben inte var någons enskilda egendom, utan en gemensam angelägenhet för Lögdeå byamän, där alla skulle ge sitt bifall för dess upplåtelse.

 

Därefter togs fisket in i argumenteringen. Enligt ett skatteinstrument så var Lögdeå by skattlagt för sikfiske i både fjärden och älven, fiskevattnet var inte skiftat och var därför en gemensam angelägenhet för byn. Vid Rundviksklubben och därintill hade lögdeåborna dragit not tidigare och om man nu upplät detta område skulle notfisket helt förstöras. Dessutom skulle fisket i älven bli helt fördärvat. Detta skulle då även drabba Mo byamän och även lax och nejonögonfisket för Olofsfors bruksägare.

 

Att de sökande, G. Lundberg, A. Thurdin och C.E. Åström, även avtalat om en annan plats, tyckte Schjåltz visade att även de var tveksamma till anläggningen vid Rundviksklubben. När det gällde kapten Löfgrens hemman, så fick han själv föra sin talan, men Olofsfors bruksägare hade ett tecknat arrendekontrakt med grannen Jakob Lögdin och skulle inte tillåta någon grävning i den uppgrundade s.k. timmerån eller någon inledning av vattnet från den stora älven.

Även här var fisket oskiftat och Schjåltz bestred "på det högsta att någon byggnad, vare sig duc d'alber , kistor, bommar eller andra, må i elfven eller fjärden uppföras."

 

Schjåltz yrkade att de sökande skulle tvista om äganderätten inför domstol med Olofsfors bruksägare.

 

Därefter kom Schjåltz i sitt inlägg in på det som direkt berörde Olofsfors bruksägare och deras verksamhet. Jag citerar hela detta stycke.

"För den oförmodade händelse att SyneRätten finner sig oförhindrad, oaktadt hvad jag anfört och visat, att till slutligt afgörande företaga sjelfva såganläggningsfrågan, får jag fästa SyneRättens uppmärksamhet derpå att uti Lögdeå elf vid Hyngelsböle redan finnes ett previligieradt finbladigt Sågverk; att Landshöfdinge Embetet visserligen förklarat, att flottning af trävirke uti Lögdeå elf må ega rum till den 5 juni på våren, men att detta utslag, såsom öfverklagadt, ännu icke är gällande och att samma Embete förklarat sig för närvarande på anförde skäl icke kunna medgifva allmän flottning uti de större vattendrag, som i Lögdeå elf nedfalla.

Det är väl sant, att en hvar eger sin egen sak böta; men då lagen, som icke gör någon skillnad ehvad sågverk drifves med vatten eller annan drifkraft, stadgar, att äfven vid anläggning af husbehofssågar, undersökning om skogstillgången skall ske, har den säkerligen velat förebygga obetänksamma anläggningar och jag hemställer derföre om ej en sådan undersökning äfven här är af nöden.

Sluteligen och då en ångsågsanläggning uti ett så ringa vattendrag, som Lögdeå elf och i bredd med en derstädes redan uppförd och previligierad finbladig sågqvarn, otvifvelaktigt skall hafva till följd, den redan nu högst medtagna skogens totala förstöring och således äfven från allmän synpunkt är till mera skada än gagn, samt omintetgöra Lögdeå och Mo skattemannarätt till fiske, hoppas och yrkar jag att ansökningen måtte afslås."

 

I detta avsnitt är det ju tämligen tydligt och klart formulerat att det är ett hot mot Olofsfors sågverk i Hyngelsböle och en farhåga att virket inte ska räcka till för båda anläggningarna.

Att virkesbristen också blev verklighet kan kanske styrkas av ett brev som inspektorn Guldbrand Thorsen, Nordmalings Ångsågs AB, skrev den 21 oktober 1879 till P.Wikström. Där sade han att det knappast fanns någon nämnvärd skog att köpa längs deras vattendrag, dvs Lögdeälven. Han underhandlade med ägare inom lappmarken, men de hade inte antagit hans bud. Han fortsatte i brevet "Måtte avvittringen inom Lappmarken snart bringas till ett godt slut så att man finge påräkna mera timmer såväl från skatte-, som kronoskogarna till hjelp och lindring för våra skogar på nedre landet, som nu blifvit nog hårt anlitade."

 

För att visa att fisket vid Rundviksklubben inte var så stort nu, så kallades vittnen av de sökandes företrädare, häradshövdingen Huldt. Enligt vittnesutsaga nämndes att ett någorlunda lönande sikfiske hade för länge sedan bedrivits vid norra Rundviksklubben, men hade försämrats alltmer. Olofsfors bruksägare brukade inte idka fiske där, utom en höst för 7-8 år sedan. Då blev övriga hemmansägare missnöjda och fick till stånd en rättegång mot bruksägarna. Tvisten slutade med förening.

Fisket i södra Rundviken var mest löja, abborre och annan smärre fisk. Vittnet och hans son hade arrenderat fisket i Norra Rundviken under hösten och "der haft ute fiskebragder, men ändock blott erhållit vid pass ett lispund sik." Fångsten var inte tillräcklig för att ens motsvara arbetskostnaderna.

Vittnet Johan Olofsson fick en särskild fråga om uppgrundningen av Nordmalingsfjärden och svarade då att Olofsfors bruksägare erhållit en ännu större landvinning än vad övrige byamän i Lögdeå hade fått.

De andra vittnena hade likartade uppgifter att lämna om fisket.

 

Bruksförvaltaren Schjåltz höll dock inte med att Olofsfors bruksägare hade fått större landvinning än de andra. På yttrande om fisket menade han att fisket i allmänhet under året i området hade varit dåligt.

 

Häradssynerättens beslut.

De protester som lagts fram för ångsågens anläggning ansåg inte rätten hade någon betydelse. Då de sökande skaffat sig dispositionsrätt för de platser som krävdes för anläggningen så tillstyrkte häradssynerätten att en ångsåg skulle få anläggas, med Rundviksklubben som första alternativ. Sågen skulle vara en ångsåg med dubbla ramar och två centrumsågar.

Därmed överlämnades frågan till Kungl. Majts befallningshavande för slutlig prövning.

 

Frågan kring anläggningen vid Rundviksklubben kom även att behandlas i ett flertal rättegångar från 1868 till 1872.

 

I rättegången från september 1868 så kom stämningsorsakerna

att gälla Nordmalings Ångsågs ABs rätt till området vid Rundviksklubben, att de byggnationer som hade gjorts på mark och i vatten skulle avlägsnas, att ersättning skulle utgå för att området hade använts, att området skulle återställas i behörigt skick och att ersättning skulle utgå för orsakade skador.

 

Då G. Lundberg inte fått fullmakt av de frånvarande Åbom och Wikström, så gick han ej i svaromål.

Olofsfors bruksägare hade kallat tre vittnen angående fisket och dessa fick också framföra sina vittnesmål. Vad dessa vittnesmål gick ut på var att fisket inte kunde utföras nu, när Nordmalings Ångsågs AB hade anlagt timmerbommar där.

Rättegången sköts upp till våren 1869.

 

Häradsrätten behandlade ärendet vidare den 11 mars 1869. Trots att Pehr Schjåltz hade slutat som förvaltare förde han ändå brukets talan vid rättegången. Med en mängd handlingar försökte han nu övertyga rätten om att Olofsfors hade rätt. De argument som användes var egentligen de som tidigare hade förts fram. Men det fanns en del nytt.

 

Man försökte att visa att de kartor som upprättades 1770 och 1771 samt vid laga skifte 1825 inte var korrekta. Detta hade till och med lantmätaren Karl Ulfhjelm intygat. Det gällde fyra områden vid Rundviksklubben som saknades på dessa kartor och således inte ingick i storskiftet, varför dessa områden borde betraktas som en för Lögdeå by gemensam angelägenhet.

Två holmar som på kartan från 1770-1771 hade utmärkts med nr 155 fanns inte upptagna på storskifteskartan från 1825. Detta intygades av N. Södergren på Kungl. General Landtmäteriet i Stockholm. I intyget framgick det vidare att det inte hade förts in någon ägofigur med namnet Rundviksklubben och att detta område således inte hade tillförts något visst hemman.

 

Ärendet kom att skjutas upp till det lagtima tinget på hösten 1869.

 

Vid detta ting som hölls den 16 september 1869 kom utslaget den 30 december. I detta utslag beslutades att en häradssyn skulle genomföras under sommaren 1870.

Vid synen genomfördes en kontrollmätning för att styrka att Rundviksklubben inte ingått i det storskifte som genomfördes 1825. I ett intyg som utfärdats av en auskultant vid lantmäteriet, Carl A. Sjöberg, hade han intygat att Rundviksklubben måste ha ingått i skiftet. Mätningen kom dock inte att påverka rättens utslag, vilket blev att ingen vikt fästes vid de invändningar som Olofsfors bruksägare hade fört fram.

 

Där lämnar jag denna långdragna process.

 

 

16.4. TVIST OM ANLÄGGNING AV BALLASTPLATS.

 

Den 18 augusti 1862 hade det verkställts utstakning och upprättats en karta över en ballastplats vid ångsågen vid Rundviksklubben.

Ansökan hade lämnats in av Nordmalings Ångsågs AB och protester mot det kom från Olofsfors bruksägare.

Vid stranden skulle brobänkar inrättas på ett djup av minst 10-12 fots djup och från strandlinjen skulle mark avsättas 25 alnar uppåt land.

Invändningar mot detta var att för att erhålla ett djup av 10-12 fot skulle det behövas 55-170 alnar (ca 30 - ca 100 m) av vattnet. Detta skulle innebära att sikfisket skulle förstöras, farleden skulle ändras och området skulle inta oskiftat vatten.

 

Den 8 juli 1864 avgav Kongl Majt en resolution som tillstyrkte denna anläggning.

 

 

 

16.5. BEGÄRAN OM KVARSTAD AV PLANKOR OCH BRÄDER.

 

Disponent G. Thorsen begärde den 20 december 1867 hos konungens befallningshavande i Umeå att tillverkningen av bräder och plankor i Hyngelsböle skulle beläggas med kvarstad.

 

Nordmalings Ångsågs företrädare ville få dela virket redan vid sågen i Hyngelsböle, men detta ville inte Olofsfors bruksägare, som i stället ville att delningen skulle ske vid Leduåhalsen, där Olofsfors hade sin lastageplats. Ångsågsbolaget 2ansåg att kostnaderna för transport från Hyngelsböle blev större, när de inte själva fick transportera virket därifrån. Detta berodde på att bolaget hade ett flertal personer anställda som bolaget hade fordringar hos. Dessa personer skulle kunna betala av på dessa skulder genom att köra virket.

 

Anledningen till att förvaltaren Schjåltz inte ville dela virket i Hyngelsböle var dels att en del av virket fanns vid lastageplatsen vid Leduåhalsen, att en del var upplagt på en backe vid Hyngelsböle och att det som dagligen tillverkades skulle vara tidsödande att dela där.

 

Thorsen gav följande förklaring till vad som hänt tidigare.

Grosshandlare Wikström hade på bolagsstämma med Olofsfors bruksägare fått i uppdrag att sälja virket från Olofsfors sågar. Schjåltz vägrade att följa de föreskrifter som Wikström gav honom.

Då begärde Wikström kvarstad på tillverkningen av Olofsfors bruks tillverkning av plankor och bräder. Denna kvarsta2d bröt Schjåltz och delade virket mellan von Rosen, Palin och Nordmalings Ångsågs AB med lottdragning vid Leduåhalsen.

 

 

16.6. TVIST OM DELNING AV OLOFSFORS BRUK.

 

Den 28 juli 1870 hölls ting med Nordmalings tingslags häradsrätt, angående en begäran av Nordmalings Ångsågs AB, att få bryta ut sin fjärdedel av Olofsfors bruk med hemman och lägenheter som hörde till.

Olofsfors bruksägare Carl von Rosen och Robert af Palin, företrädda av förvaltaren Leonard Lagerlöf och häradshövdingen F.H. Bagge, hävdade att Olofsfors bruks rörelse drevs med bolagsmän. Detta gjordes dels med en tyst överenskommelse, dels med ett verkligt ingånget avtal.

 

Den tysta överenskommelsen syftade på att sedan Nordmalings Ångsågs AB hade köpt en fjärdedel av bruket, så drevs rörelsen vid bruket gemensamt och detta sambruk inte ifrågasattes av företrädare för Nordmalings Ångsågs AB under ett flertal år.

 

Det verkliga avtalet som åsyftas är från ett sammanträde som hölls den 15 december 1864 med delägarna i Olofsfors bruk. Detta bestämdes sedan herrar Pauli & Co förklarat att de inte längre ville förlägga bruket. Ordalydelsen är " ...sjelfve tillskjuta erforderliga medel till Brukets, Sågverkets, Grufvornas och dermed sammanhängande hanteringars, händelsers och rörelsens fortfarande och jemna drift, så att, i händelse mot all förmodan, någon af Intressenterna skulle åsidosätta sin skyldighet, att i förhållande till sin egande andel af bruket, förlägga egendomarna, disponenten skulle ega rätt att för den försumliges räkning och kostnad, på bästa möjliga sätt anskaffa erforderliga penningar."

 

Detta menade man var bevis för att det hade gjorts en överenskommelse om samdrift av rörelsen.

Nordmalings Ångsågs AB hade tidigare begärt att särskilt få förvalta sin fjärdedel i bruksegendomen, men Kungl. Majt hade i en tidigare dom den 15 oktober 1868 beslutat att eftersom Nordmalings Ångsågs ABs andel i Olofsfors bruksegendom inte var särkilt utbruten, så kunde inte särskild förvaltning bli aktuell. Dessutom hade man utsett en gemensam disponent, varför inte Nordmalings Ångsågs AB ensidigt kunde bryta avtalet.

 

Häradsrätten beslutade att utbrytning inte kunde ske från bruket utan att det uppstod skada för de övriga delägarna

 

Ärendet gick sedan vidare och den 5 februari 1873 så beslutade Kungl Majt att Nordmalings Ångsågs AB var berättigade till att bryta ut sin andel från Olofsfors bruk, med stöd av 12 kapitlet i ärvdabalken. Parterna skulle bestämma tid och rum för delningen. Om detta inte gick att komma överens om skulle domstol bestämma tid.

Olofsfors bruksägare kallades, men infann sig inte, varför Nordmalings Ångsågs ABs företrädare stämde Carl von Rosen och Robert af Palin. Detta skedde den 26 maj 1873.

 

I en stämningsansökan den 8 augusti 1873, så stämde von Rosen Nordmalings Ångsågs AB till vårtinget i Nordmaling med krav om att få lösa in den fjärdedel som Nordmalings Ångsågs AB innehade.

Inspektorn vid Nordmalings Ångsågs AB, G. Thorsen ansåg dock att denna stämning bara var ett försök att vinna tid och yrkade att häradsrätten skulle bestämma ort och plats för skiftet så snart som möjligt.

Häradsrätten beslutade också att skiftet skulle hållas den första måndagen i juni månad 1874.

Där lämnar vi detta ärende.

 

16.7. ENSKILDA TVISTER.

 

Förutom de tvister som fördes mellan Olofsfors bruk och Nordmalings Ångsågs AB, så förekom en del andra mot privatpersoner. Vid vårtinget 1868, anklagade förvaltaren Pehr Schjåltz i ett fall en torpare för att ha tagit 11 timmer med Olofsfors märke. I ett annat fall åtalas en bonde för åverkan av 58 träd.

Att virket hade stor betydelse och att bruket inte lämnade tämligen små intrång därhän, bekräftas ytterligare av dessa händelser.

 

 

17. SAMMANFATTNING.

 

Den stora förändring som svenskt näringsliv genomgick efter 1850-talet saknar tidigare motstycke. Den dominerande roll som järnindustrin hade haft gick förlorad och i stället kom sågverksindustrin att bli den viktigaste. För Olofsfors bruk kom 1860-talet att bli speciellt omtumlande, där flera av förändrade förutsättningar kom att sätta den gamla brukstraditionen på svåra påfrestningar. Det gällde en vikande marknad för järnet, en ny konkurrenssituation, ägarförändringar, finansieringsmöjligheter och tillgång till kapital, samt oförmåga att tillägna sig en ny teknik. Dessutom verkar bruksledningens inställning till vem det egentligen var som bestämde och vem som hade den lagliga rätten, ha lett till en övertro på egna privilegier och lagars och bestämmelsers beständighet. När så även de rättsliga prövningarna i domstol gick emot bruksägarna och deras intressen, så var det gamla brukssamhället och dess traditioner i upplösning. En ny typ av industrisamhälle, sågverkssamhället, växte fram, utan den kontinuitet det gamla bruket haft.

 

Vilka faktorer påverkade den industriella framväxten?

Med en nyetablerad såg 1850 vid Lögdeälven och en ökande efterfrågan på sågade trävaror, så hade bruket breddat sin verksamhet och var inte enbart inriktat på järnframställning. Denna åtgärd var egentligen tämligen framsynt och breddade brukets verksamhet. Olofsfors bruksägare insåg naturligtvis den risk det innebar att ha en konkurrent om trävarorna så nära inpå, men var kanske inte oroliga att de med sin etablerade styrka och makt inte skulle kunna bemästra de situationer som dök upp. Bruket ägde stora områden vid Lögdeälven och hade varit den allenarådande industriella verksamheten i ett sekel. Att etablera ett nytt sågverk i Lögdeälven var troligen omöjligt, men den nya ångsågstekniken gjorde placeringen av sågverk mindre beroende av vattenflödet och kunde därför placeras vid kusten och möjliggjorde sågning året runt. Här kom en ny modern teknik och som i många andra fall var den mer konkurrenskraftig, när den fick byggas upp ny från grunden, i stället för att inlämmas i en redan byggd verksamhet.

Redan 1859 hade Lundberg, Thurdin och Åström köpt virke längs Lögdeälven. Redan då hade de även planer på att bygga ett sågverk vid Lögdeälvens utlopp, eftersom de tecknat avtal om mark på Gåsholmen. Varför inte sågverket började byggas där, utan ytterligare ett alternativ blev aktuellt, är svårt att säga. Kanske bedömdes förhållandena där som sämre än vad som ansågs vid Rundviksklubben. Det hade förmodligen inte haft någon betydelse var sågverket hade förlagts med hänsyn till de stridigheter som uppstod. Konkurrensen om virket hade varit lika stor i alla fall.

 

När lättnader i näringsfriheten infördes och sågningen frigavs var ytterligare hinder ur vägen. När sedan tullar avskaffades blev även exporten mera lönande.

Finansieringsfrågan kom även att bli förmånligare i och med att aktiebolag kunde bildas och riskvilligt kapital kunde skjutas till av flera ägare, jämfört med de tidigare familjeföretagen.

När det gällde järnframställning så hade lancashiremetoden gjort att järnet kunde framställas till lägre kostnader. Stångjärnet, som var den främsta exportvaran, blev också järnframställningens dominerande slutprodukt.

Även inom järnhanteringen kom olika regleringar att försvinna fram till 1860-talet. Trots de förändringar som skedde, var ändå metoderna för järnframställning tämligen oförändrade. Ägarstrukturen vid bruken förändrades något. Främst märktes en ökad koncentration av bruksverksamheten. Någon egentlig industriell utveckling till expansiv industri, skedde inte inom järnhanteringen förrän efter 1870 då götjärnsmetoderna började.

2

Frågorna om Olofsfors bruks omfattning, dess ägarstruktur och förändring under 1860-talet, liksom motsvarande för Nordmalings Ångsågs AB, är ett exempel på hur en gammal bruksstruktur med familjeägande kom till korta mot ett aktiefinansierat bolag.

Detta möjliggjorde en annan ägargruppering än de stora handelshusen hade bidragit med. I Nordmalings Ångsågs AB kom det lokala ägandet att vara störst i inledningsskedet och utgjordes främst av handelsmän.

Även om bruket hade en mycket bred och omfattande verksamhet, så räckte det inte i det här läget. Differentieringen mellan olika arbetsuppgifter var betydligt större på bruket jämfört med det nya sågverksbolaget och kanske var det en omständligare process att förändra en bred inarbetad bruksanda än en som inte var så omfattande och traditionsbunden.

Den nya aktiebolagsuppläggningen möjliggjorde att kapital blev mer lättillgängligt, eftersom ägarantalet blev större och det riskvilliga kapitalet ökade. Familjeägandet kunde medföra att de som ärvde andelar och var måttligt intresserade av bruket och dessutom saknade pengar, blev en hämsko för utvecklingen. Detta var ganska tydligt i Olofsfors.

 

Varför motarbetade bruket det nystartade sågverket vid Rundviken?

I ett initialskede skulle man kunna tro att brukets behov av kolningsvirke skulle kollidera med ångsågsbolagets virkesbehov och en konkurrenssituation skulle uppstå. Om detta finns dock inget belägg. Däremot så blev konkurrensen markant i fråga om sågningsvirke, eftersom Olofsfors bruk även hade en såg, varifrån sågat virke exporterades. Det virke som efterfrågades var av mycket stora dimensioner, varför det som fanns i närheten av flottleden avverkades först. Med brukets rekognitionsskogar och stockfångstskogar av enorm omfattning, med full äganderätt till cirka 15 000 ha, och dessutom tecknade avtal med skogägande bönder, så hade bruket en ordentligt stor virkestillgång och i och med detta inledningsvis ett övertag gentemot konkurrenten.

Huruvida Nordmalings Ångsågs AB hade några avsikter att kunna disponera befintlig skog inom bruket, när de köpte en fjärdedel av Olofsfors bruk är svår att bevisa. Däremot så nämns i en skrivelse från styrelsen år 1868 att de hade för avsikt att utvidga sin trävarurörelse när de köpte nämnda fjärdedel.

 

Vilka slags konflikter ledde detta till och vilka argument kom att användas?

De konflikter som uppstod mellan bruket och ångsågsbolagets företrädare, var i de flesta fallen knutna till Lögdeälven och dess transportmöjligheter. Det var endast när tvisten om att få bryta ut Nordmalings Ångsågs AB ur Olofsfors bruk, som inte huvudorsaken låg i Lögdeälvens funktion.

Konflikter vid Hyngelsböle gällde flottningen. Om inte virket kunde flottas ner till ångsågen skulle dess drift bli störd och försvåras. För att från brukets sida kunna hindra denna flottning med lagen som stöd, genomfördes en rad rättegångar där fiskerätter, skadegörelse och flottningsbestämmelser i kungliga brev åberopades. Men Olofsfors bruk hade ingen framgång med detta.

Incidenter vid flottningen gjorde att de bestämmelser som fanns kring denna, lyftes fram. Här åberopades lagen om kungsådrans öppethållande, de bestämmelser som fanns i fiskeristadgan samt de kungliga brev som från 1809 och 1811 reglerade flottningen i vattendragen. Mot dessa argument kom dock kravet att älven skulle vara en allmän flottled att segra och Olofsfors bruksägare kunde inte bevisa för domstolen att de ägde ensamrätt till Lögdeälven.

 

Tvisten om skadegörelsen vid Hyngelsböle, var ett försök till att försvåra och förhindra flottningen. Här åberopades en lagparagraf som handlade om skadegörelse av annans egendom. Med hänsyn till den grad av skadegörelse det är fråga om, så kan det inte vara skadegörelsens art som är avgörande, utan det förefaller mera som att här fanns ett konkret bevis för brott och här gällde det att visa vem som ägde marken och bestämde över den. Det ingick helt klart i avsikt att hindra någon annan att utnyttja Lögdeälven som flottled.

 

Trots att tvisterna om flyttning av lax- och nejonögonfisket vid Hyngelsböle samt bomanläggningarna vid Hyngelsböle var två skilda tvister, så var innebörden i dem likartad. I bägge dessa tvister så stred företrädarna för Nordmalings Ångsågs AB för att det skulle bli enklare att flotta virket förbi Hyngelsböle. Både bommarna och fiskeanläggningen utgjorde hinder för den intensiva vårflottningen. Att bruksägarna stängde älven och hindrade framkomligheten för andras flottning ansåg man var en godtycklig handling och kränkte både enskildas och det allmännas rätt och var ett av bruksföreträdarnas inställning att inte följa tidsenliga åsikter.

 

När sedan sågens placering vid Rundviksklubben blev aktuell 1861-62, så kom frågorna kring fiskerättigheter, markägande och samfälligheter att användas.

Dessa frågor vävdes samman på ett mycket intressant sätt. Fisket vid Rundviksklubben var oskiftat och betraktades således som en samfällighet. När sedan landhöjningen gjorde gammal havsbotten till land, menade Olofsfors bruksägare att denna mark även blev en samfällighet. Vidare menade man att denna samfällighet inte hade skiftats. Företrädarna för Nordmalings Ångsågs AB hävdade å sin sida att Olofsfors bruk hade fått sina samfälligheter reglerade 1770 och 1771 samt vid laga skiftet 1825 och att den landökning som skett vid kusten skulle tillfalla de hemmansägare som hade mark som gränsade mot den. Brukets företrädare framförde invändningar mot tidigare gjorda skiftesförändringar. Domstolen kom dock att följa de handlingar som hade upprättats och godkänts av berörda myndigheter. Kanske fanns det felaktigheter i de tidigare fattade besluten, men invändningar mot detta ledde ingenvart. Beslut som fattats av myndigheter tidigare ifrågasattes inte av domstolen.

Konflikten med själva etableringen av ångsågen blev också ett bakslag för bruksägarna, trots att man troligen ansåg sig ha starka lagliga motiv till att hindra en anläggning vid Rundviksklubben. Som stor markägare i både Mo by och Lögdeå by, ansåg bruksägarna att de inte gett sitt samtycke till att den samfällda marken fick säljas till Lundberg, Thurdin och Åström. Enligt rätten så hade de tidigare skiftena medfört att Olofsfors bruksägare inte hade del i dessa samfälligheter, och således saknade talan för dessa områden.

 

Vidare fördes fiskerättigheterna fram. Inte heller här fick bruksägarna någon rättslig framgång. Att Olofsfors bruk var fiskerättsinnehavare var juridiskt klart, men vid rättegången kom frågan om fiskets betydelse och omfattning att föras fram av de som ville bygga ångsågen. Dess betydelse ansågs ringa och ej heller ansåg man att fisket i Lögdeälven skulle förstöras.

Det enda som rätten egentligen tog fasta på i sitt beslut, var att företrädarna för ångsågsbolaget hade dispositionsrätt till den mark där de tänkte föra upp sitt sågverk. Motargument lämnades helt åt sidan.

 

Genomgående för alla argument var att brukets företrädare försökte finna stöd för dessa i lagar och bestämmelser, som kunde hålla i domstol. Det var ett livligt processande och skriftväxlande med myndigheter under 1860-talet. Fiskefrågor, samfälligheter och dess rättigheter samt flottningsbestämmelser blev de stora argument som användes i stridigheterna.

I de övriga tvisterna som behandlats, fanns även en del andra argument av något annorlunda karaktär.

 

I de diskussioner som uppstod mellan bruket och ångsågsbolaget, kom några argument att framträda tydligare än andra.

Olofsfors bruksägare försökte att med stöd i lagar och bestämmelser, få igenom sina krav om att etableringen av Nordmalings Ångsågs AB var olaglig.

 

 

18. AVSLUTNING.

 

Som hittills framgått, så var 1860-talet en period som vittnar om stora motsättningar mellan Olofsfors bruksägare och företrädare för Nordmalings Ångsågs AB. Att det förelåg ett konkurrensförhållande när det gällde skogstillgången har åtminstone två tydliga händelser gett belägg för. Det första var det tecknade avtal som tecknades med mjösjöborna och det andra Pehr Schjåltz inlaga vid tvisten om förläggningen av ångsågen vid Rundviksklubben. Dessutom kan de flesta av de tvister som fördes mellan parterna sägas handla om frågor som rörde sågverkrörelsen, både råvarutillgången, transporten, förädlingen och även försäljningen.

 

Vid en studie av hur viktig sågverksrörelsen var för Olofsfors bruk, så framgår det att försäljningsvärdet för trävaror från november 1859 till och med oktober 1860 var 46 %, och tack- och stångjärnsproduktionens värde utgjorde 54 %.

Med en sågverksrörelse som var expansiv och en järnefterfrågan som var något sjunkande, verkar det ganska förståeligt att brukets företrädare värnade om sågverksrörelsen.

När sågningen sedan släpptes fri 1864 ökade också konkurrensen och det skydd som legat i det regleringssystem som värnat om järnframställningens trävarubehov försvann.

 

Själv blev jag ganska överraskad när jag såg hur viktig sågverksrörelsen var för Olofsfors bruk. I det mesta jag läst om bruket så har det gällt dess järnframställning. Anledningen till att Olofsfors bruk anlades där det ligger, var den virkesbrist som drabbade områdena kring Bergslagen. Konkurrensen om skogen skulle kanske då vara betingad av virke för kolning.

I inget fall har jag hittat exempel på att det varit problem att få tag i virke till kolning eller att få tag i kol under 1850-1860-talen. I Hyngelsböle hade en kolanläggning gjorts för att utnyttja de bakar som blev avfall vid sågningen.

Däremot så var det sågtimret som det tecknades avtal om. Den nya ångsågstekniken möjliggjorde en lokalisering vid kusten, med bättre möjligheter till exporttransporter.

 

Lögdeälven var som en stor nerv i sammanhanget. Längs den älven skulle det mesta av det virke som Nordmalings Ångsågs AB fraktade till sin såg. Olofsfors bruksägare var beroende av älven som flottled. För flottning och fiske fanns en del bestämmelser, reglerade i lagar och kungliga brev. I de första tvisterna kom också dessa argument att användas flitigt.

 

Beträffande ägarstrukturen i de olika företagen är det också tämligen intressant att se hur ett delvis lokalt ägt bolag kunde konkurrera med en gammal inarbetad bruksanda. En bruksdrift som med en bred verksamhet och en enormt stor tillgång av realkapital, mötte ett nyetablerat företag uppbyggt med en ny finansieringsmetod, aktiebolagsformen.

Att striden mellan företagen blev så invecklad, berodde även på att Nordmalings Ångsågs AB blev delägare i Olofsfors bruk. Detta var säkert en ren tillfällighet. En konkursauktion som två gånger hade haft så låga bud att auktionen avbröts, för att den tredje gången lyckas med ett relativt lågt bud.

 

I rättegångarna hade inte Olofsfors bruksägare någon framgång. Med ett ständigt processande under 1860-talet, och en intensivare kamp för att få behålla de möjligheter och "rättigheter" bruket hade i området, kom dock förändringar att ske successivt. Brukets dominerande roll var bruten. Kamplusten för att hindra sågverkskonkurrenten klingade av efter 1870. Den gamla brukstraditionen hade börjat förändras och skulle allt efterhand ersättas med en ny industriell inriktning.

 

 

 

KÄLL OCH LITTERATURFÖRTECKNING.

 

Otryckta källor:

 

Folkrörelsearkivet i Västerbottens län, Umeå

Olofsfors bruk, 519.

A.1. Protokoll 1. 1842-1885

D.1. Fastighetsregister

2. Fastighetsregister

E.III. Korrespondens 1861-1870.

F.1. Fastighetshandlingar 1710-1869.

2. Fastighetshandlingar 1860-1869.

3. Fastighetshandlingar 1870-1879.

 

G.IV.101. Avräkningsbok för år 1860

G.VI.12. Dagsverksbok för år 1860

G.XI.16. Kapitalbok för år 1860.

 

 

Nordmalings Ånsågs AB

E.V.1. Korrespondens. 1861-1955.

 

F.I. Fastighetshandlingar

1. Rundviksklubben 1861-1871

6. Övriga fastighetshandlingar

1862-1867

 

F.II.Flottningshandlingar

1. Flottningshandlingar

1860-1867

 

F.V. Juridiska handlingar

1. Juridiska handlingar

1862-1911

 

Aktiebok för Nordmalings Ångsågs Aktiebolag

 

Landsarkivet i Härnösand:

Bergmästarämbetet i norra distriktet

Bruksprivilegier avseende Västerbottens län,

1762-1878, F I b:2.

 

Domböcker för Nordmaling

AI a:7 1864

AI a:8 1864

AI a:14 1867

AI a:15 1868 vårting

 

Hörnström Karl: Föredrag vid Nordmalings Rotaryklubbs

sammanträde den 20-11-1967.

 

 

 

Bearbetningar.

 

Ahnlund, Mats Olofsfors bruk 1759-1883

bebyggelse och bruksplan. Umeå

1972.

Areblad, David, red. Rundvik- från fiskeläge till

industrisamhälle. 1987.

Attman, Artur m.fl. Forsmark och vallonjärnet. 1987.

Boëthius, Bertil -Kromnow, Å. Jernkontorets historia del I-III.

1968.

Bra böckers lexikon.

Fahlgren, K. m.fl. Övre Norrland förr i tiden V,

Skogen och malmen. Umeå 1961.

Grill, Erik, red. Svenskt biografiskt lexikon, band

20. Stockholm 1973-1975.

Grundström, Bengt Ekonomiska förhållanden vid

Olofsfors bruk 1798 och 1812.

Gårdlund, Torsten Industrialismens samhälle.

Stockholm 1942.

Harnesk, Paul, red. Svenska stadsmonografier, Umeå-

Skellefteå-Lycksele med

omgivningar. 1948.

Heckscher, Eli F. Den svenska järnhanteringens

ekonomiska historia. Uppsats i

Adamson Rolf-Jörberg Lennart:

Problem i svensk ekonomisk

historia. 1972.

Hildebrand, Karl-Gustaf Svenskt järn. Södertälje 1987.

 

Historiskt, geografiskt och statistiskt lexikon 1859-1870.

 

Jansson, Sam-Owen Måttordbok, 1950.

 

Kinnman, Gunno, m.fl. Skogsbruk och skogsindustrier i

norra Sverige. Norrländskt

handbibliotek. X. Uppsala 1925.

Kraft, m.fl. red. Historiska bilder del III.

Stockholm 1951.

Lundkvist, Tyko Brattsbackabygdens historia 1.

Kalix 1984.

Lundkvist, Tyko Av ris och rot. Örnsköldsvik

1973.

Montelius, M.-Utterström, m.fl. Fagerstabrukens historia.

Uppsala 1959.

Norberg, Petrus Ångermanländsk järnhantering.

Uppsala 1952.

Nordström, Alf Bergsmän och brukspatroner. 1987.

 

Norrby, Jonas Jennings

 

Redaktion Hembygdsboken. Nordmalings och

Bjurholms socknars historia.

Umeå 1962.

Sundfeldt, Jan Västerbotten, 4-87.

Sevärd kultur.

 

Statistiska meddelanden P 15 SM 9101.

 

Söderberg, T. Bergsmän och brukspatroner i

svenskt näringsliv. Det levande

förflutna, 12. Stockholm 1948.

Sörenson, Ulf-Backlund, Ann-Ch. Järn bryter bygd. 1986.

Wetterberg, Ola Västerbotten 2-83, Hytta och

smedja i Olofsfors

Wik, Harald Norra Sveriges sågverksindustri.

Från 1800-talets mitt fram till

1937. Stockholm 1950.

Wrangel, F.U. -Bergström, O. Svenska adelns ättartaflor ifrån

år 1857, del 1. 1897.

 

Åsander, Karl-Ivar Västerbotten 1976. 1-2.

Ur sågningsteknikens historia.

Lantmäteriets kartor:

Karta över Hyngelsböle by, nr 335, karta 8 och 9.

Upprättad 1881 af F.H.Grafström.

 

Topografiska kartan Vännäs 20J SO, 1989.

Topografiska kartan Vännäs 20J SV, 1989.

 

 

 

GAMLA SVENSKA MÅTTENHETER.

 

Längdmått:

1 famn = 3 alnar

1 aln = 59,38 cm

1 fot = 12 verktum = 10 decimaltum = 29,7 cm

 

Areamått:

1 tunnland = 4936 m2

 

Viktmått:

1 lispund = 20 skålpund = 8,5 kg.

(skålpund, , vilket kommer av bokstäverna lb, förkortning av latinets libra, pund.)

1 centner = 100 skålpund = 42,5 kg.

1 skeppund = 20 lispund = 170 kg. (viktualievikt)

1 skeppund stapelstadsvikt = 136 kg.

1 skeppund uppstadsvikt = 142,8 kg (5 % tillägg till stapelstadsvikt)

1 skeppund bergsvikt = 149,6 kg. (10 % tillägg till stapelstadsvikt).

1 skeppund tackjärnsvikt = 194,5 kg. (30 % tillägg till bergsvikt).

 

Volymmått:

För torra varor:

1 tunna = 2 spann = 6 skäppor = 8 fjärdingar = 56 kannor =

= 145,5 l.

 

För våta varor:

1 tunna = 4 fjärdingar = 48 kannor = 125 l.

1 kappe = 1 3/4 kanna = 4,6 l.

 

Kolmått:

1 stig = 12 tunnor = 19,8 hl.

 

Pengar:

Myntenheten riksdaler riksmynt = 100 öre gäller från 1855.

Den sista riksdalern präglades 1871.

1 daler silvermynt = 3 daler kopparmynt

1 daler = 4 mark = 32 öre.

Genom 1830 och 1834 års myntreformer fastslogs att 2 2/3

riksdaler i bancosedlar skulle motsvara 1 riksdaler silvermynt (specie). Därigenom blev 1 specieriksdaler värd 4 riksdaler riksgälds.

År 1855 blev 1/4 specieriksdaler, dvs. 1 riksdaler riksgälds, huvudmynt och kallades då 1 riksdaler riksmynt (rdr rmt).

Genom 1873 års myntreform ersattes riksdalern av kronan som svenskt huvudmynt.

 

 

 

ORDLISTA.

 

Dagkarl En brukets diversearbetare.

 

Domhavande Häradshövding som förestod en domsaga.

 

Dykdalb en förtöjning på fritt vatten, bestående av

ringformigt neddrivna och hopsurrade grova

pålar.

Dykdalb är en försvenskad form av duc d'Albe,

hertigen av Alba, som enligt traditionen

konstruerade anordningen under sin tid som

ståthållare i Nederländerna. (Bra böckers

lexikon band 6)

De dykdalber som var aktuella vid Hyngelsböle

bestod av fyra nedslagna bjälkar i älvbotten

och var upptill sammanfogade med järn.

 

Häradssynerätt utövade häradssyn, när jordägare tvistade med

varandra om ägor eller ägogränser. Hölls av

häradshövding och nämnd.

 

Kommerskollegium Commerce Collegium,

inrättades 1651 för att ha hand om frågor

kring handel, näringsliv och industri.

Konungens

befallningshavande En äldre beteckning på länsstyrelse.

 

Kungl.

Bergskollegium Ett centralt ämbetsverk från 1637 till 1857,

då det upphörde i och med att bergsbruks-

privilegierna avskaffades. Övriga ärenden

överfördes till Kommerskollegiums bergsbyrå.

 

Kungsådra Enligt vattenlagen den tredjedel av en älv

som utan ersättning till strandägaren kan

användas till flottled, farled samt tillgodose

fisket.

 

Rekognitionsskog kronans skogar som fick användas av gruvor

och bruk.

 

Resolution Beslut.

 

Seland Arealmått i Ångermanland. Skrevs "sädesland"

eller "sädland", och kom således av ordet säd.

Det avsåg den åkerareal som besås med 1 tunna

korn. Seland blev sedan ett kameralt begrepp

för 1/24 mantal.

 

Stockfångst Sågverk fick privilegier att avverka ett visst

antal träd på kronoskogen.

 

 

 

NOTER.