SAQQAQ-KULTUREN - DEN ÄLDSTA KÄNDA GRÖNLÄNDSKA KULTUREN.

EN FEMINISTISK KRITIK.

På ett symposium i Åbo, Finland, 1992, om "Arktisk arkeologi" så presenterade danskarna John Pind och Martin Appelt de nya rön som framkommit om saqqaq-kulturen, genom att olika forskningar inom zoologi, biologi och etnologi utnyttjats för arkeologiska studier. Detta har lett till att saqqaq-kulturen nu betraktas som en av de äldsta av de hittills kända kulturerna på Grönland.

Syftet med denna uppgift är att ge en feministisk kritik av artikeln "The first people in Greenland - aspects of the Saqqaq-culture". Huvudfrågan är vilken syn på könstillhörighet som finns i texten.

Som utgångspunkt för ett feministiskt perspektiv har följande artiklar använts:

Arwill-Nordbladh: Oscar Montelius och kvinnans frigörelse.

Hjorungdal, T. : Arkeologi, forntid och könsmakt.

Sorensen, M.L.Stig: The construction of gender through appearance.

Dessutom har en del annan litteratur med genderinriktning använts.

Som bakgrundsbeskrivning av saqqaq-kulturen, så har jag utgått från Pind och Appelts artikel.

De första människorna kom till Grönland för mer än 4500 år sedan genom den s.k. Myskoxvägen från Canada till norra Grönland (Steensby, 1917).

Från norra Grönland fortsatte en del människor österut och kom att bilda independence I-kulturen, medan andra fortsatte söderut längs västkusten, där den s.k. saqqaq-kulturen bildades. I texten har begreppet kultur använts, trots att en del faktorer saknas som vittnar om begravningstraditioner och religion.

De första spåren av saqqaq-kulturen och independence I-kulturen är daterade till 2900 f.Kr. och det arkeologiska materialet finns fram till 900 f.Kr. Under 1500 år har saqqaq-kulturens redskap inte förändrats något. Den fråga som uppstår är hur deras redskap kunde vara så väl avpassade att de inte genomgått någon nämnvärd förändring under så lång tid. (Maxwell 1985).

Efter saqqaq-kulturen kommer dorset-kulturen, vilket har varit möjligt att konstatera i de väl bevarade lagren med artefaktfynd.

Typiskt för saqqaq-kulturen är dess specialisering på ett fåtal råvaror och den teknik som användes för att bearbeta dessa. Det mest använda råmaterialet var killiaq, en slags grå kiselskiffer, som har en del egenskaper som flinta. Den är dock något mjukare än flinta och följdaktligen är den lättare att slipa.

Den mest karaktärisktiska artefakten i saqqaq-kulturen är en gravstickel. De flesta är gjorda av killiaq, men en del är tillverkade av agat eller kalcedon. Gravsticklarna är skaftade med ett kort träskaft.

Även de spån som bildats vid tillverkning av gravsticklarna kan ha nyttjats som verktyg, ett slags gravyrverktyg, pryl eller syl.

Den största gruppen av artefakter är knivar, pilspetsar och harpunspetsar.

Det har hittats knivar och pilspetsar från de äldsta till de yngsta delarna av saqqaq-kulturen och dessa har inte skiljt sig åt utseendemässigt.

En viktig aspekt på råmaterialet är varifrån det kom. Den killiaq som användes på västkusten verkar komma från samma källa norr om Diskobukten.

De gynnsamma förutsättningar som gjort att artefakter bevarats i området, gör det möjligt att hitta skaftade pil och spjutspetsar. Även skrapor och knivar har hittats i sina skaft.

Även lämningar av en kajak och en åra har hittats.

Den mesta informationen beträffande bostad inom saqqaq-kulturen kommer från utgrävningar i Diskobukten 1953. Boplatserna ligger ofta på låga terrasser på någon liten holme, med god översikt av omgivande vatten och är mycket ofta nära vattenlinjen. Beroende på de speciella geografiska och klimatiska faktorer som gäller för Grönland, så har människor från förhistorisk tid valt att bo på nästan samma platser och på de flesta boplatser finns artefakter eller boplatsfynd från mer än en kultur.

Saqqaqboplatsen kan beskrivas som en tältring med antingen en eldstad eller en mittpassage. Det finns inga fynd av torv- eller stenhus. Stenarna som har hållit tältduken i läge har lyfts upp på markytan och tillsammans med eldstadens stenar är dessa ofta de enda spår av boplats som är kvar. (Meldqaard 1958).

Eldstaden är gjord av platta stenar, som satts på högkant, bildande en fyrkant. Det finns ofta en massa kol och skärvsten från brända stenar. Den här konstruktionen verkar vara lättare än typen med mittpassage och det finns inga tecken på en sovplats.

Mittpassagekonstruktionen har byggts runt en eldstad i mitten av tältet. Det runda eller ovala tältet delas i två delar genom en gång från ingången till den bakre väggen. Varje sida har höjts från marken och därför bildar de perfekta arbets- och sovplatser.

Framför mittpassagen finns det ibland ett slags arbetsbord av platta stenar.

Enligt den traditionella tolkningen av tältringar finns det tre kategorier, nämligen:

1. Tältringar med en tung vägg och en mittpassagekonstruktion, som tolkats som vinterbosättning.

2. Tältring med en lätt vägg och en eldstad, som antas vara en sommarboplats.

3. Skydd eller eldplatser utomhus.

På fyndplatsen vid Nunnguaq har man hittat både sommar och vintertältringar och vad som är intressant är att dessa verkar vara blandade. Vissa har en lätt väggkonstruktion men en mittpassage, medan andra med en fyrkantig eldstad har en tung väggkonstruktion. Detta för med sig problem vid tolkningen på det traditionella sättet, genom att anta det fanns sommar och vinterboplatser. Den traditionella tolkningen är att saqqaq-människorna bodde vid kusten under vinterfiskeperioden, säljakten och valfångsten. Sommarboplatsen tillbringades i inlandet där man jagade ren och fiskade lax i bäckarna.

Denna årscykel är känd från neo-eskimåkulturer. Frågan är om samma förhållande gällde för saqqaqmänniskorna. De senaste fynden vid Nunnguaq och Qeqertasussuk tyder på ett annat förhållande.

Det verkar som en del bosättningar är både sommar och vinterboplatser och de senaste undersökningarna tyder på att boplatsen vid Qeqertasussuk har använts nästan hela året.

En ny indelning av boplatser blir kanske följden. Uppdelningen i tidigare två boplatsområden blir kanske tre, den inre kusten, yttre kusten och inlandet. Kustboplatserna kan ha använts hela året och inlandsboplatserna utnyttjats under sensommaren för renjakten. Tyvärr finns inga fynd på boplatser i inlandet, som kan knytas till saqqaq-kulturen.

De begränsade antalet boplatser med organiskt material, gör det svårt att säga någonting definitivt om saqqaq-kulturens ekonomi. Hittills finns det bara några få fynd där zoologiskt material bevarats och som kan ge upplysningar om vilka naturresurser som saqqaq-människorna utnyttjade, och vilka jaktmetoder och slakttekniker som användes.

Benmaterial berättar om vilka djur som var viktiga. Ben och stenredskap ger med etnologiska paralleller en god bild av saqqaq-kulturen. Vid Qajaa och Qeqertasussuk dominerar säl. Vid kustboplatserna finns en stor variation av ben, där naturligtvis en stor procent utgörs av fynd från havsdjur. Det vanligaste i benmaterial är ringsäl och grönlandssäl. Vidare har ben hittats från ren, isbjörn, polarräv, olika valar och sjöfågel. Bara några få fiskben har hittats. Trots bristen på fiskben, så torde fisket ha varit en viktig del i saqqaq-kulturens ekonomi.

Vid Itinnera-boplatsen, en boplats i den inre delen av Godthåbfjorden, finns en dominerande andel av renben. 95 % kommer från renen.

Vilka kontakter fanns och hur skedde handel och utbyte i det paleoeskimåiska samhället? Killiaq, det material som finns i de flesta saqqaq-artefakter, har bara hittats i ett område på Nussuag-halvön i västra Grönland. Det har använts till artefakter längs hela västra Grönland. Hur distribuerades killiaq?

Ett fynd av en kajakram och en årspets har hittats. Detta är det enda fynd som kan säga något om saqqaq-kulturens användning av kajaken. Det indikerar dock att det var ett känt transportmedel. Något fynd av transportmedel på land, exempelvis hundsläde, har inte gjorts.

Trots många välbevarade boplatser och intensiva undersökningar, så har inte en enda grav hittats. Det enda som hittats är ben från olika personer i en avfallshög. (Frohlich, 1991).

En förklaring till bristen på gravfynd kan vara att människorna begravdes till havs.

En annan sak som totalt saknas är konstföremål. Det har inte hittats en enda artefakt med ornament, snidad figur eller skulptur. Den efterföljande dorset-kulturen har dock en rik mångfald av snidade figurer och artefakter med ornament.⁾

Oscar Montelius (1843-1921), en av svensk arkeologis förgrundsgestalter, klargjorde de ojämlika förhållanden som rådde mellan könen och verkade för en kvinnlig emancipation.

Montelius var medveten om att mycket av insamlade uppgifter och skrivna källor ofta hade kommit till under patriarkaliska förhållanden. Den androcentriska normen gjorde att forskarna inte upptäckte data som skulle kunna leda till andra slutsatser. Den kvinnoforskning som nu bedrivs skulle kunna använda materialet till andra tolkningar.

I sin artikel "Forntid, arkeologi och könsmakt" betonar Tove Hjorungdal att den feministiska forskningen innebär ett perspektiv och inte är en arkeologi bland andra.

1970-talet kom att bli det årtionde då den egentliga feministiska forskningen startade. I en artikel av Mandt betonas att problemen med att kvinnorna inte blir tillräckligt synliga, mera är en brist på medvetenhet och inte beror på bristen av material.

M.Conkey och J.Spector skrev 1984 "Archaeology and the study of gender". Där introducerade de begreppet genus, som kan sägas vara socialt kön, som är historiskt och kulturellt betingat och samtidigt föränderligt.

Conkey och Spector menade också att den västerländske vite mannens föreställningsvärld projicerades på de arkeologiska modellerna.

Ericka Engelstad kom även att ansluta sig till kritiken.

En stragtegi som förs fram är analysen av vardagsliv och yrkesliv, i syfte att klarare kunna tolka förhistoriska sammanhang.

Hur gör man för att komma åt vardagslivet?

Enligt Charlotte Bloch är vardagsliv aktiviteter där människan återskapar sig själv och det samhälle hon lever i. För att en kultur ska kunna fortleva krävs en reproduktion. Denna fortlevnad innebär en kontinuitet, där den mänskliga reproduktionens fortgång ger kvinnans roll en central position, som dock inte framhållits i mansdominerade samhällsstrukturer.

Tove Hjorungdal ansluter sig till idén att en analys av vardagslivet i forntiden och nutiden, skulle medföra en mindre tydlig polaritet mellan privata och offentliga sfärer.

I sin artikel i Antiquity 65 ) tar Engelstad fram en rad kritiska ståndpunkter mot den post-processuella arkeologin. Det är bland annat maktbegreppet som lyfts fram. Engelstad anser att Shanks och Tilleys maktbegrepp utgår ifrån de teorier Foucault presenterat, där makt är ett inbördes förhållande som är socialt och historiskt betingat, samt att makt och kunskap inte går att skilja åt i samtida samhällen. Hon anser vidare att Foucault, Shanks och Tilley inte tar hänsyn till kön och dess förhållande till makten. Det är denna maskulina inställning som feminister kritiserat. Om tolkningar av det förflutna ligger i händerna på den som har makten i nuet, kan arkeologiska slutsatser bli märkliga. För att makt ska kunna utövas mellan olika alternativ, måste den som gör det befinna sig i en sådan maktposition att det är möjligt. Ett försvar för en sådan maktpolitik kommer inte att ges från den som befinner sig i en icke-maktposition, exempelvis en feministisk arkeolog i förhållande till det dominerande manliga inslaget av vetenskapsmän inom ämnet.

Mot den manligt hierarktiskt uppbyggda ordningen och den dominerande "male bias", manliga vinklingen, vänder sig de feministiska förespråkarna.

Shanks och Tilley sätter klass framför gender, när de diskuterar makt i arkeologin. Engelstad vänder sin mot deras bristande förståelse för gender som historiskt, socialt och symboliskt bildat.

Den feministiska kritiken vänder sig emot objektiviteten, när det förespeglas att den är värderingsfri.

Den menar också att den manliga vinklingen ger en slagsida inom vetenskapen, att vetenskapen har en tydlig androcentrism, dvs. är manscentrerad och kvinnor marginaliseras, osynliggörs och förtrycks.

När Ian Hodder beskriver feministiskt arkeologi tar han upp två punkter som kvinnliga kritiker vänt sig emot, nämligen att arkeologer har delat upp det förhistoriska samhället liknande som det är idag. Jakt och handel betraktas som manliga områden, medan samlande och vävning klassas som kvinnligt. Exempelvis förknippas tillverkning av välgjorda föremål med män.

Den andra invändningen är att ett större intresse visas för de manliga inslagen. Männen är ofta mer aktiva, dominerande, aggressivare, starkare och viktigare än kvinnorna. Kvinnorna är ofta svaga, passiva och beroende.)

Ericka Engelstad formulerar en feministiskt kritik beträffande den post-processuella arkeologin.) Hon menar att huvudparten av den post-processuella arkeologins arbeten har kvar den androcentriska inriktningen. De engelska arkeologerna Shanks och Tilley föreslår en pluralistisk syn på arkeologin, där arkeologin kan betraktas som en text som ska tolkas. Den utformas som en litterär kritik där underliggande betydelser ska avslöjas. Denna text kan ge upphov till en mängd tolkningar.

Engelstad menar att Shanks och Tilleys arbeten inte ger tillräcklig uppmärksamhet beträffande genderaspekter och att deras inställning snarare försvårar genderforskningen än underlättar den.

Artikeln om saqqaq-kulturen är skriven med en tämligen traditionell inriktning, där tids-, rumsbegreppen och den kulturbeskrivande delen finns. Artefaktmaterielet klassas också enligt traditionellt mönster.

Den till synes objektiva beskrivningen av saqqaq-kulturen, kan således skapa ett sken av vetenskaplig sanning. Det är mot detta sätt att bedriva forskning som flera feministiska forskare vänder sig. Bland dessa kan nämnas Conkey & Spector 1984, Dommasnes 1985, 1987, Mandt & Naess 1986, Nielsen och Norgaard 1987.⁾

Ericka Engelstad menar också att antropologisk och etnografisk forskning har maskerat kvinnorollen i olika samhällen.)

En nutida omvärdering från ett alltför mansinriktat betraktelsesätt bland annat på samhällen som klassats som jägar och samlarkulturer är nödvändig. Ofta har mannen förknippats med jakten och kvinnan med samlandet. Det är dock inte bara det förhållandet att mannen som jägare och kvinnan som samlare som är ny, utan mer den värdehöjande roll som samlandet fått. Det som är önskvärt att kunna komma fram till genom att studera arkeologiskt material är vilken roll kvinnan hade ekonomiskt, socialt, religiöst och politiskt.

I de beskrivningar som lagts fram om saqqaq-kulturen, så är det nästan uteslutande manliga arkeologer som är upphovsmän.

Vilka frågor är det som behandlas i artikeln?

Det är paleo-eskimåernas tidigaste invandring och då bildade kulturer, det är vilka artefakter som påträffats, det är en del boplatsfynd, något om de benfynd som gjorts i anslutning till boplatserna och människornas möjlighet till handel och samfärdsel. Det som helt saknas i saqqaq-kulturens fyndmaterial är gravar. Detta gör att gravfynd inte kan nyttjas för att kunna tolka kvinnans roll i samhället.

På ett enda ställe i artikeln förekommer en passus om kvinnan. Det gäller en artefakt som inte är av sten, men som bevarats väl. Det är två typer av harpuner, vilka benämns mans-harpuner och kvinno-harpuner. Mansharpunerna är skaftade och har en hulling med två sporrar och en skåra för harpunbladet. Den harpun som kallas kvinno-harpun har ett harpunhuvud med ett öppet hål. Huruvida denna skillnad i harpunerna bottnar i några skillnader i användandet eller utförandet framgår inte. Kanske är beteckningen bara en nutida konstruktion utan relevans i den förhistoriska miljön. Å andra sidan kan harpunens utformning ha speglat ett mera jämnbördigt förhållande mellan könen, där kanske kvinnan var delaktig i harpunjakten.

Spector och Conkey föreslår en metod där man analyserar hur uppgifter utförts och differentierats, för att kunna komma åt kvinnans aktiviteter. I en undersökning av G.P.Murdock och C.Provost, 1984, kommer de fram till att det inte finns någon aktivitet som är specifikt kvinnlig. Engelstad kritiserar detta genom att anföra att deras källkritik var för dålig. Hon menar vidare att om vi accepterar att de vanligaste föremålen, verktygen och strukturerna i det arkeologiska materialet, kommer vi att sakna spår av kvinnlig aktivitet. Frågan är om det verkligen är så? Engelstad har gjort en undersökning på sen stenålder i det arktiska Norge. Där diskuterar hon tre aspekter:

1. könsuppdelningen av arbete inomhus

2. deltagande i försörjningsaktiviteter

3. offentliga bilder av kvinnan.

Dessa tre aspekter på att tolka traditionellt arkeologiskt material, kan ge ett ökat perspektiv på gender.)

Vid analys på åretruntboplats av de artefakter, som kunde användas till jakt, fiske eller underhåll, kunde inte någon tydlig genderskillnad skönjas.

I norra Skandinavien bland samekvinnor förekom en delaktighet i försörjningsaktiviteter. Skoltsamerna i östra Finnmark, flyttade hela gruppen till kusten på våren och tidig sommar. Kvinnorna höll till i den inre kusten och fiskade lax, medan männen for längre ut och fiskade torsk o.l. På ristningar vid Alta finns det kvinnor avbildade i båtar.

När det gäller förståelse av samhällen som är jämlika, små och med jakt-och fiskeinriktning kan frågan om privat och offentlig roll vara svår att avgöra. Kvinnan hade kanske inte bara en privat roll. Kanske var kvinnan en offentlig person, måhända avbildad på en hällristning. Även en kvinna kunde vara shaman. Detta gav kvinnan en roll av offentlig karaktär i ett jakt- och fiskesamhälle.

En kombination av feministisk teori och arkeologi är nödvändig om man vill studera gender-relationer i forntiden. Marie Louise Stig Sorensen anser det vara fördelaktigt att förena feminism och post-processuell arkeologi. En sådan förening skulle förmodligen inte ske utan konflikt. Ett sådant konfliktområde kan vara vad de två metoderna betonar.

Enligt feministiska teoretiker är gender vanligen en social skapelse, som bildar en dynamisk social struktur, där man återfinner genderroll och genderideologi. Genom normer, värden, regler och andra sociala principer kan dessa skönjas, och kommer att påverka handlingar och tänkande samt den materiella produktionen.

För arkeologer som anser att den materiella kulturen är en spegel av samhällen ska gender-skillnader direkt kunna ses i de materiella bevisen.

Tvärtemot har de post-processuella arkeologerna betonat den materiella kulturen som aktiv. Den betraktas som en del av den sociala strukturen, där den materiella delen är åtskild, därför att den materiella världen inte är en spegel av den sociala strukturen.

På samma gång är materiell kultur en integrerad del i socialt liv.

Objekt anses uttrycka, skapa och förändra regler av betydelse. Det är denna integrering som placerar den materiella kulturen i centrum för diskussionen i förhållande till andra aktiviteter. Vissa grupper eller individer kan förkasta, motstå eller manipulera betydelsen av givna objekt och där betydelsen av materiella objekt fås genom en noggrann analys utifrån de sammanhang vari de används. Olika objekt har olika betydelser för olika individer, där tradition bär betydelse över tid.

Om gender var en viktig och betydelsefull del i det förhistoriska samhället, då kommer något av den betydelsen att vara spårbar genom hur samhällen använder objekten för att uttrycka eller symbolisera den strukturen.

Materiell kultur skulle kunna vara det genom vilket genderskillnader genomsyrar samhället som helhet.

Skulle en vardagslivs och yrkeslivsorienterad metod kunna ge en bredare och djupare gendertolkning av det fyndmaterial som hittats från saqqaq-kulturen?

Bland artefakterna kan nämnas gravstickel, (bild 1-4), skaftade med ett kort träskaft, pryl eller syl (bild 5-7), harpunspetsar (bild 11-16), spjutspetsar (bild 21-27), knivar (bild 17-19), sid- och ändskrapor (bild 28-36), yxa (bild 37-39), kvinnoharpun och mansharpun (bild 41-42).

Det övervägande manliga antalet arkeologer som bearbetat saqqaq-kulturen, har naturligtvis gett tolkningarna en inriktning som företrädesvis baseras på traditionella manliga infallsvinklar.

Artikelförfattarna lägger tonvikten på det råmaterial som artefakterna är gjorda av och att fyndmaterialet varit så väl bevarat att det gått att bevisa att vissa verktyg varit skaftade. Något försök till att placera in artefakterna i ett vardagslivssammanhang görs inte.

Vilka möjligheter till tolkningar kan tänkas?

Är verktygen avpassade till jakt och fisket, vilket ofta i mansinfluerade tolkningar hänförts till mannens versamhetsområde?

Frågor kring den vanliga gravstickeln borde ställas. Då det verkar vara ett av de vanligaste fynden blir det också intressant att fundera kring dess funktion. Då inga fynd gjorts som visar ristningar eller ornament av något slag får vi inga påtagliga bevis på hur den använts. Kanske finns en möjlighet till användning för att tillverka kläder. Denna aktivitet kan ha varit både manlig och kvinnlig.

Kan verktygen lika gärna vara brukade av kvinnor?

Då inga gravfynd gjorts, där föremål kunnat knytas till något kön, finns inga påtagliga bevis på vem som nyttjat föremålen.

Ett annat konkret fynd är de olika tältlämningarna. Där går olika konstruktioner att spåras. Kanske skulle en feministisk ansats ge en rad andra frågor kring bostadens funktion och användning än de konventionella frågeställningarna.

I Engelstads studie som handlar om sen stenålder och järnålder i Finnmark, har hon försökt tolka sociala relationer inom hushållet, främst då med avseende på genderskillnader och likheter i aktiviteter.

Arkeologisk forskning har ofta utgått från ett rumsligt perspektiv och förhållanden mellan artefakter och boplatser har studerats utifrån synliga mönster eller avsaknad av mönster. Problemet med denna inriktning av forskningen har varit att de sociala betydelserna ofta försvunnit i den vetenskapliga modell som använts.

Att artikeln präglas av den traditionella forskningstraditionen är tämligen klart. Dess sätt att framställas i en anda av vetenskaplighet och objektivitet, innebär att de manscentrerade teorierna kring jägare och fiskar-kulturer befästs. Möjligheten till ett tydliggörande av de feministiska egenskaperna utnyttjas inte och det verkar som om tesen "det som inte syns, finns inte heller" verkligen passar här.

Även om fyndmaterialet är tämligen begränsat, så borde en feministisk forskningsansats, kunna ge andra frågeställningar och följdaktligen ett annat resonemang. Avsaknaden av gravfynd och boplatsfynd i inlandet, försvårar naturligtvis bevisföring med hjälp av konkreta föremål, men ett feministiskt anlagt perspektiv skulle kunna berika diskussionen kring saqqaq-kulturens utveckling, dess långvariga bruk av oföränderliga redskap, de olika boplatsernas funktion och vardagslivets relationer.

Med förnyade tolkningar och en utförligare diskussion kring de olika boplatserna och deras funktion, artefaktfynden, vardagslivets verksamheter och hushållets sociala relationer, skulle kanske kvinnans roll tydliggöras och det traditionellt antagna förhållandet att det enbart är mannen som fiskar och jagar och kvinnan som sköter samlandet och hushållet, ges en bredare och mera nyanserad eller en helt ny tolkning.