Om du är riksbankchef så kan du spekulera bort miljarder,
och låta Svensson skjuta till när det blir underskott i staten.
Men drar du av för brännvinet till årsfesten på banken,
så framställs du i medierna som rena rama gangstern.

Är du minister får du flyga första klass och äta hummer.
Och att du vräker dej på lyxhotell är det ingen som fördömer.
Men är du klumpig nog att ertappas vid godisautomaten,
när du handlar med kreditkort som egentligen tillhör staten;

Då är det farväl till släkt och vänner,
och alla andra som du känner.
För sådan är moralen i den svenska jämmerdalen.
Ska du fiffla ska de va' rejält,
det kan vi acceptera.
Men myglar du med småsaker så får du schavottera.

Om du misshandlar din hustru, och förtrycker dina ungar,
och super upp din lön, så väljer grannen din att blunda.
Men om du inte sörjer för att gräsmattan är ansad
då är det hus i helvete; Då blir grannen fly förbannad.

Titel: Sång till friheten
Skiva: Innan tystnaden (1982) - Grande Finale (1986) - Nidaros Live (1991) - Definitivt (1998)
Text: Björn Afzelius
Musik: Silvio Rodriguez

 

Du är det finaste jag vet.
Du är det dyraste i världen.
Du är som stjärnorna,
som vindarna,
som vågorna,
som fåglarna,
som blommorna på marken.

Du är min ledstjärna och vän.
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek.
Du är mitt blod
och mina lungor,
mina ögon,
mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta.

Friheten är ditt vackra namn.
Vänskapen är din stolta moder.
Rättvisan är din broder.
Freden är din syster.
Kampen är din fader.
Framtiden ditt ansvar.

Titel:Till min kära
Skiva: Innan tystnaden (1982) - Grande Finale (1986) - En man, en röst, en gitarr (1988) - Afzelius, Bygren & Råstam (1992) - Definitivt (1998)
Text: Björn Afzelius
Musik: Björn Afzelius

Bli inte trött, bli inte trött, min kära.
Ge inte upp, ge inte upp, min kära.
Säj inte så, säj inte så;
Att ingenting kan ändras.
För går det därute så går det nog också härhemma.

Visst är det svårt, visst är det svårt, min kära.
Och visst är vi små, visst är vi små, min kära.
Och visst är det så att andra äger makten att bestämma.
Men kan det förändras därute så kan det härhemma.

Se dej omkring, se dej omkring i världen:
Människor slåss, kämpar i hela världen.
Se på Vietnam och se på Nicaragua!
Se på Zimbabwe och på El Salvador!

Vägen är lång, vägen är lång, min kära.
Men vänd inte om, vänd inte om, min kära.
Vi har inget val, vi har inget val, för om nånting skall ändras,
får vi göra som andra har gjort: Vi för göra det själva.

Se dej omkring, se dej omkring i Sverige:
Det finns dom som slåss, finns dom som slåss i Sverige.
Som kämpar i dag, som kämpar för i morgon,
som kämpar för oss, som kämpar för våra barn!

Dom tänkar på dej, dom tänkar på mej, min kära.
Och dom litar på dej, dom litar på mej, min kära.
Dom hoppas och tror att vi inte bara tänker på oss själva.
Och kommer vi dithän har redan en hel del förändrats.
Jag tror att kommer vi dithän har redan en hel del förändrats!

Titel:Ikaros
Skiva: Exil (1984) - Grande Finale (1986) - En man, en röst, en gitarr (1988) - Afzelius, Bygren & Råstam (1992) - Definitivt (1998)
Text: Björn Afzelius
Musik: Björn Afzelius

När jag tänker tillbaka på min barndom
ser jag skräckbilder tydligast av allt.
Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mej
är dom minnen som hårdast sitter fast.
För som barn tar man kärleken för given;
allting annat är mot ens natur.
I den stund man tar steget ut i livet
är man bara ett tillgivet djur.

Ändå står snart dom vuxna där och pekar
ut den riktning dom tycker man skall ta.
Alla drömmar dom själva har förvägrats
vill dom förverkliga genom sina barn.
Är man lydig belönas man och hyllas,
revolterar man mister man allt.
Ingen älskar ett barn som inte lyckas,
ingen älskar ett barn som är starkt.

Men vem besitter förmågan att veta
vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säj' till nå'n annan hur lyckan ser ut,
vem kan säj' vad nå'n annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån,
låt dina växter får leva där dom trivs.
Lås inte in dina plantor i ett drivhus,
låt dom få slippa ett onaturligt liv.
Låt den du älskar få pröva sina vingar,
en dag så flyger din älskade rätt.
Vill du bli respekterad av din avbild
får du visa din avbild respekt.
 

Titel: Hög tid
Skiva: Nära dej (1994)
Text: Björn Afzelius
Musik: Björn Afzelius

Nu blåser det kallt över nejden,
det kommer en isande vind.
Den smyger sej in i min stuga,
och snålblåsten knottrar mitt skinn.

Den för med sej ekon av röster
vi trodde vi tystat för gott,
och stanken från vidöppna gravar
längst ner i vampyrernas slott.

Fascisterna vrålar i TV'n,
rasisterna skakar min grind,
nazisterna klampar runt huset,
och slagorden tränger sej in.

Demonerna tjutar på gården,
ett spöke ger hals på min vind,
och varulven ylar i källar'n;
Det är rena kakofonin.
Det är dags att sätta gränser,
dags att säja ifrån;
Dags att visa vem man är.
Det är dags att ta sitt ansvar,
dags att höja sin röst;
Det är dags att välja väg.

Man kan inte låsa sej inne
och säja att man ingenting vet.
Man kan inte vända dom ryggen
och säja att man ingenting ser.

Man kan inte tiga och hoppas
att ondskapen tar slut av sej själv.
För tystnaden har alltid varit
dumskallernas bästa vän.
 

Titel: Nio liv
Skiva: Nio lov (1985)
Text: Björn Afzelius
Musik: Björn Afzelius

En gång körde jag rally på fyllan, bland Italiens hisnande berg.
En gång sprängde dom Towern i luften, just som jag hade gett mej iväg.
En gång drev jag iväg ut mot havet, när jag övade simning en natt.
En gång jumpa' jag rakt över Sundet, för att rädda min älskade katt;
Jag var galen, men galen har tur.

En gång ramla' jag ut från balkongen, i en snöhög dom just skottat upp.
En gång börja' det brinna i skogen, när jag letade myror med lupp.
En gång kröp jag iväg ur en skrothög, som en gång hade liknad en bil.
En gång fick jag en huggorm i stöveln, när jag gömde mig för en polis;
Jag var galen, men galen har tur.

Moster stönar och skakar på hu'vet - hon är så ängslig för hur det skall gå.
Hon säjer: "Pojk, skall du aldrig bli vuxen? Du är ju precis likadan nu som då!"

Men när jag ser dom jag kysste i skolan, gå med kruspermanent och med hatt,
och när jag hör vad dom lär sina ungar, så blir en gammal rebell lite matt;
För jag vill ha barn som en gång kan berätta, om vad man skriver på sydfranska dass,
och hur man spränger kasinon i luften, och om att man aldrig bör veta sin plats;
Som är galna, ja, galna, som får va' galna, för galna har kul!
 
 
 

Titel: Som en duva
Skiva: Björn Afzelius & Mikael Wiehe (1986) - Afzelius, Bygren & Råstam (1992)
Text: Mikael Wiehe
Musik: Mikael Wiehe

Jag vakade ensam i natten i huset där människorna sov.
Därute var sommaren gången, och luften var kylig och rå.
En fågel flög in genom fönstret med vingarna röda av blod.
Och jag tog den i kupade händer, som en duva, som en duva.
Och jag tog den i kupade händer och huttrade till där jag stod.

Den kom som en jagad om natten, en flykting från främmande land,
som en som har räddad sej undan, när alla dom andra försvann.
Den kom med en doft utav rosor, som någon har trampat itu.
Och med ljus ifrån slocknade stjärnor, som en duva, som en duva.
Med ett ljus ifrån slocknade stjärnor, som någon har stampad till grus.

Men den som en gång har levat i frihet, vill ut i det fria igen.
Och den som en gång har bli'tt jagad på flykten,
kommer alltid att drömma sej hem.

En fågel med stukade vingar, har slagit sej ner i vårt hus,
med drömmarna röda av rosor, och ögonen fyllda av ljus.
Jag vårdar den ömt som ett minne, av nå't som jag aldrig har sett.
Och jag vet att min fågel ska flyga, som en duva, som en duva.
Och jag vet att min fågel ska flyga, som en duva tillbaka igen.
 

Titel: Isabelle
Skiva: Exil (1984) - Grande Finale (1986) - Afzelius, Bygren & Råstam (1992) - Definitivt (1998)
Text: Björn Afzelius
Musik: Björn Afzelius

Solen lyser i ditt hår, marken blomstrar där du går;
Om du ber mej skall jag stilla vågorna.
Varje rörelse är sann, världen vilar i din hand;
Om du ber mej skall jag vända floderna,
Isabelle.

Jag har gett dej detta liv, jag har sett dej bliva till;
Om du ber mej skall jag tysta vindarna.
Jag blir gårdagen för dej, du är framtiden för mej;
Om du ber mej skall jag släcka stjärnorna,
Isabelle.

Jag kunde svalka öknarna. Jag kunde smälta isarna,
för en oersättlig stund i din närhet.
Jag kunde skingra skyarna, jag kunde lyfta slöjorna,
för ett svindlande bevis på din kärlek,
Isabelle.

Titel: På egna vingar
Skiva: Elsinore (1999)
Text: Björn Afzelius
Musik: Mikael Wiehe
 

Så var du plötsligt nitton år;
Kan nå'n förstå hur tiden går?
Nyss låg du här intill mitt bröst,
och lät din pappa ge dej tröst.
Men nu är de redan nitton år.
Jag minns dom stunder som vi haft
av sorg och glädje, gråt och skratt.
Jag minns det som det var igår
var gång jag kysste bort en tår.
Men nu är du alltså nitton år.

Vad fick du med dej ifrån mej?
Vad hann jag nå'nsin lära dej?
Kanhända det att jag älskar dej,
långt mer än jag nå'nsin älskat mej;
Också nu, när du är nitton år?

Kanske du minns dom ord jag sagt
om hur man får en rofylld natt?
Man känner på sej i sin själ
om nå't man gjort en dag var fel;
Långt innan man blir nitton år.

Så flyg, min älskling, flyg iväg.
Känn hur din egen vinge bär.
Var som du är, varthelst du går,
det är mitt allra sista råd;
Trots att du nu är nitton år.

Titel: En natt i Santiago
Skiva: Elsinore (1999)
Text: Björn Afzelius
Musik: Björn Afzelius

Kärleken, ingen vet var den är.
Kärleken, en dag bara står den där.
En natt i Santiago, när jag dansade och drack,
mötte jag plötsligt din blick.

Tusen mil från varann lever vi.
Båda vet att vi inte har är tid.
En natt i Santiago, medan klockorna stod still,
och sedan var allting förbi.

"Adios, tengo que irme a mi tierra."
(Nu måste jag resa från dej)
"Pero siempre he de pensar en tu destino."
(Men i tankarna finns du hos mej)

Den vackraste kärleken är nog den
som aldrig når mer än till förälskelsen.
En natt i Santiago; ljuva saknad, ljuva sorg.
Må minnet få vila i frid-

"Me gustas cuando callas
porque estas como ausente
y me oyes desde lejos,
y mi voz no te toca
Parece que los ojos
se te hubieran volado
y parece que un beso
te cerrara la boca."

(Ur dikten "Me gustas cuando callas" av Pablo Neruda, 1924)

"Jag tycker om dig när du tiger
ty då är du som frånvarande
och du hör mig på avstånd
och min röst når dig inte.
Dina ögon har flugit sin väg
och en kyss kan täppa till din mun"

(Svensk översättning av Peter Landelius, 1968)

Titel: Elsinore (Prinsen på dom fördömdas slott)
Skiva: Elsinore (1999)
Text: Björn Afzelius
Musik: Björn Afzelius

I ett tornrum av sten, bakom galler av järn,
Och en tillsluten port av solidaste trä,
med en smärta som gror som en svulst i hans bröst,
står han och sneglar mot Sveriges kust,
i dyster begrundan av sin ömkliga lott
att försmäkta på Elsinore slott.

En gång var han lycklig och fri och dansant;
En damernas gunstling, så skön och galant.
En prins utan högmod, en välkommen vän
såväl i palats som dom enklaste hem.
Den siste man trott skulle få tyna bort
i tornet på Elsinore slott.

Han red ut i världen i ungdomens dag,
och såg med bestörtning hur orätt det var
att folket gick under av sjukdom och svält,
för att härskarnas girighet saknade gräns.
Men den insikten borde han nog inte fått,
för den förde till Elsinore slott.

Han sålde sin boskap, sin mark och sitt slott,
och allt det han tjänade skänkte han bort.
Men den som får gåvor vill ofta ha mer,
och när hjälpen tar slut blir den nödställde vred.
Så han skördade ont av det goda han sått;
Därför bor han på Elsinore slott.

En prins utan pengar bemöts med förakt
av alla dom andra som tillhör hans klass.
En ädling som vågar ta folkets parti
blir hälsad med kyla och ögon av is.
För där ondskan får reda är godhet ett brott;
Så han sändes till Elsinore slott.

Så nu lever han här i livslång exil;
Förskjuten av fattig, föraktad av rik.
Vågorna glittrar i rött och i guld,
när skymningen sänker sej vid Öresund.
Han sneglar mot Sverige, han ser inget hopp;
Ingen friges från Elsinore slott.
 
 
 

                                                          Till första sidan