SVARTSJUK!
Det var måndag igen. Jag segade mig upp ur sängen och gick in på toan för att
borsta tänderna.
Jag lyfte upp läpparna och gick närmare spegeln. Ja minsann Denevit Tandputs funkade
faktiskt
bättre än jag trott. Jag suckade till när jag såg att min egna Denevit tub som
jag köpt själv var redan
slut. Det var säkert brorsan som snott lite till hans äckliga tänder. För att
hämnas så tog jag hans tandborste
och skrapade i tvålen.
Klockan rusade iväg och jag skyndade mig ner till köket där mamma stod och bakade
bröd. Jag tog en
bit och sprang ut i hallen.
- Ska du inte ens äta frukost, Emma? Skrek mamma från köket.
- Jag skulle träffat Oskar vid väg skälet för 2 minuter sen.
Jag smällde igen dörren efter mig. Jag hatar när jag måste komma försent. Jag
hatar när andra gör det,
men ändå kommer jag alltid försent. Oskar där i mot kommer alltid i tid. Han är
för gosig.
- Hej, förlåt att jag är sen, men mamma tvingade mig att äta en smörgås extra.
- I dag med? Oskar log mot mig och kysste mig mitt på munnen.
Jag blev på genast bättre humör och gav Oskar en stor kram och vi började mot
skolan.
Oskar och jag gick i samma klass så vi träffades alltid innan skolan. I morgon
har vi varit ihop i 6 månader.
Jag såg fram emot det för då, skulle han och jag träffas och äta middag på stans
finaste restaurang.
Mamma hade lovat att bjuda. En hel dag tills då. Jag längtade jätte mycket. Vi
gick in i salen, vi hade matte
första lektionen. Jag fattar inte vem som gjort dessa urusla scheman. Vi hade
nästan inga hål timmar, inte en
ynklig sovmorgon. Dessutom så hade vi alltid jobbiga lektioner. Fast det kanske
är därför vi har skolan.
För att ha massa jobbiga lektioner. Jag gick och satte mig längst bak och tog
upp freestylen och vred upp
och lyssnade på musik.
- Emma? Emma? Sa läraren högt och stog bredvid mig och såg extremt arg ut.
- Så du vet inte hur man gör här då?
- Ähh…Jo…det…ska…jag…jag…jo…men…Var…är vi någonstans?
- Du måste sluta lyssna på musik och hänga med på genomgångarna istället.
Annars blir det inget bra betyg? Det förstår du väl. Det är ju nu i ettan…
- …Vi lägger grunden. Jag VET!
Han fortsatte och jag vred upp volymen på nytt, han ska inte få bestämma över
mig. Han var en jävla alkis.
Han hade säkert tagits in bara för att ingen ville ha detta yrket för att han
visste ju inget, helt ynklig.
Säkert ingen utbildning. Jag hatade skolan, jag hatade livet, jag hatade allt.
Allt utom Oskar förstås. Ända
sen mamma och pappa skildes hade jag varit i min egna lilla värld och tyckte allt
var uselt. Särskilt Livet.
Varför leva när man kan dö, var mitt måtto. Jag ryckte till när alla flög upp
och började plocka ihop böckerna
och skyndade ner till skåpen. Jag följde med strömmen. Dagen gick och vi slutade.
Äntligen skulle jag få gå hem.
Oskar väntade på mig vid mitt skåp och vi gick ut ur skolan hand i hand när Sofie
kom och ryckte tag i Oskar.
Sofie var 19 år och jobbade också deltid på samma mack som Oskar.
- Du glömde denna boken igår. Sa Sofie och såg glad ut och hälsade.
- Tack, inte hade du behövt lämna den, jag hade ju kunnat ta den på onsdag, men
det var ju snällt.
- Ja, jag hade ändå vägarna förbi skolan så…tänkte jag ju på dig. Sofie log stort
mot Oskar och jag
kände hur svartsjuk jag blev när Oskar kramade om Sofie som tack. Hon var så söt
och glad. Blond och smal.
Oskar var säkert kär i henne i hemlighet. Eller kanske var hon kär i honom och
o andra sidan så hade
dom säkert ett hemligt förhållande bakom min rygg. Hon kom säkert hit bara för
hon saknade honom
så mycket. Vi fortsatte gå. När kom fram till vägskälet där jag var tvungen att
gå åt ett annat håll för att
komma hem. Jag bara släppte handen och svängde och mumlade ett hejdå som knappt
hördes. Han skrek
hejdå efter mig, men jag fortsatte att gå. När jag kom hem stod mamma i hallen
och tittade på mig medan
jag klädde av mig ytter kläderna.
- Din klassföreståndare ringde. Mamma tittade ännu mer på mig och såg
orolig och arg ut på samma gång.
- Jaha? Tror du jag bryr mig och stirra inte på mig så där. Jag hatar när du stirrar
på mig. Sköt du ditt så
sköter jag mitt, jag är faktiskt 17 år gammal.
- Han sa att du inte skötte skolan så bra? Nu såg hon oroligare ut än hon brukar
och spände blicken i mig.
- Lägg av, mamma! Jag blev sur och sprang upp på mitt rum och smällde igen dörren
efter mig. Jag gick bort till
stereon och satte på högsta volym för att verkligen visa hur arg jag var. Dessutom
så hatar ju mamma hög musik.
Jag log för mig själv och slängde mig i sängen. Vi hade läxa tills i morgon. Jag
skiter i att göra den, jag får säkert
ändå IG. Jag gick bort till stereon och vred ner musiken några snäpp, inte ens
jag står ut med sådan hög musik.
Fast jag var ju tvungen att reta mamma lite. Jag hörde hur det ringde i telefonen
där nere. Jag hörde hur mamma
svarade nere i köket.
- Ja vänta lite bara, Emma är uppe på sitt rum. Jag ska säga till henne.
Det knackade på dörren och jag skrek snabbt att jag inte alls var hemma. Jag visste
att det var Oskar, ingen annan
ringer ju hit. Jag hörde att mamma mumlade något och gick ner igen.
- Nje…Hon hade visst gått ut för att…ähh…skotta snö. Jag lyssnade och dom sa hejdå
och lade på luren.
Mamma gick upp igen och knackade på dörren.
- Emma, hur är det? Är du ledsen över något?
- Stick mamma!
- Du vet att du kan prata med mig om du vill. Jag hörde stegen ner och jag vred
upp volymen på musiken igen.
Klockan gick och jag gick in på toan för att borsta tänderna. Brorsan hade visst
hunnit in där före mig så jag
stog utanför i 5 minuter.
- Skynda dig lite va?
- Din Jävel! Du har kletat tvål på min tandborste!
- Håll käften, du är sjuk. Du tog sista tandkrämen i morse ju.
Mamma kom upp och tittade på mig där jag stog och bankade på dörren. Hon gick
fram och bad Johan komma ut.
- Så vad bråkar ni om?
- Emma kletade tvål på min tandborste. Sa Johan med gråten i halsen och såg så
ledsen ut han bara kunde.
Jag blev sur och gick in på toan och låste om mig. När jag kom ut igen så satt
mamma på Johans sängkant och
läste en bok för honom. Hon tittade oroligt på mig när jag gick in på mitt rum
igen..........
Jag var så jävla svartsjuk bara...