Matte hade träffat många uppfödare och deras tikar och fastnade slutligen under 1995 för Anita Gradin och hennes tik Sakubonas Maiden, "Sari". Sari (som tyvärr lämnade jorden i mars 2000) var en underbar hund, den gamla stammens Ridgeback, rejäl, robust och trygg. På en sekund kunde hon slå om från kelig knähund till säker vakthund om det behövdes.

Efter ett år flyttade Tekla och matte till Stockholm för att börja jobba (ja, Tekla jobbar också på kontor!). Då fick Tekla möjlighet att lära känna sin pappa Int Nord DK Uch SV-94-98, NordV-95-97-98, NV-96-97, FinV-98 Parih's Ghali-M'Zungu, "Nelson". Tekla och Nelson träffas regelbundet och trivs mycket bra tillsammans; det brukar bli någon eller några promenader tillsammans per vecka samt en och annan cykeltur. Nelson, som ägs och ställs ut av Carina Pergren, är Sveriges vinstrikaste Rhodesian Ridgeback under hela 90-talet! Det finns många andra utmärkta hundar i Teklas stamtavla, så ta gärna en titt på den!

När Tekla får sitta brevid husse i Chevan och som en diva titta ner på hundarna som går utanför i kylan, då är hon nöjd; då har hon en position hon tycker sig förtjäna. Snö är i och för sig roligt; då är det lockande att spåra, vilket hon tycker

Tekla är en liten drottning - tycker hon själv i alla fall. Hon är t ex alldeles för fin för att ligga på golvet och har därför två Sacco-säckar (sådana med ris eller liknande i), en hemma och en på jobbet, som hon vräker sig i. Helst ska hon stoppas om med både täcke och kudde.

En Ridgeback är mycket självständig. Den tyr sig till sin ägare, men är ingen slav och utför inte uppgifter som saknar mening för den. Det är en listig hund med humor; ser man inte upp är det lätt att bli överlistad. Det viktigaste när man ska träna med en Ridgeback är motivation. Utan motivation kan man inte få en Ridgeback att arbeta. De drivkrafter som får Tekla att gå från tanke till handling, är hennes oerhörda nyfikenhet i kombination med oräddhet och hennes starka längtan efter mat.

Tekla har ett mycket rastypiskt och bra temperament. Hon är vänlig och värdig, har självtillit och upprörs inte över bagateller. Tekla är lugnet själv, hon stressar aldrig upp sig och inget skrämmer henne. Matte jobbar som konsult och Tekla är ofta med på kundbesök. Då är det en förutsättning att hon kan koppla av och hålla sig lugn. Vid ett tillfälle sa den rysligt hundrädda chefen på ett företag, att han inte var rädd för Tekla "för hon gör allting så långsamt"! Komplimang eller förolämpning?