Det får aldrig glömmas bort

Visserligen finns det armenier som menar att man måste glömma det som hände. De flesta säger dock att de inte vill och inte kan glömma det som hände deras folk. Folkets lidande blir därmed ett lidande som de efterlevande lever med i. Berättelser om vad som hände är många. Det var också många av armenierna, speciellt de äldre, som berättade kusliga och tragiska historier om vad som hänt deras släktingar. Det som hände hålls vid liv ofta mycket detaljerat. Historien blir levande. Den blir en myt som för den efterlevande talar om vad som hände hans/hennes familj och vänner. En av de skildringar som gör anspråk på att återge vad som hände anhöriga har skrivits av Marie Sarrafian Banker. Hennes bok "Mitt älskade Armenien" har översatts till svenska. Här följer det avsnitt i boken där hon berättar om vad som hände hennes familj.

"Min älskade mormor var mycket gammal och ofärdig i ena benet, men hon måste likväl gå och lämna allt. Den brännande, glödheta solen bländade hennes tårfyllda ögon, då hon bönföll om någon som kunde leda henne den mödosamma vandringen, till dess hon hunne sin Jordan. Hon lämnades efter tillsamman med min yngsta moster, som hade tre späda barn att bära på, två på armarna och ett på ryggen, under det att min mor och mina syskon piskades iväg åt ett annat håll för att skingras i öknen. efter den stora villervallan nådde min mormor fram till en okänd stad tillsammans med min moster, och de beredde sig att övernatta där. De hade ingen mat åt de tre barnen, varför min moster lämnade dem i min mormors vård, medan hon gick ut för att köpa vatten, och plocka en handfull gräs åt barnen. Under hennes frånvaro kom den ledande officeren och tvingade folkhopen, inklusive min mormor och de tre barnen, in i ett trångt, smutsigt värdshus, och stängde dörren. Det var en byggnad med praktiskt taget ingen ventilation, men trots detta slöt man mycket noga till alla öppningar, dörrar och fönster. I yttersta förtvivlan försökte min moster vid återkomsten skrapa sönder väggarna med sina fingrar för att ännu en gång få se dem hon älskade, i deras sista kamp för livet- men förgäves. På morgonen var det fullpackade lilla huset tyst; de innestängdas fasor var slut och deras röster hade stillat sig. Inga gälla skrik trängde merut genom de bastanta stenväggarna. kampen hade upphört. De voro alla ihjälkvävda. trehundra personer hade stuvats in i det där lilla rummet på order av en officer som hade deras liv i sin hand. Ett flertal oxkärror anlände snart därpå för att hämta liken och föra bort dem till deras gömställe, floden Eufrat. När de döda kropparna av dessa oskyldiga kristna kastades på kärrorna som stinkande slaktavfall, var en av mina små kusiner, en gosse, ännu vid liv trots den omänskliga behandlingen och kände igen lämningarna av sin mormor, men han och de andra barnen klubbades hjärtlöst sönder. Förkrossad av sorg fortsatte min moster följande dag sin vandring i ett beklagansvärt tillstånd. Snart nog sjönk hon ner medvetslös av törst och utmattning; och så var hennes stund inne att förena sig med de lyckliga i landet bortom döden." (s 133-135) Det är en ruskig skildring Marie Sarrafian Banker återger. Hon berättar om händelserna som om hon var där, och ändå befann hon sig på en helt annan plats. Även om skildringen är tragisk måste kritiska frågor ställas till det hon skrivit. Hur kunde författarinnan veta detta? Hur kunde hon veta hur hennes släktingar dog? Hur kunde hon veta att hennes lilla kusin kända igen sin mormor innan han dödades? Hur kunde hon veta att hennes moster föll ner död som den sista överlevande? Hon kan inte veta och samtidigt vet hon. Det behöver inte vara hennes egna erfarenheter. Det behöver inte ens exakt ha gått till som hon skildrar händelsen. Det är snarare fråga om ett kollektivt medvetande. Folket, armenierna, vet vad som hände. Eftersom alla överlevande inte kan veta exakt vad som hände deras anhöriga, har de berättelser det finns vittnen till blivit exempel. Det man vet hände enskilda, tas som om det hände kollektivet. Alla blev ju på ett eller annat sätt dödade.

Folkets lidande historia med en kulmen i folkmordet under första världskriget finns i armeniernas medvetande. Övertygelsen om att detta hände oss och inte får hända igen skapar en sammanhållning bland armenierna. Det är en bit historia som genom närhet och levande bilder finns hos armenierna. Minnet av det som hände lever vidare och är med som en del i den identitet som skapas genom historien.

Sammanfattning