24 april 1915

En historisk introduktion

Armenier och greker var lämpliga syndabockar för det osmanska rikets fall. Armenierna beskylldes för oundvikliga oroligheter och resningar som i verkligheten var följden av sekler av turkiskt vanstyre, tyranni, ineffektivitet och ren intolerans.

Folkmordet planerades i god tid. Från 1913 och framåt hade det utsetts guvernörer och polismästare i alla städer och byar som beboddes av armenier. Dessa guvernörer var kända för sin hängivenhet inför ungturksregimens mål och medel.

I Konstantinopel hade de blivit särskilt informerade och fått hemliga order med detaljerade instruktioner för utrotningsoperationer. Sekretess var kärnpunkten i planen. Många telegraf och tjänstemän var armenier, och man aktade sig därför noga för att inte fästa detaljerade instruktioner på papper. I många fall skulle utrotningsplanen sättas i verkställighet vid mottagandet av det enkla meddelandet "Ta hand om armenierna."

30 oktober 1914 gick Turkiet med i första världskriget. Detta var en unik chans att nå sitt mål. Turkiet åt turkarna, kombinerat med överhöghet. Armenierna stod i vägen och skulle undanröjas. Det fanns inget lägligare tillfälle än detta, att förinta armenierna. Liksom judarna var ett hinder för Hitler i uppbyggandet av ett ariskt rike, var armenierna ett hinder för det muslimsk ottomanska rikets expansion. Tidigt 1915 trappade turkiska poliser och soldater upp sina systematiska trakasserier av den armeniska civilbefolkningen. Städer och byar plundrades och förstördes. Människor togs in för förhör och utsattes för tortyr. Särskilt präster råkade illa ut. Deras naglar slets av med tänger, deras tänder slogs ut, en efter en, och de fick ögonen utstuckna.

Armeniska missionärer rapporterade om fall där kvinnor anklagades för vapenstöld kläddes av nakna och blev slagna med nyskurna grenar. Även gravida kvinnor utsattes för sådan misshandel. De armeniska militära enheter som lojalt hade tjänat Turkiet, överfördes till arbetsstyrkor. De utsattes sedan för systematisk undernäring, misshandel och tvångsarbete.

Den 24 april 1915 arresterades 235 av de intellektuella och nationella ledarna för den armeniska kolonin i Konstantinopel. Det skickades iväg för att avrättas. Det är denna dag som högtidlighålls av armenier över hela världen. Den avgörande händelsen som beseglade ödet för den armeniska befolkningen i Turkiet. Bland de första offren befann sig den store armeniske kompositören Komitas, en harmlös präst, som enbart ägnade sig åt sin forskning om armenisk kyrkomusik och folklore. När han till slut räddades ur ett turkiskt koncentrationsläger hade han drivits till vanvett av sina upplevelser och skrev aldrig mer någon musik.

På plats efter plats vidtogs sedan åtgärder mot de övriga armenierna i Turkiet. Där de inte dödades direkt eller lyckades fly, deporterades de. För att spara pengar och ammunition beslutade den ungturkiska regeringsjuntan om ett massdeportationsprogram. Då kunde man också ge operationen ett sken av legalitet. Massförflyttningen bestämdes till sommarmånaderna 1915, en tidpunkt när värmen och torrperioden nådde sitt maximum. Offren hade knappt någon tillgång till föda och vatten under marschen. Destinationsorten var det öde och utarmade ökenområdet Deir ez-Zor i Syrien. Det kunde i de flesta fall bara nås efter en vandring på 30-40 mil genom otillgängliga bergstrakter som vimlade av turkiska och kurdiska rövare och banditer. De som ofta stod för själva dödandet var turkmener, azerbajdzjaner och kurder som utnyttjades av turkarna.

Man kan då fråga om armenierna inte gjorde något för att försvara sig. Jo, det gjorde de, men det slutade ofta i tragedier och katastrofer.

I Franz Werfels roman "De fyrtio dagarna på Musa Dagh" berättas en historia om ett försök till kollektivt försvar. 4000 armenier grävde sig bland kullarna och höll ut mot överväldigande osmanska styrkor. Efter mer än 40 dagar undsattes de av en fransk flottenhet, som bland sina befäl hade en fransk sjöofficer av armenisk härkomst.

Ödet för de som på något sätt överlevde dödsmarschen var inte lätt. Tyska, österrikiska, scweiziska, och amerikanska missionärer i Syrien gjorde sitt bästa för att lätta den skriande nöden, mot bakgrund av de hinder som de osmanska myndigheterna la i vägen. Hjälparbetarna fann att de deporterade åt gräs, växter och gräshoppor, liksom döda djur och människor.

Förvånansvärt nog har folkmordet passerat nästan obemärkt. Inte förrän 70 år senare har det rönt ett internationellt erkännande i en rapport från FN- kommissionen. Men det är framför allt EU-parlamentet i Strasbourg som markerat sin ståndpunkt, och som 1987 krävde att Turkiet före inträde i EU måste erkänna och ta på sig ansvaret för genomförandet av folkmordet. Turkiet har hela tiden förnekat dessa anklagelser. 1988 kom regissören PeÅ Holmquist med en dokumentär "Tillbaka till Ararat", som berättar om folkmordet 1915. Han har gjort filmen tillsammans med Göran Gunner, Jim Downing, och Suzanne Khardalian. Holmquist har spårat upp människor som överlevt folkmordet och som talar om vad som hände. Bilddokument visas. Men Holmquist gräver inte bara i det förflutna utan han följer också upp dessa spår i nutiden. I Armeniens dröm om att få återvända till berget Ararats snötäckta frihetshöjder. Den handlar om hur den armeniska kulturen och identiteten fortsatt att blomstra, inte bara i landet Armenien utan armenier över hela världen. Den sammanhållande faktorn har sedan 300-talet varit den kristna religionen och språket med den egna skriften som konstruerades på 400-talet av den store tänkaren