Tidigare publicerat:

Svenska Dagbladet, Kultursektionen, Under strecket , 1999-11-27

UNDER STRECKET 1900-talets mest bortglömda folkmord

Ungefär 2 miljoner armenier föll offer för 1900-talets första folkmord i de östra delarna av Turkiet mellan 1915 och 1923. Men att detta folkmord överhuvudtaget ägde rum, är än i dag ett kontroversiellt faktum, som förnekas från officiellt turkiskt håll. av Nils Löw

Större lidande kan inte föreställas. De döda och de döende är överallt. Två eller tre små barn kan ses gråta över vid sin mors döda kropp. Andra barn ligger hopkurade på marken, döda eller i konvulsioner. Man ser döda kroppar i alla riktningar och på alla vägar. Hela landet är ett enda stort slakthus.

Leslie Davis, amerikansk konsul i Kharpout i östra Turkiet under första världskriget, hade bevittnat århundradets första (och minst uppmärksammade) folkmord, det som drabbade armenierna i det turkisk-osmanska imperiet mellan år 1915 och 1923. Under resten av århundradet har scenerna upprepats i olika delar av världen och med olika förtecken, men i och med folkmordet på armenierna 1915 hade konceptet med systematisk utrotning av hela befolkningar introducerats på allvar. Den amerikanske folkmordsforskaren R J Rummel ger i sina böcker "Death by Government" och "Statistics of Democide" ett mycket brett statistiskt material och uppskattar att mellan 3,5 och 4,3 miljoner kristna mördades under perioden 1900-23 på initiativ av den osmansk-turkiska statsmakten. Till detta får man lägga den kvarts miljon armenier som dödades 1894-96.

Huvuddelen av mördandet begicks av ungturkarna under första världskriget och av de kemalistiska nationalisterna åren efteråt fram till 1923. Ungturkarna mördade enligt Rummel över 1,4 miljoner armenier under åren 1915-18 vilket är nära 70 procent av den armeniska befolkningen inom landets gränser. Kemalisterna fortsatte utrotningen och fram till 1923 dödades ytterligare 614 000 armenier varav 440 000 i ryska Kaukasus. Av den grekiska befolkningen beräknas ca 84 000 dödats av ungturkarna och 264 000 av kemalisterna, sammantaget 347 000. Syrianerna rönte ett öde likt armenierna men uppgifter om dem är betydligt mer tunnsådda. Vid fredsförhandlingarna i Versailles uppskattades att över 90 000 syrianer mördats, andra forskare menar att det verkliga antalet döda är åtminstone dubbelt så högt. För att inte tappa proportionerna bland alla dessa siffror bör man komma ihåg att de massakrer som har skett i Kosovo och som tjänat som rättfärdigande för Natos krig mot Jugoslavien, i dagsläget beräknas ha omfattat 2 000 döda.

I sammanhanget är det dock klart att armenierna inte bara var huvudmål för folkmordet utan proportionellt sett också föll offer i störst utsträckning. En historiker som vigt sin forskargärning åt det armeniska folkmordet är Vahakn N Dadrian. I sin senaste bok Warrant for Genocide - Key Elements of the Turko-Armenian Conflict (Transaction Publishers, 214 s) kartlägger han mekanismerna kring folkmordet och det osmanska samhällets utveckling och struktur från mitten av 1800-talet fram till upplösningen 1923.

Armenierna har bott i östra Anatolien och Kaukasus åtminstone sedan 500-talet f Kr och deras områden har alltid varit korsvägar för framryckande arméer och expanderande stater. Under korta perioder har de haft självständighet, men de har med tiden, liksom andra erövrade folk, blivit minoritet i sitt eget land. Dagens armeniska republik motsvarar en tiondel av det landområde som armenierna en gång bebodde.

År 1453 föll Konstantinopel och det turkisk-osmanska imperiet uppstod. Det bestod av ett lapptäcke av etniciteter, religioner och kulturer vilket också präglade dess statsförvaltning. Turkarna delade in sina undersåtar efter religiös tillhörighet i så kallade Milleter, eller "nationer". Beroende på vilken religion man tillhörde fick man olika status och rättigheter i samhället där muslimerna var den härskande klassen. Om serber, greker och bulgarer gav osmanerna konstanta problem genom uppror mot det bitvis brutala turkiska styret så gjorde sig de likaså kristna armenierna kända för flit och lojalitet. Dessa ungturkar var glödande nationalister vars drömda panturkiska imperium skulle sträcka sig från Medelhavet till dagens Kina. Alla turkiska folk skulle bo i ett land och där fanns det ingen plats för icke-muslimer. Även om de ledande inom rörelsen inte var nämnvärt religiösa insåg man religionens betydelse. Under folkmordet var det Islam och Jihad (heligt krig) som eldade illiterata landsortsbefolkningar och framför allt icke-turkiska minoriteter som kurder, tjerkesser, tjetjener och tartarer till att delta i mördandet. Folkmordets ideologiska och religiösa drivkrafter var alltså av stor vikt, men därtill kommer såväl storpolitiska som ekonomiska a-spekter vars betydelse inte ska underskattas. Imperiet fortsatte att falla sönder i snabb takt även efter ungturkarnas maktövertagande. År 1911 var det osmanska imperiet 1 844 800 kvadratkilometer stort och hade 25 miljoner invånare. Två år senare och efter katastrofala krig på Balkan hade man förlorat 700 000 kvadratkilometer och fem miljoner invånare. Alla kvarvarande icke-muslimska minoriteter betraktades som potentiella femtekolonnare.

Armenierna var fram till första världskrigets utbrott en ekonomisk maktfaktor av mycket stor betydelse i Turkiet. De hade under 1800-talet haft en mycket högre grad av modernisering än sina muslimska grannar. Detta var som mest påtagligt inom de privata näringarna. År 1913 kontrollerade armeniska handelsmän och bankirer inte mindre än 80 procent av handeln i riket, 60 procent av importen och 40 procent av exporten. Då ska man komma ihåg att det fanns en betydande grekisk medelklass som även den var framgångsrik inom handel och kommers. Detta var inget som gladde det politiska och religiösa etablissemanget och mycket tyder på att man redan före krigsutbrottet 1914 hade planerat en slutgiltig lösning på "den armeniska frågan".

I augusti 1914 bröt det första världskriget ut och den 29 oktober samma år gick Turkiet med i kriget på centralmakternas sida. Man började kriget som man avslutat det föregående; genom att förlora på slagfältet och göra det katastrofalt. I mitten av januari 1915 blev den turkiska armén vid Sarikamish nästintill utplånad av den ryska armén i Kaukasus. Turkarna förlorade 70 000 av 85 000 man. Därefter började den ryska armén avancera in i östra Turkiet. Katastrofen skylldes bland annat på att armenier skulle ha understött ryssarna, vilket ledde till att förföljelserna började tillta. Men även om det fanns armenier som stred på den ryska sidan, var nederlaget i huvudsak självförvållat genom dålig organisation och inkompetent ledning. Den 11 november 1914 utfärdade sultanen en fatwa som gjorde det pågående kriget till Jihad, det innebär att det var varje muslims plikt att döda "de otrogna" för att försvara Islam. Ungturkarna hade vid det laget skapat "Teshkilati Mahsusa" vilket betyder "Specialorganisationen". Den fick till uppgift att organisera och leda folkmordet på armenierna och efter kriget gav vittnesmål från en av dess grundare, E. Kuscbasi, viktig information om dess roll i utrotningskampanjen 1915-18.

Den 24 april 1915 brukar sättas som startdatum för folkmordet, även om förföljelserna alltså pågått sporadiskt ända sedan krigsutbrottet. Den dagen genomfördes massarresteringar av prominenta armenier som sedan mördades, armeniska soldater i den osmanska armén avväpnades och massakrerades i tusental. Samma öde drabbade de grekiska soldaterna i armén. Målet med massarresteringarna var att eliminera alla potentiella ledare för det armeniska folket; politiker, präster, läkare, författare, kompositörer etc. Därefter tog man itu med de breda lagren av befolkningen. De kommenderades ut på långa marscher där slutmålet var den syriska öknen. Vanligen skiljde man männen från deras familjer och avrättade dem omedelbart. Kvinnor, barn och gamla leddes sedan ut i vildmarken där de anfölls av kurdiska och turkiska friskaror samt "Chettis", kriminella som myndigheterna släppt från fängelserna och beväpnat. Syftet var givetvis att de skulle hjälpa till med mördandet; det var inte ovanligt att poliser arbetade sida vid sida med de mördare och våldtäktsmän de tidigare gripit. De som mot förmodan överlevde deportationerna avrättades eller lämnades att dö i ökenhettan. Under 1916 uppskattade utländska diplomater att halva befolkningen dödats och resten antingen flytt till ryska Kaukasus eller levde under miserabla förhållanden i den syriska öknen.

Den effektivitet ungturkarna uppvisat i förintandet av de kristna motsvarades inte av någon framgång på slagfältet. Katastrof avlöste katastrof, 1918 kollapsade imperiet och ockuperades av de allierade. När Kemal Atatürk drev ut de västerländska kårerna från Turkiet 1920 passade han också på att invadera det självständiga Armenien som utropats vid krigsslutet och nya massakrer följde. Återigen dog hundratusentals armenier. Även många greker led ett liknande öde och det mest ökända exemplet var intagandet av Smyrna 1922 (dagens Izmir) där man brände de kristna kvarteren och åtminstone 30 000 greker och armenier dödades på några få dagar. I och med uppgörelsen i Lausanne 1922 fullbordades den etniska rensningen. En forcerad folkomflyttning genomdrevs där 1,2 miljoner greker fördrevs från Turkiet och 380 000 turkiska muslimer från Grekland.

De huvudansvariga för folkmordet flydde landet i slutet av kriget och många gavs amnesti i Tyskland. Efter de ungturkiska ledarnas flykt och vapenvilan, den 30 oktober 1918, upprättades en ny regering under ledning av Damad Ferit Pascha. Den regeringen erkände folkmordet, höll rättegångar mot den ungturkiska nomenklaturan och dömde de ansvariga till döden (in absentio när det gäller triumviratet). Flera av de politiker och guvernörer som hade viktiga ämbeten i mellankrigsregeringen (mellan första världskriget och grekisk-turkiska kriget) var tjänstemän som under kriget vägrat lyda orderna från ungturkarna att massakrera armenierna i sina distrikt och som följd blivit avsatta och själva deporterade till det inre av Anatolien. De hade med andra ord ingen anledning att dölja spåren efter folkmordet då de själva vägrat delta i det.

Varför är då det armeniska folkmordet så bortglömt i dag? Jo, när Kemal Atatürk tog makten infördes ett totala förnekande från turkiska statsmaktens sida som råder än i dag. Ibland kompletteras det med den listiga devisen "apology is policy": man ber om ursäkt för ett illdåd för att dölja ett annat som är mycket värre. Turkiska propagandister "erkänner" t ex ibland att det kan ha förekommit lokala massakrer, men då utförda av kurdiska friskaror som myndigheterna inte kunde kontrollera; den ungturkiska regimen sägs ha varit mycket bekymrad över detta. Bernard Lewis är en pro-turkisk historiker som förfäktat detta påstående (och som i fjol för sina mödor fick Kemal Atatürks fredpris av den turkiska staten). Senast i våras gav Turkiets ambassadör Oktay Aksoy exempel på landets officiella ståndpunkt då han på DN Debatt (7/3) i polemik med Nalin Pekgul skrev att "man får akta sig för att komma med grundlösa anklagelser om massmord på armenier och assyrier/syrianer i östra Turkiet, inte minst med tanke på det faktum att många av dessa begåtts av kurdiska grupper".

Under hela 1900-talet har den turkiska staten lagt ner betydande resurser på att försöka skriva om historien och förneka folkmordet. Västvärlden med USA i spetsen har valt att ignorera denna ohämmade historierevisionism då Turkiet ansågs vara en ovärderlig allierad genom sitt Natomedlemskap. Det har också förekommit en olycklig syn på folkmord som ett slags nollsummespel, där det på något sätt skulle kunna tänkas förringa t ex Förintelsen om man erkände att det var ett folkmord som också drabbat armenierna. Det var inte förrän under det sena 1980-talet som den armeniska diasporan lyckades föra upp frågan på den politiska dagordningen genom FN:s och EU-parlamentets erkännande. Öppet ställningstagande i frågan går dock inte ostraffat förbi, något Frankrike fick erfara förra året. När franska Nationalförsamlingen antog en resolution som erkände folkmordet svarade Turkiet med att frysa beställningar från fransk industri värda över 50 miljarder franc. Den franska senaten har därefter bordlagt verifieringen av resolutionen på obestämd tid.

I augusti 1997 ombegravdes kvarlevorna av arkitekten bakom folkmordet 1915, dåvarande krigsministern Enver Pascha. Det skedde under militära hedersbetygelser i en moské i Sisli i centrala Istanbul där hela det politiska och militära etablissemanget i Turkiet slöt upp. En av de närvarande vid begravningen var ingen mindre än Turkiets president Demirel som förklarade för en turkisk dagstidning: "För alla turkar är Enver Pascha en stor hjälte". Några dagar före invasionen av Polen 1939 höll Adolf Hitler ett tal till sina generaler: "Jag har givit order till mina dödsenheter att utan nåd eller medlidande utrota män, kvinnor och barn av polskt ursprung och språktillhörighet. Det är bara på detta sätt vi kan få det vitala territorium vi behöver. Trots allt, vem kommer i dag ihåg utrotningen av armenierna?" När detta skrivs är det bara några veckor till nästa årtusende men Hitlers fråga tycks fortfarande aktuell. Trots allt, vem kommer i dag ihåg utrotningen av armenierna?

Nils Löw är fil stud i historia och forskar i det armeniska folkmordet.

SvD den 27 november 1999.