Det är en kamp mellan liv och död, för mig och min familj

"Jag kan inte påstå att jag var särskilt orolig inför den senaste rättegången. Det var inte första gången. Jag var redan åtalad för att ha förolämpat turkiskheten genom att på ett offentligt möte år 2002 ha sagt: 'visserligen är jag turkisk medborgare, men jag är armenier - inte turk'.
Jag brydde mig alltså inte om vad som pågick under de olika rättegångarna. Jag var säker på min sak. Det skulle aldrig falla mig in att förolämpa ett folk. Jag var säker på att domstolarna skulle inse detta och komedin skulle få ett slut.
Men så blev det inte. Jag fälldes för ett brott som jag aldrig begått och pekades ut som landsförrädare på nyhetssidor, i ledare och i tv-program. Inte nog med allt rasistiskt hat som jag fick utstå i domstolskorridorerna och i medierna; nu sköljer hoten över mig per telefon, brev och mejl. Och de blir bara fler och fler för varje dag.

Hrant Dink Länge trodde jag att jag skulle frias i Högsta domstolen och de som pekat ut mig som måltavla skulle få skämmas. Men så blev det inte. Domen på sex månaders fängelse fastställdes och nu var jag stämplad för alltid för det värsta brott jag vet, förolämpandet av ett folk, rasism.
Journalisterna stod utanför min dörr och undrade om jag nu skulle lämna landet för gott. Frågan var logisk. Man ska inte leva ihop med människor som man förolämpar. Jag kritiserade domen och sade att jag skulle stanna och försöka rentvå mig i Europadomstolen.
Men medierna använde även det uttalandet mot mig. Ett nytt åtal väcktes. Jag hade alltså genom uttalandet försökt påverka domstolen, hävdade åklagaren.
Det måste vara detta som kallas svart humor. Vem får påverka en domstol, om inte den anklagade?Jag måste erkänna att jag inte längre har något förtroende för våra domstolar. De står inte för rättvisan. Deras uppgift är att skydda staten mot medborgaren.
Jag förstår nu att de krafter som vill isolera mig, se mig svag och försvarslös har lyckats. Hot- och hatbreven håller på att knäcka min dators kapacitet. (Jag vill påpeka att jag lämnat ett av de farligaste breven till åklagarmyndigheten, som hittills inte hört av sig).
Men jag är utsatt för ett slags tortyr som känns värre än hoten. Det är blickarna jag möter på gatan. Blickar som säger 'titta, är det inte den där armeniern?'. Jag känner mig som en duva med ögonen i nacken och på sidorna, med ett huvud som hela tiden måste snurra runt.
Det här känns som en kamp mellan liv och död, för mig och min familj. Ibland har vi funderat på att lämna landet. Men jag föredrar att stanna kvar, att vara delaktig i kampen för demokratin i detta kokande helvete framför ett färdigbyggt paradis någonstans i väst.
Jag anar att 2007 kommer att bli ett svårt år för mig. Gamla rättegångar kommer att fortsätta, nya kommer att inledas.
Men jag har en tro som ger mig trygghet. Jag vet att människorna i detta land inte rör duvor. I detta land har duvor alltid levt i stadens centrum, mitt i folkvimlet. Levt i rädsla och frihet."

19 januari 2007,

HRANT DINK
Chefredaktör, tidningen Agos

Översättning: Esref Okumus

Av EXPRESSEN.SE