27/1 Göteborsposten

Seklets bortglömda förintelse

I Turkiet överlevde var fjärde armenier

Under första världskriget mördades en och en halv miljon armenier i Turkiet. Det var 1900-talets första försök att utrota ett helt folk. Men i den svenska debatten hörs ingenting om den armeniska förintelsen.Det kan inte ha undgått någon att Stockholm International Forum on the Holocaust startade i onsdags. En konferens om den judiska förintelsen som samlat 700 experter och prominenta politiska ledare från 47 länder. Via i stort sett alla Sveriges medier får vi än en gång veta att förintelsen berör oss alla, att vi inte får glömma.Allt detta är förstås berömvärt - därom tvistar ingen vettig människa.Men det första systematiska försöket i modern tid att utplåna ett helt folk har varken uppmärksammats eller debatterats i Sverige: den armeniska förintelsen. Tillika 1900-talets mest bortglömda förintelse. Mellan 1915 och 1918 dödades en och en halv miljon av totalt två miljoner armenier i Turkiet. En förintelse som Turkiet fortfarande menar aldrig ägt rum trots odisputabla bevis. Och som ett hån inte bara mot världens armenier utan också mot konferensens syfte är samma Turkiet representerade via allt ifrån en statsminister och ambassadör till professorer och statsvetare.

Den man som kommer att vara i alla delegaters tankar under konferensen i Stockholm, Hitler, kände mycket väl till den armeniska förintelsen och var både imponerad och inspirerad av den brutalitet och systematiska effektivitet med vilken turkarna försökte finna den "slutgiltiga lösningen på den armeniska frågan". Hans övertygelse att ostraffat utplåna judarna förstärktes av att omvärlden inte hade straffat turkarna för förintelsen på armenierna. Strax före anfallet mot Polen uppmanade Hitler sina höga SS-officerare att "döda, utan barmhärtighet och medlidande, män, kvinnor och barn av judisk börd. Endast på detta sätt ska vi vinna det livsrum vi så väl behöver. När allt kommer omkring, vem i dag minns armenierna?". En förintelse fick inspirera en annan.

Förintelsen på armenierna var noga planlagd av ungturkarna när de kom till makten efter en statskupp 1913. Ungturksrörelsen var baserad på en rasistisk ideologi som förhärligade forna dagars krigiska turkar och den islamiska tron. Ungturkarna hade planer på ett Storturkiet - lika stort och mäktigt som en gång det osmanska riket - som skulle omfatta alla turkiska folk fram till Kina och Indien. Och mitt i det planerade Storturkiet låg den armeniska högplatån, där över två miljoner kristna, opålitliga "icketurkar" levde.När så första världskriget bryter ut skapas ideala förhållanden för ungturkarna att förverkliga den "slutgiltiga lösningen" på den armeniska frågan. Man har redan i alla städer och byar som bebos av armenier tillsatt lojala, hängivna guvernörer och polismästare. Tusentals armeniska byar töms och bränns ner, byinnevånarna, främst vapenföra pojkar och män, torteras, slaktas, hängs eller sätts i arbetsläger.

Men armenierna dör inte fort nog och för att spara både tid och ammunition beslutar ungturkarna om ett massdeportationsprogram under de heta sommarmånaderna 1915. Majoriteten av de deporterade var barn, kvinnor samt gamla och målet var det avlägsna ökenområdet Deir ez-Zor i Syrien - av många armenier i dag kallat för världens ände. I David Marshall Langs bok Armenier - ett folk i exil står ett utdrag om ett av genomgångslägren under dödsmarschen skriven av en legosoldat i den turkiska armén under förintelsen: "Sedan de länge krupit framåt som sårade djur, vrålande efter sina anhöriga, föll de till sist omkull vid vägkanten för att dö och bli kadaver. Bland dem såg jag mer än en mycket gammal man eller kvinna som bar ett barnbarnsbarn i sina magra armar, kanske den sista överlevande i en en gång talrik släkt"

Av den halvmiljon armenier som överlevde flydde många till Libanon, Sovjet, Frankrike och USA.Vid jämförelse uppvisar offren för den judiska och armeniska förintelsen flera likheter. De var minoriteter i de länder där massmorden ägde rum, båda folkslagen hade varit föremål för diskriminering och förföljelse i århundraden, de var framgångsrika affärsmän, de hade en gammal historia, rik kultur och andra religioner än sina bödlar. Och: bland annat anklagade Hitler judarna för Tysklands nederlag i det första världskriget, medan ungturkarna skyllde det osmanska rikets fall på armenier och andra kristna minoriteter. Även ideologierna uppvisar stora likheter: ungturkarnas eliminering av "icke-turkar" och nazisternas utrotning av "icke-arier", ungturkarnas stolthet som elitfolk och Hitlers tal om "ariska rasens överlägsenhet", ungturkarnas mål om ett Storturkiet och Hitlers dröm om Det tredje riket.

Armenier världen över kämpar för att omvärlden ska uppmärksamma folkmordet på sitt folk. Främst kämpar de för att Turkiet ska erkänna massakrerna, men landet förnekar kategoriskt. Det intellektuella försvaret i västvärlden är - med rätta - kompakt mot revisionister som Robert Faurisson och David Irving när dessa förnekar den judiska förintelsen, men turkiska apologetiker står ganska oemotsagda när dessa endast reducerar massmorden på armenier till krigsoffer under "olyckliga omständigheter". (Med samma retoriska terminologi betecknar Turkiet i dag fyra tusen nedbrända byar och fyrtio tusen döda kurder som "krigsoffer" i kampen för nationens bevarande.)I länder som USA och Frankrike förekommer ändå bland intellektuella en debatt om den armeniska förintelsen. I Sverige verkar däremot intelligentian inte alls bry sig om den. Kanske beror det på att Sverige inte har armeniska överlevande. I gymnasieskolans historieböcker står inte en rad om den armeniska förintelsen, som om den inte har hänt eller är oviktig.

Inte så konstigt kanske, ty världsbilden har sedan 500 år utgått från ett europeiskt perspektiv. Förintelsen på judar skakade det västerländska samhället i dess grundvalar, just för att den skedde i hjärtat av det civiliserade Europa. Den kunde inte, så som hade varit fallet med den armeniska förintelsen, ursäktas som ett olyckligt resultat av ett omodernt samhälles barbari.I boken Barn i förintelsen står att läsa: "Att inte känna till det förflutna - och dra konsekvenserna av dessa erfarenheter - är att frånsäga sig rätten att påverka sin samtid och forma framtidens värld, för morgondagen vilar på gårdagens grund." Exakt samma lärdom som konferensens delegater vill förmedla till sin omvärld. För det handlar inte om huruvida den judiska förintelsen är viktigare att komma ihåg eller om den var mer djävulsk än den armeniska, men väl att det "förflutna" även bör inbegripa den armeniska förintelsen. För ovanstående citat hade lika gärna kunnat komma från en armenier som just överlevt ungturkarnas "slutgiltiga lösning på den armeniska frågan".

Eller ska vi låta Hitlers fråga, om vilka som minns den armeniska förintelsen, förbli obesvarad?

Rostem Zal

Av säkerhetsskäl uppträder författaren under pseudonym