Nutid

Lidandet berör alla

Det var den 24 april och den årligen återkommande minnesdagen över armeniska martyrer som högtidlighölls. Jag och min familj befann oss i Johanneskyrkan i Uppsala men visste att det samtidigt samlades armenier över hela världen för att minnas. Man samlades runt minnesmonumentet i Bikfaya, Libanon. Man samlades i S:t Jakobskatedralen i Jerusalem och på Araratstadion i Teheran, i Marseille, Damaskus, Boston och Moskva. Överallt där det bor armenier är den 24 april en minnesdag. Enda untantaget är Turkiet, där man åtminstone officiellt inte har någon möjlighet att högtidlighålla martyrernas minne.

I Jerevan finns ett monument som kallas Tsitsernakabert. Det besöks av hundratusentals jerevanbor och armenier som kommit utifrån.

Detta monument består av två delar. Den ena delen är stora block som sorgset böjer sig över den eviga elden. Den andra delen är en spetsig spira som skjuter upp och symboliserar det armeniska folkets pånyttfödelse.

Så började prästen tala: -Över en och en halv miljon armenier var det som massakerades av turkarna under första världskriget. Vi kan inte och vill inte glömma det. Det var våra systrar och bröder som dödades när vi fördrevs från Turkiet.

I samtal efter gudstjänsten påminner man varandra om det som hände under de mörka åren 1915-1918. Man informerar om folkmordet genom broschyrer och anordnar även demonstrationer. Vissa armenier markerar minnesdagen genom att stanna hemma från arbetet i stället för att delta i några minnessamlingar.

Vid sextioårsminnet 1975 donerade 25 personer blod till Karolinska sjukhuset. Det betraktade armenierna som en djup symbolisk handling. Gruppen informerade dagspressen om initiativet för att på så sätt skapa opinion för armenierna i Sverige. Men trots löften publicerade pressen ingenting. Än en gång glömdes armenierna bort.