Sammanfattning

Armenier över hela världen samlas den 24 april för att minnas det folkmord som turkarna utförde på den kristna armeniska befolkningen i Turkiet 1915. I år när judarna högtidlighåller befriandet av förintelselägret Auschwitz för 53 år sedan, minns armenierna offren för det folkmord som skedde för 83 år sedan. Redan innan folkmordet hade den armeniska befolkningen i Turkiet varit utsatt för förföljelser under lång tid, men som under våren 1915 ökade starkt. Städer och byar plundrades och förstördes. Människor togs in för förhör och torterades. Missionärer från länder som Amerika, Tyskland och Sverige rapporterade om förfärliga händelser. Bland annat präster råkade mycket illa ut. Deras naglar slets av med tänger, deras tänder slogs ut, en efter en, och de fick ögonen utstuckna. Armeniska kvinnor blev anklagade för vapenstöld, de våldtogs och piskades med nyskurna grenar. Gravida kvinnor var inget undantag.

Den 24 april 1915 arresterades några hundra av de intellektuella och nationella ledarna för den armeniska kolonin i Konstantinopel. De skickades iväg för att torteras och avrättas. Den turkiska regeringen bestämde sig för ett massdeportationsprogram, vilket skulle spara både pengar och ammunition. Deportationen skedde sommaren 1915, när det var som varmast och torrperioden var som värst. De marscherade till ökenområdet Deir-Ez Zor i Syrien. Under denna vandring som var cirka 30-40 mil lång genom otillgängliga bergstrakter fanns det knappt någon tillgång till mat eller vatten. De som inte orkade gå släpades med i alla fall, de sköts ned, brändes i grottor, kastades i floder och brunnar, eller dog av svält. De som på ett eller annat sätt lyckades fly eller överleva, levde på växter, gräshoppor, döda människor och djur.

I mycket påminner detta folkmord, som anses vara det första i modern tid, om hur judarna förintades i tyska koncentrationsläger cirka 25 år senare. När Hitler inför invasionen av Polen 1939 mötte sina arméchefer i Obersalzburg sade han bland annat: "Jag har givit order till mina dödsenheter att utan nåd och barmhärtighet utplåna män, kvinnor, och barn av den polsktalande rasen. Endastpå detta sätt kan vi erhålla det livsrum vi behöver. När allt kommer omkring omkring vem kommer idag ihåg utrotningen av armenierna?"

Dessa båda folk har mycket gemensamt. Genom århundraden av förföljelser har de både folken funnit livsrum i olika delar av världen. De har kommit att leva som minoriteter i främmande kulturer. De har kämpat för att behålla sin identitet och drömt om en egen fri stat. Judarna fick sitt Israel, men i Armeniernas gamla land, i bergen och på slätterna runt Ararat, runt sjön Van och vid Tigris och Eufrats källor härskar nu turkarna.

Turkiet förnekar än idag att ett folkmord ska ha skett. Det förvånar mig ändå att det passerat nästan obemärkt. Det finns bevis och vittnen som talar om att detta har hänt. Nu på senare år har det rönt ett internationellt erkännande från FN-kommissionen. EU-parlamentet i Strasbourg krävde 1987 att Turkiet före inträde i EU måste erkänna och ta på sig ansvaret för genomförandet av folkmordet.

De armenier som lever utspridda över hela världen glömmer inte sitt ursprung och sin identitet. Det handlar om att leva som armenier i ett samhälle som inte känner till armenierna och deras historia.